I Vårt Försvar 1/99
tecknade Helge Gard ett scenario där man i en framtid -
år 2009 - fått anledning att ångra bl a den
stora anskaffningen av stridsvagnar och JAS 39 Gripen. Magnus
Haglund delar några av Gards slutsatser men aser att artikeln
präglas av sterilt försvarsgrenstänkande och ännu
mer förlegade strategiska föreställningar. "Vår
samlade kraft bör i stället koncentreras till att förstärka
och förlänga 90-talets säkerhetsvinster för
oss själva och för vårt närområde.
Syftet måste ju vara, att arbeta för en fortsatt gynnsam
utveckling - inte bara göra en paus för att åter
krypa ner i skyttegravarna."
Under rubriken "Nu är
det 2009" skriver Helge Gard ett scenario, där man
i en framtid fått anledning att ångra 1990-talets
försvarspolitik. Jag kan hålla med om, att mycket
av vad som sker idag - eller snarare vad som inte sker - kan
komma att behöva ångras i framtiden, men mina skäl
är helt annorlunda och ett antal invändningar måste
resas mot Gards resonemang. Den allvarligaste invändningen
mot hans artikel är dock - utan att gå in på
sakfrågorna - den tydliga undertonen av försvarsgrensstrid,
som han rör upp. I stället för att förbruka
krafterna på något så nedbrytande, borde kanske
tankemödan koncentreras på framtiden och på
strategiskt tänkande i nya banor. I det nya strategiska
läget krävs, enligt mitt sätt att se, nämligen
ett avsevärt nytänkande och tydliga nya säkerhetspolitiska
mål för försvaret. Det går inte längre,
att bara låtsas att allt i stort sett är som tidigare.
Irrelevanta scenarier
En inledande, något mer sakinriktad invändning - och
där alltför många svenskar totalt tappar perspektivet
- är föreställningen om Sveriges stora betydelse
i rysk militär uppfattning. Det är ett rent "Karl
XII-komplex" som fortfarande dröjer sig kvar. Sanningen
är, att Sverige endast har en ytterst perifer betydelse
för dagens Ryssland, som har sin strategiska inriktning
mot söder ( Kaukasus/Centralasien) i ett kortare perspektiv
och i ett längre mot öster (Kina). Den nordvästliga
strategiska riktningen - varav Sverige är en liten och ganska
insignifikant del - utgör av olika skäl egentligen
den enda lugna sett från ett ryskt militärt perspektiv.
En annan iakttagelse, och av helt annan karaktär, är,
att tekniken att använda ett förment framtidsscenario
nu återkommer i svensk försvarsdebatt. Senast den
användes på ett nästan löjligt liknande
sätt var i seklets begynnelse, då broschyren "Hur
vi förlorade Norrland" bidrog till den då rådande
rysskräcken och argumenterade för byggandet av Bodens
fästning - den tidens JAS-motsvarighet!
Sluta titta bakåt
Visst är det lite trist, att en del materielanskaffningsbeslut
i det nära förgångna så snabbt visade sig
missriktade, det håller jag gärna med om, men det
är trots allt där vi står idag. Att med gårdagens
argument - det som av Helge Gard kallas fördärvliga
myter och som jag i vissa delar kan förstå - sedan
enbart misstänkliggöra flygsystem av alla slag, är
ju inte särskilt konstruktivt eller framtidsinriktat. Hans
bakomliggande tankevärld tycks inte innehålla något
av förändrade förutsättningar alls; det är
bara en tidsfråga innan vi har ryssarna anfallsberedda
vid våra gränser och hans modell för framtiden
tycks mig snarast ha karaktären av en kortare stridspaus
och vad man bör utnyttja denna paus till.
Enligt min uppfattning är detta felaktigt och vår
strategiska målsättning måste vara högre
än så.
Framtida tendenser
Det är således bättre, att försöka
se framåt i stället och hur vi i framtiden ska kunna
möta de krav en föränderlig värld kan ställa
på vår försvarspolitik. Ett axplock ur dagens
aktualiteter kan kanske ge några fingervisningar:
- Kosovo. Flyg(!)-kampanjen är just inledd. Många
bedömare anser, att denna typ av huvudsakligen interna konflikter
är mycket mera sannolika i framtiden än de gamla erövringskrigen
och jag delar den uppfattningen. Områden med betydande
inre spänningar finns även i vårt eget närområde.
Regeringen har f ö beslutat, att sätta upp en gemensam
finsk-svensk bataljon för insats i Kosovo, men tydligen
först sedan kriget sköljt över området.
Jag tycker det är bra med ett gemensamt förband från
Östersjöområdet, men tidsförhållandena
är ju närmast genanta. Kanske borde regeringen hållit
tyst om avsikten med bataljonen i stället? Även beslutet
om att ta hem de svenska delarna av UNPREDREP visar att det är
något fel med den svenska ledningens strategiska uppfattningsförmåga.
- Regeringens uttalande om att Östtimor måste bli
ett område för särskild svensk uppmärksamhet.
Det är kanske på tiden att vi kopplar ihop våra
egna säkerhetspolitiska trådar, även om just
det här exemplet kan vara väl extremt. Försvarspolitiken
måste kunna stödja vår utrikespolitik om den
ska kunna vara trovärdig i hotade lägen. Eller är
vi beredda att förpassa oss själva till åskådarplats
och att lämna den militära dimensionen till någon
annan? (i realiteten till USA eller NATO)
- Östersjösamarbetet och uppbyggnaden av kontakter
i regionen prioriteras av regeringen, men hur återspeglar
sig detta i försvarspolitiken? Säkerheten i regionen
måste självklart byggas med militärt samarbete
som en baskomponent. Det går inte att bara blunda för
detta.
- Melissa. Jag tar upp datavirusangreppet bara för att visa
det absurda med den förflugna tanken på ett "IT-försvar".
Vem tänkte på att mobilisera några IT-förband
härom dagen? Händelsen visar bara att vi inte kan fortsätta
att överlåta till "hotbildskramare" och
"räknenissar" att utforma försvarets framtid.
Det krävs en tydlig politisk ledning och den har hittills
totalt saknats. Inte konstigt därför om ÖB:s förslag
om en framtida försvarsorganisation helt saknar en bärande
strategisk idé.
Det behövs en ny försvarspolitik
för att svara mot framtidens behov. Därom är tydligen
Helge Gard och jag överens, men vi drar helt olika slutsatser
av det nya strategiska läget. Gard förelår att
vi snarast återtar en grundläggande territorialförsvarsförmåga
inför det snart kommande ryska angreppet. Det är, som
jag ser det, att lämna gårdagens svar på framtidens
frågor. Mina slutsatser om det framtida behovet är
att det kommer att krävas moderna, välutrustade förband
från alla försvarsgrenar och att dessa ska kunna samverka
på olika nivåer i ett slags svenskt "CJTF-koncept"
och där även civila totalförsvarsgrenar ska kunna
ingå efter behov. Jag föreslår därför
ett anställt försvar baserat på frivillighet
och hög teknologi, men också tydligt kopplat till
den politiska ledningen och utan en föråldrad ÖB-funktion.
Kanske kan en sådan försvarsmakt under normalförhållanden
omfatta 60 - 80 000 man och med en mobiliserbar reserv på
lika mycket. Först i ett "tredje steg" skulle
ett återskapat nationellt invasionsförsvar vara aktuellt.
Inte minst inför en situation där detta "ett tredje
steg" skulle bli nödvändigt, behövs en medveten
satsning på moderna förband och enheter i nutid. Detta
torde vara det bästa sättet att skaffa kunskap för
att kunna göra riktiga prioriteringar, om en annan situationen
skulle uppstå. Det är alltså ingenting vi behöver
göra idag. Att sedan moderna, mobila och eldkraftiga förband
torde vara de som efterfrågas för internationella
uppgifter och gör oss intressanta som samarbetspartners
komplicerar ju inte inriktningen.
Avslutningsvis bör man kanske fundera något över
det stora materielöverskotten. Varför inte överlämna
en div JAS till vardera Estland, Lettland och Litauen? Där
skulle dessa överskottsflygplan i alla fall fullgöra
en roll för den gemensamma säkerheten i regionen, vilket
de knappast gör stående i hangarer i Sverige. Endast
en förstenad militärbyråkrati - låst i
en intern försvarsgrensstrid - och utan tydlig strategisk
ledning kan föreslå ett malpåsekoncept. Det
kanske snarare är förslagslämnarna som bör
läggas i malpåse?
Magnus Haglund är kommendörkapten
och har varit marinattaché i Moskva
|