Det är dags att ändra det svenska säkerhetspolitiska mantrat till "alliansfrihet i fred syftande till mottagande av utländskt bistånd i krig". Free ride på engelska. Tanken tränger sig på när man läser opinionsundersökningar om svenskarnas attityder till säkerhetspolitiken.

Vilken stöd har dagens röd-gröna försvarspolitik i folkopinionen? Hur ställer sig svenskarna till olika knäckfrågor i debatten som värnplikt, NATO-anslutning, om vi kan räkna med stöd utifrån och bistånd till Baltikum? Svaren får man genom att studera de två senaste opinionsundersökningarna från Styrelsen för psykologiskt försvar. Vill man läsa analyser av attityderna får man titta i förra årets "Opinion 98", svenskarnas syn på samhället, säkerhetspolitiken och försvaret" (SPF meddelande 147). De siffror, som den studien grundas på, har inte genomgått några radikala förändringar under det år som gått. Ett sammandrag av 1999 års undersökning finns på SPF:s hemsida www.psycdef.se. Denna undersökning kommer ut i bokform på vårvintern år 2000.
Det bör sägas att SPF själv medger att den inte exakt vet vad den mäter, ett problem som häftat vid opinionsundersökningarna ända från början. Särskilt gäller det förstås "försvarsviljan", som närmast torde vara ett mått på samhällssolidaritet. Alla, som utsatts för en muntlig enkät - vare sig det gäller reklam eller någon samhällsfråga - vet hur svårt det är att på ett ögonblick lämna klara svar på spörsmål som man inte haft anledning att fundera närmare på. I slutet av frågelistan tänker man ofta att man kanske borde svarat annorlunda på frågorna i början. Men man får inte sudda i protokollet.
Den som svarar behöver inte prestera en genomtänkt världsbild, i så fall skulle det vara tillåtet att gå tillbaka i frågelistan och ändra svaren. Ändå väcker svaren ibland förundran. SPF grubblade förr länge över paradoxen att en majoritet av de svarande både kunde ha stark försvarsvilja och en pessimistisk syn på försvarets förmåga att försvara landet. Men kanske har denna paradox nu fått sin förklaring: svensken hoppas på att någon annan ska komma och försvara oss!
Ett problem för opinionspejlaren är att formulera "svåra" frågor. Dyker man på folk med frågor, som kräver kunskaper om försvaret, så krävs ibland långa förklaringar. Men dessa kan bli ledande. SPF tar detta problem på allvar och försöker formulera om frågor, som verkar ge tvivelaktiga svar. Men då uppstår ett nytt problem: jämförelserna med föregående år blir mer osäkra. Det enda som kan ge en säker bild av en opinionsändring är att ställa samma fråga år efter år.
I dessa nedskärningstider är för övrigt "försvarsviljan" starkare än på många år. I höst ansåg 81% att vi skulle göra väpnat motstånd om Sverige angreps militärt, mot 76% förra hösten och 71% hösten dessförinnan. Cynikern kan säga: det är klart att man har råd med en stark försvarsvilja när det inte ens finns en hotbild!

Inget stöd för nedskärningar
Försvarets anslag minskas enligt den röd-gröna försvarsöverenskommelsen, vilket leder till radikala nedskärningar såväl i utbildningsorganisationen som i försvarsindustrin och till en omfattande kapitalförstöring. Enligt de senaste årens undersökningar fanns inget stöd i opinionen för en sådan minskning. Av samtliga svar framkom 1999 att 23% ansåg att statsutgifterna för det militära försvaret borde ökas, 53% att de skulle bibehållas oförändrade och 17% att de skulle minskas, medan 7% inte visste. Någon större ändring i attityderna är det inte frågan om, de senaste fyra åren har man fått ungefär samma svar. Snarast har den andel, som vill öka försvarsutgifterna, ökat något.
Tittar man på svararnas partisympatier så fanns det faktiskt majoritet bland anhängarna till samtliga riksdagspartier för att åtminstone behålla försvarsutgifterna på oförändrad nivå. Socialdemokraternas åsikter visar nästan samma fördelning som genomsnittets, alltså med 23% för en ökning. Bland centersympatisörerna vill 27% öka anslagen, 42% hålla dem oförändrade och 26% minska dem. Inte ens bland vänsterpartiets eller miljöpartiets sympatisörer fanns någon majoritet för minskning. För vänsterpartiet var siffrorna 43% för oförändrat, 23% för ökning och 29% för minskning, för miljöpartiet 49% för oförändrat, 8% för ökning och 32% för minskning. Siffrorna för de mindre partiernas anhängare måste förstås tas med en nypa salt, eftersom underlaget är tunt. Jämfört med 1998 visar dock siffrorna en klar ökning bland sympatisörerna för de partier, som stöder regeringen, för att öka eller bibehålla försvarsanslagen. Partiernas politik är således rakt emot opinionen bland fotfolket.
I sin kommentar till 1998 års undersökning påpekade forskningschefen Göran Stütz att det alltid funnits ett starkt, positivt samband mellan den s k försvarsviljan och attityden till försvarsanslagen, vilket ju bevisas av att båda blivit mer positiva under det senaste året. Men han menar att även andra faktorer kan spela in: man kan vara mot nedläggningar och vill kanske värna om hembygdens regemente och jobben där. Kanske har medvetenheten om försvarsbeslutets konsekvenser nu börjat sjunka in och framkallat just denna reaktion.
I SPF:s undersökning finns också en följdfråga - hur man ser på anslagen för den civila delen av totalförsvaret ("t ex ransoneringsberedskap, skyddsrum, gasmasker, hälso- och sjukvård, informationsberedskap...") Där är 34% för en ökning och 52% för att anslagen ska vara oförändrade. Men frågan är egentligen ointressant. Få vet vad saken gäller och ännu färre känner till anslagens storlek. Kanske mäts här en allmän attityd till samhällets skyldighet att skydda sina medborgare. Något akut behov av större anslag för det civila totalförsvaret finns förvisso inte om man ställer dessa i relation till krisen i det militära försvaret.

Soldaterna bör kompenseras
En allt viktigare fråga är hur det ska bli med värnplikten, vilket accentueras efter det senaste försvarsbeslutet. Nu kallas endast en tredjedel av alla mönstrande pojkar in till grundutbildning. SPF formulerade frågan såhär: "Sveriges militära organisation minskar i storlek. Färre män i 20-årsåldern inkallas nu till en längre grundutbildning. Jämnåriga som inte kallas in kan ju utnyttja tiden för studier eller förvärvsarbete. Tycker Du att de som måste genomgå den militära grundutbildningen i framtiden skall kompenseras särskilt för detta, t ex ekonomiskt eller meritmässigt, eller skall tjänstgöringen som förut enbart ses som en medborgerlig skyldighet även om den inte omfattar alla?"
Hela 63% menar att de som utbildas bör kompenseras särskilt, medan 31% menar att det är en medborgerlig skyldighet att ställa upp.
Frågan har ställts, med obetydliga ändringar, under fem år och svaren visar en tydlig opinionsändring. 1995 och 1996 var det ungefär lika många som ville respektive inte ville ge särskild kompensation. Efter hand har det sjunkit in i det allmänna medvetandet att många slipper grundutbildningen. Då har opinionen stärkts för att de, som tas ut, också ska ersättas för detta. Någon drastisk opinionsändring är det dock inte fråga om under 1999, då problemen blivit alltmer uppenbara. Snarast innebär årets siffror en liten minskning av dem som vill ge särskild kompensation.
Särskild kompensation till dem, som utbildas, är ett steg mot en frivillig yrkesarmé. För att se hur opinionen ställer sig till en sådan kan jämföras med en TEMO-undersökning som gjordes i februari 1998. Då ansåg 56% att vi även i framtiden borde hålla fast vid den "allmänna värnplikten", medan 32% kunde acceptera en yrkesarmé. Här har svaret naturligtvis påverkats av det alltmer ihåliga honnörsordet allmän värnplikt. Psykförsvaret känner till ordens makt över tanken och försöker undvika sådana fallgropar. Ändå är det anmärkningsvärt att så många som en tredjedel ville ha ett yrkesförsvar. Det ska bli intressant att se om den på senare tid ökade debatten kring frågan om yrkesarmé påverkar opinionen.
Finländarna med sin historia - och närhet till Ryssland - har inte oväntat en annan syn. I en motsvarande finsk undersökning menade 78% att det nuvarande systemet med allmän värnplikt ska bibehållas, medan 20% ville att värnplikten ska vara frivillig.

NATO och EU
För tredje året i följd ställde SPF frågan om Sverige skall söka fullt medlemskap i NATO eller "skall vi hålla fast vid alliansfriheten?" 23% är för fullt medlemsskap medan hela 65% vill hålla fast vid alliansfriheten. 1998 ökade andelen som ville ha fullt medlemsskap med en procentenhet, i 1999 års undersökning har den minskat med två procentenheter.
I förra årets undersökning konstaterades att dubbelt så många män som kvinnor (34% respektive 17%) var för NATO-anslutning. Högutbildade och invånare i civo Syd och Mitt var mer positiva till NATO än lågutbildade och norrlänningar.
Här kan man inskjuta att svaret beror på hur man frågar. SPF har i sina undersökningar fastnat vid det starka honnörsordet alliansfrihet, som alla svenskar insupit med modersmjölken. Vem vill inte ha frihet? Vad menas för övrigt med "fullt medlemsskap"? Formuleringen kan väcka tanken att det skulle vara möjligt att dra fördel av NATO:s beskydd på annat sätt.
De s k SOM-undersökningarna, som genomförs vid Göteborgs universitet, visade att andelen som tycker att NATO-anslutning är ett "bra förslag" ökade från 15% år 1994 till 24% år 1997, medan de som tyckte att det var ett "dåligt förslag" minskade från 48% till 38%. Sedan redovisade SOM ett trendbrott. I en undersökning som genomfördes sent på hösten 1998 ansåg 22% att NATO-anslutning var ett "bra förslag" medan 43% tyckte det var dåligt. Endast inom moderaterna fanns enligt SOM-undersökningen en större andel NATO-anhängare än motståndare.
Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier (FSI) redovisade 1998 faktiskt en smal majoritet för NATO: i deras undersökning tyckte 29% att NATO-anslutning var ett "bra förslag", medan 28% att det är ett "dåligt förslag". Även FSI-undersökningarna visar en påtaglig opinionsändring från 1995. Den enda undersökning som visat en rejäl majoritet för NATO-medlemsskap (55%) beställdes hösten 1998 av USIA, den officiella amerikanska informationsbyrån. Dess frågor kritiserades dock av andra opinionsforskare som ledande.
Enligt SPF:s undersökning anser 62% av svenskarna det riktigt av NATO att ingripa militärt med anledning av situationen i Kosovo, medan 22% tycker att det var fel. Medan kriget pågick redovisades opinionssiffror i de svenska massmedierna, som inte oväntat tydde på minskad vilja till NATO-anslutning.
SPF frågar vidare om EU:s fördjupade säkerhetspolitiska samarbete "i riktning mot ett framtida gemensamt försvar". 45% förklarar att de är i huvudsak var för, medan 42% är emot. Skillnaderna mellan partiernas anhängare var 1998, då man fick ungefär samma svar, ganska stora med stark majoritet för det tänkta gemensamma försvaret bland anhängare till moderaterna och folkpartiet och en lika stark majoritet mot bland anhängarna till vänsterpartiet och miljöpartiet. Anhängarna till socialdemokraterna, centern och kristdemokraterna hade uppfattningar mitt i skalan.
Ett EU-försvar, om det nu alls kan existera utanför NATO, låter kanske bättre för svenska öron än ett "fullt" NATO-medlemsskap och får därför stöd av nästan hälften av de svarande. Men man kan fråga sig hur åsikterna fördelat sig om SPF ställt ett värdeladdat ord som alliansfrihet som alternativ till medverkan i det europeiska försvaret. I kontrast mot SPF:s långa och allmänt positivt formulerade fråga frågade FSI om man tyckte att det gemensamma EU-försvaret var ett bra eller dåligt förslag. Då var 1/3 för och 1/3 emot.
När det gäller Sveriges deltagande i fredsframtvingande insatser är attityden oförändrat positiv ända sedan 1993 med 3/4 av alla svarande för. I frågeformuleringen har dock SPF genomgående satt FN-flagg på insatserna i forna Jugoslavien, även om det är USA och NATO som styr genomförandet. Men var inte FN:s försök att ingripa i konflikten tämligen misslyckade - med sveket vid Srebrenica som bottenmärke - ända tills NATO de facto tog befälet? Ser man krasst på utvecklingen kan man tycka att den traditionella FN-metoden att skicka blåhjälmad, svagt beväpnad trupp till krisområden åstadkommit lite när det gällt att lösa konflikter och kanske bidragit till att istället förlänga dem. Det är först när NATO satt makt bakom orden som det hänt något. Men i svenska öron låter FN-insatser alltjämt positiva.
Denna svenska attityd kan kontrasteras mot det kanske elakaste som skrivit om FN:s och andra internationella organisationers ingripanden, Edward N. Luttwaks "Give War a Chance" i Foreign Affairs juli/augusti-nummer. Luttwak menar att det är humanare att låta krig löpa ut än att försöka avbryta dem, att fredsbevarare lätt korrumperas av den starkare parten och att flyktinghjälp kan bidra till att förlänga konflikter i det oändliga. Men hans inlägg ska nog läsas i samma anda som Jonathan Swifts blygsamma förslag att lösa Irlands överbefolkning genom kannibalism.

Snabb och betydande hjälp
Som vanligt menar en majoritet att våra möjligheter att framgångsrikt försvara oss är små. Men det finns hopp! SPF ställer följdfrågan: "Tror Du att Sverige, om landet angrips av en främmande makt, kan räkna med en snabb och betydande hjälp från andra länder?" Nästan 2/3 - 61% - trodde detta, medan 19% var tveksamma eller klentrogna. Den optimistiska inställningen har förstärkts från 1998, då endast 54% trodde att vi skulle bli hjälpta. Under åren 1996-1998 visade siffrorna inga större förändringar.
I 1998 års analys var män mer säkra än kvinnorna på att vi blir hjälpta och anhängare av vänsterpartiet och miljöpartiet mer osäkra än andra. Även när det gäller varifrån denna hjälp skulle komma fanns det könsskillnader. Lika många män som kvinnor (16%) trodde på USA, medan kvinnorna trodde mer på "ett samlat nordiskt agerande" (34% mot 17% män) och männen mer på NATO (31% mot 10% kvinnor). Lika många trodde på EU som på USA. Ingen trodde att Ryssland skulle komma och hjälpa oss.
Det är närmast rörande att ett alternativ som "ett samlat nordiskt agerande" alltjämt kan samla röster!

Nej till svensk militärhjälp
Samtidigt minskar viljan att hjälpa and-ra. 69% är för att hjälpa till med Estlands, Lettlands och Litauens utveckling, mot 72% förra året och 82% för två år sedan. Nästan alla i gruppen som är för bistånd, ca 90%, är positiva till insatser nom miljö- och teknikområdena. 76% är positiva till insatser för utvecklingen av demokratin i Baltikum, medan jämförelsevis få (12% - en andel som minskar år för år) kan tänka sig militärt bistånd.
Förra året accepterade ett flertal (64%) av dem som kunde tänka sig militärt bistånd medverkan till utbildning av baltisk personal för "fredsbevarande operationer i FN:s regi". Men endast 23% tyckte att vi skulle medverka i utbildning av baltiska soldater och officerare för deras eget försvar, 18% att vi kunde överföra enklare vapen och militär utrustning och 13% att vi skulle exportera kvalificerade vapen och militär utrustning. Endast 9% kunde acceptera det mest långtgående alternativet: att ge säkerhetspolitiska garantier om aktivt svenskt militärt deltagande om balterna angrips.
Kanske frågeformuleringen efter hand blev otydlig: uppfattas frågan som att vi skulle ge bort ny svensk militär utrustning gratis? Attityden kunde bli en annan om man förklarar vad saken gäller: att ge bort överskott, som annars skulle behöva skrotas, samt att sälja nya vapen på sedvanliga villkor.
Den svenska allmänheten är alltjämt van att tänka i traditionella säkerhetspolitiska termer. Militärt understöd till Baltikum uppfattas av de flesta som en fara och inte som en möjlighet att öka vår egen säkerhet genom att göra Östersjöregionen tryggare. Också när Israel sålde vapen till Estland direkt efter den återupprättade självständigheten förekom insändare i Jerusalem Post som varnade för att detta kunde försämra förhållandet till Ryssland.

Snålskjuts
Opinionen är sakta på väg att ändras när det gäller Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval, även om just årets siffror innebär ökad skepsis mot NATO. Om man ska få ett positivt eller negativt gensvar på Sveriges anslutning till en atlantisk eller europeisk försvarspakt beror i första hand på hur frågan ställs. Debatten är äntligen fri efter decennier av påtvingad konformism. Även regeringens företrädare talar alltmer sällan om alliansfriheten och då utan de dogmatiska övertonerna från Palme-tiden.
Några drastiska försvarsnedskärningar är svenskarna inte beredda på. Både medborgare och politiker kommer högljutt att utropa "det hade vi inte en aning om" när konsekvenserna av den politik som förs blir alltmer uppenbara. Förvisso ligger det en ironi i att de som hårdast driver nedskärningarna, också är de trognaste supportrarna av alliansfriheten, vars trovärdighet de på så sätt hjälper att underminera.
I folkdjupet är alliansfrihet fortfarande ett honnörsord. Men samtidigt tror svenskarna på hjälp om vi blir angripna. Detta kan ses som en sentida accept av den hemliga politik som ledande företrädare för socialdemokratin drev under det kalla kriget.
Att hjälpa andra sitter däremot långt inne. "Free ride" kallade cyniska amerikaner på sin tid den alliansfria svenska politiken som byggde på outtalat stöd från NATO. Närmast kan det översättas med snålskjuts. Se där en lämplig paroll för den svenska säkerhetspolitiken!

Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet