Det säkerhetspolitiska läget i Europa har ändrat sig till det bättre, men på lång sikt finns många konfliktorsaker hävdar författaren som också betvivlar försvarets förmåga att tillväxa i tid för att möta framtida hot. "Vi måste redan idag ta hänsyn till en långsiktigt allvarligare hotbild som kommer att kräva en högre försvarsnivå" är hans slutsats.

Vi har fått veta, att intet hot i form av massiv invasion i syfte att ockupera vårt land föreligger inom "överskådlig tid". Internationell krishantering får en allt större roll i försvarsmaktens kommande verksamhet. Det militära försvaret kommer att halveras under de närmaste åren. Försvarsbeslutet har sålunda likheter med det som fattades 1925.
Vad innefattas i begreppet "överskådlig tid"? Omfattar vår hotbild två valperioder eller längre? Min fråga är då, huruvida statsmakterna vägt in och beaktat en bedömd omvärldsutveckling på sikt, 20 år och därefter? Jag är tveksam efter att ha läst ÖB:s Försvarsmakts idé (FMI 2020) och frågar mig om försvarsbeslutet är trovärdigt.

Framtida krisfaktorer
Vi kan nog alla vara överens om att det säkerhetspolitiska läget i Europa just nu har ändrat sig till det bättre. Flera förhållanden i världen går emellertid mot en mycket ogynnsam utveckling. Jag vill framföra några förhållanden, som i kombination med varandra om ca 20 år skulle kunna utlösa regionala krig, även omfattande västvärlden.
Jordens befolkning ökar snabbt mot 10 miljarder. Överbefolkningen är redan ett mycket stort problem i Afrika och vissa delar av Asien. Miljöproblemen växer på många håll. De är särskilt omfattande i f d Sovjetunionen. Klimatförändringar kan komma att påverka välståndsutvecklingen i ökande omfattning. Brist på livsmedel och främst vatten samt hur detta skall fördelar är en konfliktorsak i flera regioner. Olika stater befinner sig i olika stadier av ekonomisk utveckling. Vissa går från industri- till service- och informationssamhällen, medan andra omvandlas från jordbruksekonomier till industrisamhällen. Om denna process inte leder till bättre levnadsförhållanden, finns en risk för ökade spänningar inom och mellan regioner. Detta är särskilt påtagligt, om det dessutom föreligger etniska och religiösa motsättningar. Dragningskraften till områden med bättre livsbetingelser kan ge upphov till såväl flyktingströmmar som folkomflyttningar.
Den allt större klyftan mellan rika och fattiga områden kan inte utvidgas hur långt som helst. De fattiga länderna i Afrika, Asien och Sydamerika kan bli desperata och tillgripa alla tänkbara medel för att försöka påverka västvärlden och få del av "kakan". Obalansen kan leda till krig.
Krig kan i framtiden komma att röra sig på en teknologisk hög eller låg nivå beroende på deltagande parters förutsättningar och konfliktens omfattning. Krigföringen kommer även fortsättningsvis vara en "viljornas kamp" och handla om dominans och levnadsutrymme. För att få kontroll över territoriet så är invasion och ockupation även i framtiden oftast det yttersta medlet för att betvinga en motståndare. Teknikutvecklingen har dock medför andra betvingelsemöjligheter såsom hot om eller insats av massförstörelsevapen. Utvecklingen i väst mot att föra "humana krig" med låga förluster och små skador kan utnyttjas av aktörer med avvikande värderingssystem. Informationskrigföring, ekonomiska sanktioner, hackers och liknande kommer att vara naturliga inslag i framtida krigföring. Man kan dock inte, som vissa försvarspolitiska experter påstår, "titta ihjäl" eller "signalera ihjäl" en målmedveten motståndare.
Den angripne försvararen har små möjligheter att begränsa ett väpnat angrepp. Det är i regel angriparen som bestämmer metoder och medel samt nivå på våldet. Västvärlden kan inte alltid räkna med att krig kommer att kunna föras på deras villkor. En maktkonstellation med relativt låg teknologisk nivå och hög tolerans till förluster i personal och lidande torde även i framtiden kunna besegra en högteknologisk stormakt.

Ett tänkbart scenario
Det är visserligen vanskligt att spå, särskilt om framtiden. Men jag vill ändå peka på ett scenario med en hypotetisk hotbild omkring år 2020. Nedanstående är ett scenario bland väldigt många möjliga.
Integreringen och utvidgningen av EU fortsätter och inkluderar flera östeuropeiska länder. Levnadsstandarden är i huvudsak mycket hög. Den teknologiska nivån höjs kontinuerligt. NATO består. Försvarspolitiskt är EU fortfarande splittrat, även om krishanteringsförmågan är god.
USA leder den militära teknologiska utvecklingen, men är inte längre en teknisk supermakt. Innovationsbenägenheten har avtagit. Flera andra maktcentra är framgångsrika konkurrenter. USA har under den senaste 20-årsperioden kraftfullt engagerat sig i konflikter världen över. Detta har tillsammans med några inrikespolitiska förhållande medfört, att relationen mellan USA och NATO:s europeiska medlemmar har försämrats.
Åren 2010-2015 präglades av ett ekonomiskt ganska starkt och demokratiskt Ryssland. Nu har landet återfallit till ett diktatoriskt styre - mer aggressivt och revanschistiskt än tidigare. Ett stort misstroende från rysk sida mot västvärldens agerande har skapat en situation, där Ryssland prioriterar upprustning framför utveckling av den sociala välfärden. Krigsmakten ligger dock på en teknologisk nivå, som är klart underlägsen NATO:s med undantag för vissa icke konventionella vapen.
Utvecklingen mot mer demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter har avstannat i Kina. Efter konflikter med flera sydöstasiatiska stater är landet i många avseenden fortfarande underutvecklat. I syfte att balansera USA:s dominerande ställning i världen under tidigt 2000-tal har partnerskapet med Ryssland övergått till en militär allians.
En stor del av den övriga världen har förhållandevis låg levnadsstandard. Man anser på många håll, att västvärlden bär skulden och är den stora fienden. Flera underutvecklade länder har goda relationer med Ryssland.
Motsättningarna mellan den rika och fattiga världen ökar kontinuerligt. Hoten mot västvärlden är mycket allvarliga. Stor risk för regionala krig i Europa föreligger.
Nu återgår jag till dagsläget år 2000 och försöker ge svar på de ovanstående frågorna.

Anpassningsdoktrinen orealistisk
Omvärldsutvecklingen karakteriseras i mycket högre grad än tidigare av föränderlighet och osäkerhet. Detta förhållande jämte hänsynstagande till Sveriges ekonomi ha medfört, att statsmakterna inte har velat se och beakta de långsiktiga konflikttrenderna i världen. Med "överskådlig tid" avser man allra högt 8 år. Vår erfarenhet säger, att det är alldeles för kort tid att införa och omställa stora vapensystem och bygga upp ett effektivt försvar, särskilt som centralmakten i EU-landet Sverige kommer att försvagas. Försvarsministern menar, att vår anpassningsdoktrin är grunden för utformningen av det nya försvaret.
Doktrinen bygger på ett orealistiskt antagande - att vi skulle börja rusta upp i så god tid, att vi kan ligga i förband i förhållande till en angripare. Att bygga upp ett bantat försvar är en genomgripande omställning av hela samhället. Det är ett svårt beslut att fatta av såväl inrikes- som utrikespolitiska skäl. Erfarenheten visar, att sådana beslut inte tas. En avsevärd militär expertis i landet är skeptisk och misstror totalförsvarets förmåga tt tillväxa i rimlig tid (se Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift 1, häftet 2000).
Det förefaller mig, att statsmakterna nu mer stöder sig på en händelseutveckling som bedöms sannolikast på kort sikt än på en händelseutveckling som kan anses vara farligast på längre sikt. Det är därför fel, att strukturera och dimensionera dagens försvar efter den till synes ljusa bild, som nu synes råda. Vi måste redan i dag ta hänsyn till en långsiktigt allvarligare hotbild som kommer att kräva en högre försvarsnivå. ÖB har således tvingats att föreslå ett försvar, som på sikt inte är trovärdigt. Försvarsbeslutet borde därför omprövas.

Herman Westrup har varit sekreterare i AFF L.