Ledare:

Ordning i kaos

Vår officiella världsbild förblir ljus. Allt tycks stå väl till i den bästa av säkerhetspolitiska världar
Ännu en socialistisk halvdiktatur har fallit: en regim som startat fyra blodiga krig på ett decennium har avlägsnats i Serbien. Rysslands ekonomi visar friskhetstecken. Dess ledare verkar inställda på goda relationer med väst - och vice versa. Händelserna i Mellanöstern är visserligen uppskakande, men efter det kalla krigets slut räknar vi inte med att sådana konflikter skall spridas till Europa.
Politiker och militärer kan självmedvetet peka på att nedrustningen (kallad ominriktning) kommit i rätt tid. Befriade från det tyngande arvet har vi möjlighet att forma försvaret för att möta de framtida hoten. Vi har god chans att reagera om hotfulla tecken skulle visa att nådatiden för större militära hot - som under de senaste åren angivits till tio år - börjar rinna ut.
Alla i försvaret och bland den säkerhetspolitiskt engagerade allmänheten ser inte lika ljust på läget. Förändringarna har gått fort. Klara linjer är svåra att urskilja. Vad skall försvaret egentligen kunna användas till? Ett drygt decenniums förbandsnedläggningar och omorganisationer gör det rimligen svårt att frammana framtidstro och gåanda. Som framgår av referatet på sida 38 är det stor risk för strömhopp av goda officerare från Försvarsmakten.
I denna turbulens är det en krävande uppgift för politiker och försvarsledning ledning att skapa ordning i kaos. Att klargöra sammanhanget mellan det internationella läget nu och i framtiden, vår säkerhetspolitik och kravet på totalförsvaret. Kommer de att kunna göra detta på ett övertygande sätt?
Svaret är nej. De har redan försökt men inte lyckats. På tre fundamentala punkter finns det anledning att sätta ett antal frågetecken för de "sanningar" som ligger till grund för planeringen.

För det första: Är vi säkra på att utvecklingen hos vår närmaste stormaktsgranne, Ryssland, verkligen går i fredlig och öppen riktning? Är Ryssland berett att söka fredlig stabilitet inom egna gränser? Har det uppgivit ambitionen att i någon form återställa det gamla imperiet? Vågar vi hoppas att det ännu pågående kriget i Tjetjenien är sista gången Ryssland faller för frestelsen att använda militära medel mot nära grannar? Är den nuvarande regimen i Moskva övertygande demokrater och ekonomiska liberaler? Kommer den att bryta ned de gamla strukturerna och stärka öppenheten mot omvärlden?
Rysslands närmaste grannar är inte benägna att svara obetingat ja på dessa frågor och intecknar inte någon tioårig nådatid.

För det andra: Kommer vår säkerhetspolitiska linje under överskådlig tid alltfort att vara alliansfrihet syftande till att vi skall kunna vara neutrala i krig - med den underförstådda förutsättningen att ändå kunna få militärt bistånd om det kniper? Eller kommer den linjen att vara för riskabel med ett svagare eget försvar? Vad innebär NATO:s eventuella ytterligare utvidgning i Östersjöområdet? Hur påverkas alliansfriheten av vårt deltagande i EU:s krishantering, i NATO:s Partnerskap för fred och vårt militärindustriella samarbete i Europa och med USA?
I Finland uttalas entydigt att landets försvarsplanering måste ske med hänsynstagande till möjligheten att få utländsk hjälp. I Sverige sopas denna fråga under mattan - vilket inte borgar för en realistisk planering.

För det tredje: Hur nära eller långt från verkligheten ligger dagens modeföreställningar om det högteknologiska kriget, om kvalitet som en ersättare för kvantitet?
Resultatet av NATO:s bombkampanj mot Jugoslavien har något dämpat entusiasmen för högteknologin. Även den som bejakar den moderna tekniken måste inse att också ett framtida slagfält kommer att präglas av osäkerhet, fel och friktioner, skräck och fasa, att oförutsägbara faktorer som initiativ och mod kan fälla avgörandet.
Höga vederbörandes positioner kan vara låsta av partipolitik, budgettänkande, organisatoriska intressen eller taktiserande. Desto viktigare för dem utanför etablissemangen, inte minst ungdomen, att ställa de obekväma frågorna och sätta dogmerna under debatt. Sanningen om framtiden når vi inte. Men vi lär oss inse att man måste betala ett pris för säkerhet i en kaotisk värld.
Dock är det viktigt att makthavarna ordnar sina tankar samt öppet och precist deklarerar på vilka förutsättningar och antaganden de grundar sin planering. Därmed de kan lättare se sina felbedömningar och ändra sina misstag när verkligheten blir en annan än planerna. Det blir den alltid.