Eino Tubin:

Sverige och NATO-motståndet

Hur relevanta är opinionsundersökningar, som visar inställningen till ett NATO-medlemskap i Sverige? Samtidigt som det sägs att NATO-motståndet ökar i Sverige har Estland, Lettland och Litauen tillsammans med sex andra f d kommunistländer begärt att i en "Big Bang" få komma in i NATO. Vad gör vi då?

För andra året i följd meddelade statsvetaren Ulf Bjäreld vid Göteborgs universitet i en debattartikel i DN i maj att NATO-motståndet ökat. Han citerar en undersökning från SOM-institutet, utförd under hösten 1999, där endast 19% tycker att det är ett bra förslag att Sverige ansöker om medlemskap i NATO och 47% tycker förslaget är dåligt. 1998 tyckte 22% att förslaget var bra och 43% att det var dåligt, året innan var procenttalen 24 respektive 38.
Bjäreld gör i sin debattartikel stort nummer av att sympatisörerna till folkpartiet - det hittills enda parti, som i en partimotion krävt svensk NATO-anslutning - är lika negativa till NATO-medlemskap som folkgenomsnittet. I undersökningen var 22% för och 53% mot. I undersökningen är det bara moderaternas sympatisörer som har en liten övervikt för NATO-anslutning, medan miljöpartister och vänsterpartister inte oväntat har uppåt 2/3 majoritet mot.
På sitt landsmöte hösten 1999 tog folkpartiet formellt ställning för svenskt NATO-medlemskap, vilket föranledde den kända pacifisten Ingrid Segerstedt Wiberg att lämna partiet. Med stöd av den aktuella undersökningen menar Bjäreld att hennes syn låg närmare sympatisörernas än partiledningens.
Men förklaringen kan faktiskt vara ganska enkel. Folkpartiet är ett ganska turbulent parti med stor överströmning till och från andra partier. Det är dessutom så litet att mindre opinionsändringar hamnar i felmarginalen. Trots att undersökarna frågat så många som 2 800 personer kan man därför misstänka att de inte hittat de "rätta" folkpartisterna. Det är heller inte första gången som partiets ledning och sympatisörer närmat sig en fråga från olika håll.

Trendbrott eller fortsatt osäkerhet?
Andra opinionsundersökningar tyder också på att motståndet mot NATO-medlemskap ökat under de senare åren och att det verkligen var ett trendbrott för något år sedan när tendensen till en allt positivare inställning till svenskt medlemskap bröts. Det är dock viktigt att hålla i minnet hur frågan ställs.
Styrelsen för psykologiskt försvar har valt den olyckligaste formuleringen: "Om du fick bestämma - tycker du att Sverige skall söka fullt medlemskap i NATO eller skall vi hålla fast vid alliansfriheten?" Förra hösten tyckte 23% att Sverige skulle söka medlemskap, medan hela 65% var emot. "Hålla fast vid alliansfriheten" är för svenskar ett starkt värdeladdat alternativ, medan formuleringen "fullt medlemskap" öppnar frågan om det finns några andra alternativ. Själva frågeställningen är också lite underlig - varför ska just jag bestämma, om många andra är emot?
Den färskaste undersökningen är från april 2000 och utförd av TEMO på uppdrag av Dagens Nyheter. Frågan är enkel och rättfram: "Är du för eller emot att Sverige går med i NATO?" och ger resultatet 28% för och 45% emot. En SIFO-mätning från november 1999 visar ännu mindre åsiktsskillnader - 35% för och 42% mot.
Som man frågar får man svar. Enligt min mening visar de relativt stora skillnaderna mellan de olika undersökningarna att den svenska opinionen i NATO-frågan ännu inte stadgats. Folk svarar på måfå utifrån frågeställningens lydelse. För de flesta är det ingen betydelsefull fråga. Ingen framstående opinionsbildare - om man nu undantar folkpartiledningen - har heller på allvar förespråkat NATO-inträde.
Själva tanken att Sverige skulle kunna gå med i NATO är relativt ny i den svenska debatten och har inte framförts med någon polemisk tyngd sedan Herbert Tingstens glansdagar för ett halvsekel sedan. För inte så länge sedan var det liktydigt med politiskt självmord att ens antyda möjligheten till ett framtida NATO-medlemskap. Dagens säkerhetspolitiska tungviktare, som närmar sig ämnet, vill helst skjuta frågan på framtiden eller kommentera den "von oben". Man vill inte riktigt "komma ut ur garderoben". Så länge som den svenska alliansfriheten och neutraliteten kan försvaras med emotionella argument och hänvisningar till en "stolt" tradition är få beredda att sticka ut hakan genom att öppet förespråka en ändring. För politiker i de stora partierna är det oklokt att i förtid blåsa i trumpeten för frågor, som knappast ger röster. Det utsätter dem bara för tröttande kritik från motståndarna, som funnit en svag punkt att skjuta in sig på. När det gäller NATO finns - i motsats till EU- och EMU-frågorna där opinionen till en början också var negativ - heller inga kapitalstarka eller välorganiserade samhällsgrupper, som målmedvet skulle driva en anslutningskampanj.
Hösten 1999, då de flesta av de nu citerade undersökningarna gjordes, hade NATO:s bombkrig mot Serbien nyss avslutats. Alla krig är givetvis impopulära, även om de flesta svenskar ansåg att fördrivningen av Kosovo-albanerna var förkastlig. Men metoden att från hög höjd slänga bomber på Serbien tills Milosevic gav upp var inte trevlig och drog ut på tok för länge. En naturlig reaktion var nog att det var bra att vi slapp bli indragna.
Den stora positiva tanken bakom NATO tenderar att skymmas av otrevliga detaljer, precis som byråkratin i Bryssel i mångas medvetande skymmer den positiva tanken bakom den europeiska unionen. Men det är faktiskt fråga om två parallella och utomordentligt framgångsrika europeiska fredsprojekt av ett slag som aldrig tidigare prövats.

Big Bang i Vilnius
Det av amerikanerna understödda mötet mellan de östeuropeiska NATO-kandidaterna i Vilnius i våras var ett levande vittnesbörd vilken lockelse NATO alltjämt har för dem som vill, men ännu inte får bli medlemmar. Nio utrikesministrar kom överens om att kandidatstaterna i både Balkan och Baltikum skulle begära att bli medlemmar samtidigt. En Big Bang, som Carl Bildt kommenterade det i sitt veckobrev.
Motiveringarna kan vara olika, men en stark vilja att inte spela bort möjligheterna att trygga den nyvunna friheten är gemensam. Man vill snarast komma med helt och fullt i den västerländska säkerhetsstrukturen och nöjer sig inte med PFF eller andra halvdana arrangemang. För de postkommunistiska statsledningarna i alla dessa länder är detta viktigare än att exploatera de populistiska, nationalistiska stämningar, som alltjämt finns under ytan.
Estland, Lettland och Litauen fruktar framför allt ryssen. Putin upplevs inte som något direkt hot, snarare ses han som en möjlig positiv kraft efter sin tid som medhjälpare till S:t Petersburgs Baltikum-vänliga borgmästare Sobtjak. Men de snart tio åren av frihet har ackompanjerats av nålstick och målmedveten psykologisk krigföring från Rysslands sida, som hela tiden sökt splittra de tre länderna och utnyttja de svagheter som kommit i dagen.
Att komma med i EU och NATO är så viktigt, att ester, letter och litauer är beredda till betydande uppoffringar. Folkstämningarna skulle ha förspråkat betydligt kärvare politik gentemot de ryska minoriteter som finns kvar sedan Sovjettiden. I alla tre länderna har man istället antagit medborgarskapslagar, som är långt liberalare än vad som är norm i Europa.
Esterna har inte utan vånda i praktiken slutat att driva betydande territoriella krav - landremsan öster om Narvafloden och det sydöstra hörnet kring staden Petseri/Pecory. Dessa delar tillhörde Estland under den första självständighetstiden och inkorporerades självsvåldigt av Ryssland under ockupationen. Eftersom nästan hela befolkningen numera består av ryssar ville man knappast reellt ha tillbaka områdena, syftet var snarast att dra in Ryssland i formella förhandlingar på Tartu-fredens grund. Men Estland har inte råd att låta olösta gränsfrågor störa EU- och NATO-kandidaturen.

Ständiga gränskrig
Under hela mellankrigstiden förgiftades förhållandet mellan Litauen och Polen av gränskonflikter. Det hade varit lätt för de postkommunistiska regeringarna att på nytt ta till brösttonerna om vem som är den rätte ägaren till Vilnius/Vilno etc, etc. Det är ett bevis på mognad i båda länderna att man istället stöttat varandra och samarbetat på vägen mot den gemensamma säkerheten.
Det är lätt för svenskar att glömma alla de gränskonflikter, som med jämna mellanrum bröt ut i Mellaneuropa mellan de två världskrigen. Ungern förlorade merparten av sitt territorium i första världskriget och hade som övergripande nationellt mål under Horthy-regimen att sno tillbaka så mycket som möjligt från sina grannar. Bitar av land bytte ägare mellan Grekland, Bulgarien, Jugoslavien, Rumänien, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Litauen, Sovjetunionen, Polen osv. allteftersom allianserna skiftade. Äldre invånare i Vilnius, som aldrig lämnat staden, kunde säga att de bott i ett halvdussin olika stater under sitt liv. Historien om Nazi-Tysklands aggression skymmer lätt alla de tjuvnyp, som länderna i Mellaneuropa och på Balkan ägnade sig åt i dess skugga.
Under kommunisttiden lades locket på. Nu är det dags att för all framtid förvisa Europas gränskonflikter till historiens sophög. Med den europeiska unionen blir de gamla statsgränserna irrelevanta och med NATO skapas en gemensam säkerhetsstruktur. Ett nollsummespel, där den enes vinst är den andres förlust, förvandlas till ett spel där alla vinner.
Fördelarna med en Big Bang är uppenbara. Ryssland med dess nyvaknade militära stolthet under Putin kommer att skrika högt när resten av de gamla satellitstaterna inlemmas i NATO. Det gäller för USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike att söta medicinen så mycket som det går och att övertyga ryssarna om att de bara kan vinna på att det blir en enhetlig säkerhetsstruktur i Väst- och Mellaneuropa. Bättre att få det gjort på en gång än i små portioner med några års mellanrum. Även för den amerikanska utrikespolitiken med dess ständiga dragkamp med interna isolationistiska stämningar är en Big Bang att föredra.
Hur ska Sverige och Finland då ställa sig? Det blir en intressant fråga för framtiden. Under en kort tid har NATO, som tidigare bara höll Östersjöutloppen, utvidgats till hela den södra kusten fram till Kaliningrad-enklaven. Om Estland kommer med ligger den närmaste främmande huvudstaden till såväl Stockholm som Helsingfors i ett NATO-land. Blir det ökad isolationism, försök att hitta någon militär nisch under ett EU-paraply eller anslutning till NATO i allt utom till namnet?
Min tro är att de svenska enkäterna om ökat eller minskat NATO-motstånd, intressanta som de är, i ett längre perspektiv är ganska irrelevanta. Till slut kommer nog frågan att lösas på samma sätt som vi löst EU-frågan och sannolikt kommer att lösa EMU. När till sist ingenting finns kvar som motiverar en särlösning från omvärlden, så kryper vi långsamt och baklänges in i det ofrånkomliga.
Om något decennium kommer förhoppningsvis dagens retorik kring de i vårt gemensamma Europa förlegade begreppen alliansfrihet och neutralitet att te sig obegriplig.

Eino Tubin är frilansskribent och bosatt i Turkiet