 |
Litteratur | Bilder |
Nils Andrén:
Militärgeografisk hembygdskunskap i ett strategiskt perspektiv
Egentligen är boken både mera och mindre än en atlas. Texten dominerar och kartorna är endast illustrationer till den historiska och regionalgeografiska texten. I denna beskrivs också orter och anläggningar av militär betydelse utan anknytning till utkämpade strider.
På bokens krigsskådeplatser är Sverige och Danmark huvudaktörerna. Det är därför till övervägande del en bok i nordisk historia, men inslag av svensk-rysk och svensk-baltisk historia. Mot Ryssland, och Polen, utkämpades dock de flesta stora slagen inte på svenska mark. Slaget vid Lund 1676 betecknas som det blodigaste i den svenska krigshistorien. De mellan åtta och nio tusen stupade utgjorde hälften av de danska och svenska arméerna.
Ett annat, ofta bortglömt, blodbad på en svensk armé ägde rum drygt 100 år tidigare, då 8000 av Karl IX:s expeditionskår på 11000 man år 1605 förintades av polackerna vid Kirkholm i det nuvarande Lettland. Vid Poltava 1709 stupade nära 7000 av en armé på omkring 25000 man.
Dessa och andra bataljer ute i Europa faller utanför ramen för boken. Den militärhistoriska atlasen handlar inte om alla svenska krigsskådeplatser utan endast om dem som ligger innanför det nuvarande svenska rikets gränser. Således ingenting om det svenska Finland men väl om det före 1658 danska Skåne.
Boken är en nyttig påminnelse om att krig under många århundraden var normaltillståndet för det svenska riket. Den avslutande kronologiska översikten visar att Sverige under hälften av de 300 åren mellan 1520 och 1814 befann sig i krigstillstånd med en eller flera av sina grannar. Under den svenska stormaktstiden, 1611-1721, förde Sverige krig i nära 70 år. Under tiden därefter i endast ett tjugotal år.
Var stod slagen inom landets gränser? Boken ger de viktigaste svaren, från Bunketofta lund i Skåne (1525) till Ratan i Västerbotten (1809). Varför utkämpades krigen? Räcker det med övergripande strategiska förklaringar? Under 1500-talet, och än 1400-talet, som endast berörs i inledningar till flera av de regionala kapitlen, hade de flesta krigen starka drag av inbördeskrig. De svensk-danska striderna var samtidigt uppgörelser mellan olika fraktioner i Sverige, de som stod på Kalmarunionens grund och de som eftersträvade frigörelse från banden med Danmark. Olikheterna mellan Danmark och Sverige som sociala och politiska system underlättade för de antidanska ledarna att mobilisera stöd från allmogen. Krigen med Danmark fortsatte som en kamp om makten över Östersjön och dess utlopp även efter Kalmarunionens reella slut 1523 (med Gustav Vasas kröning).
Också konflikten med Polen hade inslag av inre uppgörelser mellan lojalister - som stödde den svensk-polske Vasakungen (Sigismund) - och anhängare av ett nationellt kungadöme (ledda av Karl IX). I kampen om Östersjön satte sjömakterna Holland och England alltid gränserna för Sveriges och Danmarks ambitioner. Tillsammans med växande intressen på andra sidan Östersjön förde den Sverige under ett knappt sekel in i en europeisk stormaktsroll. Ett offensivt skede fram till 1660 följdes av ett defensivt, då Sverige med allt mindre framgång försökte försvara eller återvinna det som tidigare vunnits. Efter Poltava var stormaktstiden slut, även om detta diplomatiskt inte registrerades förrän 1721, genom freden i Nystad. Slutakten i den väpnade defensiven var förlusten av den östra rikshalvan 1809. Sveriges sista krig för den snart 200-åriga freden fördes i koalitionen mot Napoleon och i en kort operation 1814 om herraväldet över Norge.
Allt detta är några av de frågor som beskrivs eller väcks vid läsningen av Svensk militär historia. Boken inleds med strategiska och armétaktiska översikter av Bo Hugemark och Gunnar Artéus. Därefter följer rundvandringen över slagfält, fästningar och övningsfält i Sverige genom historien. Hugemarks perspektiv domineras av Sveriges strategiska problem som Östersjömakt och rivaliteten med Danmark. Artéus visar hur den offensiva organisation och taktik, som präglade den svenska armén under stormaktstiden, utvecklades och förändrades från Gustav II Adolf till Karl XII. Någon kanske höjer ögonbrynen vid upptäckten att Karl XII:s krigskonst får lika stort utrymme som Gustaf II Adolfs. Detta trots att den senare internationellt intar en central plats i krigskonstens historia, medan Karl XII på sin höjd är en fotnot. I ett svenskt militärhistoriskt perspektiv är dock Gunnar Artéus avvägning rimlig. I den offensiva karolinska taktiken låg nyckeln både till dess framgångar och slutliga nederlag. Det kan även noteras att de båda kapitlen inte slutar där Sveriges krigshistoria - på egen mark - slutar. Båda täcker in också fredsperioden från 1814, från centralförsvar till periferiförsvar, enligt de strategiska moderiktningarna.
Medeltiden har under senare år åter kommit i fokus, tack vare Dick Harrison, Michael Nordberg, Maja Hagerman och andra. Möjligen kan man därför - också i ett skolperspektiv - beklaga att framställningen är så tunn för tiden före Gustav Vasa. Tunna källor och bokens format kan vara förklaringar.
Svensk militär historisk atlas är värd att läsas och begrundas, inte minst för de uppslag den kan ge både för hembygdsforskare och för historie- och geografiundervisningen i skolor Sverige runt. Den kan läsas med behållning av både lärare och elever och måste ge utmärkta utgångspunkter för både geografiska och historiska exkursioner med anknytning till Sveriges allt utom fredliga förflutna. Vår egen, blodiga historia borde därtill vara en varning och en maning att dämpa moralisk högfärd inför vår sargade samtid.
Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap
Per Dahl (red): Svensk militärhistorisk atlas. En guide till slagfält och krigsskådeplatser. Hjalmarson och Högbergs Bokförlag. Armémuseums rapportserie nr 10. Lund 2000. ISBN 91-89080-49-1.