Olof Santesson:

Vad Högkvarteret försvarar

Skall Sverige kunna försvaras i Sverige, vad kräver detta av resurser, och kan sådana resurser nu skapas? Författaren finner att frågorna besvaras olika av politiker, Högkvarter och försvarsforskare.

Kraven på att förstå svensk militär förvarsplanering ökar. Problemet är inte att Högkvarteret mörkar vad man håller på med. Tvärtom har vi nästan aldrig tidigare utsatts för så mycket information som nu om vart kommande härordning syftar till och kan uträtta. Men beskeden, framförda av det nya insats- och kompetensförsvarets ivriga förespråkare, blir understundom motsägelsefulla.
Att nedgången av den årliga försvarsbudgeten från cirka fyrtio miljarder till trettiofyra får smärtsamma numerära konsekvenser för alla försvarsgrenar, men framför allt för armén, det är lätt att inse. Kvantitet ska ersättas av kvalitet. Nedgången i antal förband och system motiveras av budskapet om invasionshotets utmönstring. Visionen är att Sverige hädanefter ska försvaras utanför landets gränser - i en gemensam europeisk krishantering.

Omöjligt att föra strid på svenskt territorium?
Tidigare i år utvecklades den nya svenska modellen av brigadgeneralen Michael Moore vid ett möte inom Krigsvetenskapsakademiens avdelning I (lantkrigsvetenskap). Det var en av otaliga variationer på samma tema. Intressant var dock hur Moore plötsligt instämde med en kritiker, tidigare arméchefen Åke Sagrén, i att det nya försvaret blir tunt. "Det är alldeles för klent om uppgiften gäller strid mot en angripare!" Så sa han ordagrant, med förklaringen att statsmakterna - politikerna - bara har ställt krav på kompetens inom försvaret. Ingen vill heller längre ta förluster hos sin civilbefolkning, lade han till. Enligt resonemanget går det tydligen inte längre att föra strid på det egna territoriet. Jaha. Vet alla detta? Åtminstone finnarna med sina tjugotvå brigader av varierande kaliber verkar inte ha förstått det nya.
Vad det svenska Högkvarteret försvarar förefaller mer att vara en av tiden och omständigheterna frammanad omdaning än värnet av själva Sverige mot hot utifrån.

Det lagoma angreppet
En närvarande tjänsteman från Försvarsdepartementet påpekade efter en stund också försynt att regeringens proposition om försvaret faktiskt talar om väpnat angrepp. Försvarsmakten ska, räknade han upp, inom en vecka kunna hantera ett "intrång" omfattande exempelvis en mindre luftlandsättning; inom ett år markstrid "av viss omfattning"; inom 5 år angrepp av storleken luftlandsatt division; efter mer än 10 år ett angrepp av "större omfattning".
Med förlov sagt låter dock detta som en ny utgåva av historien om "det lagoma angreppet". Varför skulle någon - Ryssland - ta ett så politiskt desperat steg som att angripa Sverige med bara en mindre luftlandsättning eller ens en insats av divisionsstorlek som konventionellt militärt inslag? Det låter sig faktiskt inte förklaras.
Det intellektuella problemet är att våra politiker med försvarsministern i spetsen tror - eller rent av insisterar på - att "hela landet ska försvaras". Enligt Björn von Sydow gäller detta inte minst storstäderna. Befolkningens flertal, ringa intresserat av militära frågor, tror kanske på beskedet. Andra menar nog ändå att Försvarsmakten onekligen blir för klen för något sådant som kamp för nationen. Ominriktningens resultat skulle faktiskt te sig rimligare om man medgav att vi inte längre kan försvara oss i strid hemma mot ett angrepp syftande till att påtvinga landet något obehagligt.

Är Försvarshögskolan efter sin tid?
Jag vet heller inte om forskaren Henrik Friman talar om något förflutet när han i häfte 2/2000 av Krigsvetenskapsakademiens "Gula Tidskrift" utgår från ett projekt om "den operativa funktionen" inom Försvarshögskolans operativa institution. Visserligen berörs som hastigast angrepp mot samhällsfunktioner av typ kraftnätet, men i stort sett handlar artikeln om försvarsoperationer med betydande militära inslag.
Vad är det då för operationer som analyseras? För inte särskilt länge sedan disponerades åtta fördelningar med 20-talet brigader. Senast har vi haft kvar tre fördelningar med tretton brigader. Nu ska det finnas en division med fyra mekaniserade brigader - och kanske ytterligare maximalt två, tre brigader efter en tänkt tillväxt under 5-10 år. Talet om ökad insatsberedskap och rörlighet ändrar inte faktum att Sveriges operativa förutsättningar blivit till oigenkännlighet annorlunda.
I varje fall de som arbetar inom FHS-projektet verkar av referatet att döma ändå inte ha tillämpat några nya doktriner om vad nationer och deras befolkningar står ut med. Här skrivs uttryckligen om hur krig på eget territorium "kräver avsevärd samverkan mellan civila och militära aktiviteter för att tillvarata lokalbefolkningens intressen".

Motstridiga uttalanden
Flera gånger konstaterar Friman att "svensk militärdoktrin skiljer sig från NATO:s och USA:s främst genom att vi förutsätts föra striden på eget territorium och med mer defensiva operationer". "Unikt" för svenska förhållanden sägs vara "1) samordning militärt och civilt samt 2) att försvaret är av eget territorium".
Ja, frågan är förstås om detta unika längre gäller? Det är inte alldeles lätt att foga samman vad som sägs från Högkvarteret, av våra politiker och av forskare inom vår främsta läroinstitution på försvarets område. Vilka räknar med att Sverige längre ska kunna försvaras i Sverige, vad tror de att detta i så fall kräver av resurser, och anser de att sådana resurser nu skapas? Diskussionen om var vi står har nog snarare börjat än avslutats i och med årets försvarsbeslut.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör