Nils Andrén:

Frågetecken inför försvarets förändring

Chefen för högkvarterets strategiledning, generallöjtnant Johan Kihl, avslutade i mitten av augusti en debatt om försvarsfrågan. Den hade förts på Svenska Dagbladets ledarsida, under medverkan av en rad militära kritiker. Bland dessa märks både redaktören för denna tidskrift och Carl Björeman, medansvarig för ett inlägg i samma fråga i detta nummer av Vårt Försvar.
Kihl börjar med att instämma i den euforiska signalen "faran över", men slutar med att inpränta att försvarspolitiken ytterst är en kompromiss, styrd av krafter med olika prioriteter. Han noterar till slut att försvarspolitik - liksom politik överhuvudtaget - är det möjligas konst. Det kan tolkas både som en uppgiven suck och som ett realpolitiskt konstaterande av att bättre än det bästa möjliga kan det aldrig bli. De följande raderna är några reflexioner med anledning av hans slutreplik.

Vad är invasionsförsvar?
Den nya försvarspolitikens kvantitativa nedrustning motiveras säkerhetspolitiskt med att något invasionshot inte är aktuellt under en överskådlig tid. Därför är det inte "rimligt, ansvarsfullt eller försvarbart" att behålla "just ett invasionsförsvar". Det låter rimligt, men tesen inrymmer otydligheter. Vad menas med invasionsförsvar? Betyder det försvar mot andra världskrigets invasionsoperationer, är tesen så axiomatisk att den är ointressant. Det är självklart att krigskonstens utveckling under snart sextio år skapat nya förutsättningar för både anfall och försvar.
Men invasionsförsvar måste ses som ett vidare begrepp. Det omfattar egentligen försvar mot alla slags väpnade angrepp mot det svenska territoriet. Hur riskfri är vår omvärld? Innebär blockpolitikens söndervittring att vi vågar hoppas på en regional pacificering och stabilisering?
Kan vi för den närmaste framtiden frånsäga oss behovet av att hävda revir? De forna sovjetiska satelliternas dragning mot NATO och EU visar att det finns oupplösta spänningar. Är vi ense om att vi även i framtiden kan tvingas försvara rätten till vårt land, gäller frågan som alltid - när, mot vem och på vilket sätt? Det är frågor som inte fått några tydliga svar i utredningar och debatter om varför försvaret nu kan sänka garden.
Att bortse från en typ av hot kan dock på sikt skapa en lucka i försvaret. Det är en läxa som vi redan i fred borde ha lärt oss, inte mist av de maktlösa försöken att hejda ubåtskränkningarna under 1980-talet. Luckorna i försvaret organisation och förmåga blir långt allvarligare, om en väpnad konflikt trots allt skulle bryta ut i vår närregion. Kommer vi verkligen att täppa till dem i tid, om världen förändras efter den stadfästa nådatiden?

Tio års nådatid?
Om den gamla hotbilden förkastas, måste vi se på de nya hotbilderna. Problemet är att de är otydliga. Kihl pekar på vikten av både politiska förändringar och ny, revolutionerande teknik. Vilka konkreta - eller troliga - konsekvenser dessa faktorer får för framtidens hotbilder klarläggs dock lika litet av Kihl som av de politiska försvarsdebattörerna. Det görs dock ett par generella påpekanden. Det ena är att Rysslands svaghetstillstånd fortfarande utesluter att det blir ett krigshot under de närmaste tio åren. Det andra är att tekniken skapar möjligheter till nya, externa hot. Den medför en ökande sårbarhet men kan också ge nya försvarsmöjligheter.
Det vore kanske frestande att underkänna ett utredningsarbete, som inte lett till klarhet om de tänkbara hoten. Det är dock rimligare att erkänna att uppgiften är svår, nästan olöslig. Osäkerheten om vilka hoten kan bli är mycket stor, både inom diplomatin och på slagfälten. Det gäller både ett spel om aktörers mål och förmåga och teknikens roll för de operativa medlen i krigföringen. Handlingsmöjligheterna inför dessa hotfaktorer är av olika slag. Bedömningen av aktörers mål och förmåga påverkas alltid av politiska värderingar och mål. Historien visar att riskbedömningar alltför ofta präglas av överdriven optimism. Det är därför viktigt, att de återkommande omprövningarna av det säkerhetspolitiska läget sker med stor vaksamhet och utan låsningar till förhärskande värderingar.

Tre debatter
Kihls viktigaste budskap är att försvarsdebattörer bör skilja mellan orsak och verkan, mellan motiv och resultat, mellan militära, politiska och ekonomiska hänsyn. Det är ett väsentlig påpekande. Det betyder att vi, som vanligt, står inför flera försvarsdebatter. Den första handlar både om varför det blev som det blev och vilka konsekvenser förändringarna kan medföra. Kihl vill förmå sina kritiker att inse både varför vi fått det försvar som vi har - eller är på väg att få - och varför vi måste vara nöjda med det.
Därav följer ytterligare ett debattema. Det handlar om hur försvaret bör organiseras inom de förutsättningar som den politiska kompromissen erbjuder. Båda dessa debatter utgår från en politisk nödvändighet. I en demokrati måste man, som Kihl påpekar, böja sig för demokratins utslag. På AFF:s arbetsprogram står under det kommande året uppgiften att klargöra vad försvarets inriktning mot nya uppgifter och en nya organisation innebär. Det är en riktig och viktig uppgift. Men om den får bli slutpunkten, kan det leda till försvarspolitisk defaitism.
Det är minst lika viktigt att man utnyttjar sin medborgerliga rätt att påverka demokratins krafter. De många som anser eller fruktar att det nya försvaret inte kan bemästra sin mest elementära uppgift, har en självklar plikt att göra riskerna tydliga för både opinion och beslutsfattare. Det måste förbli ett centralt, försvarspolitiskt tema. Att inte släppa det, tycks vara något av en tidlös angelägenhet för att försvarsrealister.
En tydlig försvarsdebatt förutsätter att alla deltagare klart visar vilken eller vilka av de tre nämnda debatterna det handlar om. En sammanblandning av det politiskt möjliga och det säkerhetspolitiskt optimala kan, som vi ofta sett, generera mycken hetta, men ringa klarhet.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap