Carl Johan Ljungberg:

USA:s roll efter Bill Clinton

När detta läses står USA inför valet av - eller har just valt - en ny president. Blir dennes utrikes- och säkerhetspolitik olik Bill Clintons? En antydan till svar gavs nyligen i Foreign Affairs, av Condoleezza Rice från det republikanerna närstående Hoover-institutet, nämnd som trolig säkerhetspolitisk rådgivare till en eventuell president George W Bush.

Rice finner mycket i Clintons utrikesagerande planlöst. Insatser har gjorts först då akuta kriser har uppkommit. Rice hävdar, att presidenten missat de chanser till långsiktigt agerande som erbjuds bl a tack vare Amerikas starka position av i dag.

Genomtänkta amerikanska intressen
Clintons utrikespolitik tycks även ha alltför diffust humanitära ändamål. Han har tagit, eller anslutit sig till, initiativ som i symbolens form mer än i sak har främjat freden. Att signera välmenande avtal är inte en givet god linje. I stället borde Clinton ha beaktat Amerikas specifika intressen och relevanta säkerhetsfaktorer, menar Rice. USA får inte bara likt en brandkår gå på akuta brandhärdar. Det måste även genomtänkt och uthålligt se till sitt eget intresse.
Och USA kan driva en självmedveten utrikes- och säkerhetspolitik, ty landet står på "rätt sida" i historien. Den tyngsta diktaturen Sovjet har fallit. En amerikansk president bör verka för en maktbalans som även kan ge ekonomisk öppenhet, fri världshandel och nya betalningssystem, ty "USA är den enda garanten för världsfred och stabilitet". Att fler länder blir demokratiska underlättar för frihandel. Kvarvarande kommuniststater får inte tillåtas hindra en USA-ledd liberalisering.

Förändrade värderingar i samhället
Många kan välkomna en amerikansk utrikespolitik som dels verkar ny, dels använder ekonomisk-politiska medel. Men de mål Rice anger reser, allt annat lika, samtidigt krav på att USA kan visa den långsiktighet och moraliska nivå som sådana åtaganden fordrar. Det krävs att det amerikanska samhället förblir levande och starkt, inte bara i försvars- och ekonomitermer utan även psykologiskt och kulturellt. Den förre säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski pekade t ex (1993, i boken Out of control) på att nya samhällsfaktorer som svagare familjer, mindre vilja till personligt ansvar, och ett döende intresse för Amerika som projekt kan ge en ny utrikespolitisk bedömning. Värderingsändringar i civilsamhället kan som värst ge utrikespolitiska tomrum, vilket försvårar för USA som internationell aktör.
Hur bör då en ny president se på världspolitiken? Rice ser skäl för tillförsikt. Hon bedömer att USA-samhället även på 2000-talet kommer att utgöra en stabil förebild. Dagens goda ekonomiska tendenser fortsätter. Negativt är att Rice däremot inte tillmäter andra länders kulturella egenart egentligt egenvärde. Den praxis och de regler som USA äger ter sig närmast "universella", alltså något som andra makter vill ta efter.

"A disunited America"
Om i en ny Vita huset-politik gängse utrikes- och säkerhetsperspektiv ersätts med kampanjer för mänskliga rättigheter, och för informations- och handelsfrihet kan det bli lika problematiskt som den abstrakta idealismen hos Bill Clinton. Det antyder utrikesskribenten Anthony Harrigan i en artikel om USA:s utrikesfrågor inför det nya århundradet som nyligen var införd i Modern Age (Winter 2000).
Även Harrigan tror att USA utgör en förebild. Men han ser mörkare på den inrikes situationen där det nu håller på att ske vida sociala omställningar. De alternativa livsstilarna i landet närmast exploderar, med ökade minoritets- och särkrav, vilket allt kan ge minskad lojalitet och svagare uthållighet hos befolkningen, resp en relativ upplösning, "a disunited America". Nya krav att integrera folkgrupper och lösa egna samhällskonflikter ger i sin tur minskad uppmärksamhet för omvärlden. Detta samtidigt som amerikanerna ser främst européerna som så fixerade vid sina egna problem och sina samverkansformer att de inte kan medverka i större åtaganden utanför regionen.

Kort sagt: bedömningen av USA i världen har inför valet präglats av stor spännvidd. De råd som riktas till president Clintons efterträdare blir därmed delvis olika.

Carl Johan Ljungberg är stats- och litteraturvetare