Carl Björeman, Helge Gard:

"Det nya försvarets" achilleshälar

I Vårt Försvar 1/2000 riktade Carl Björeman och Helge Gard stark kritik mot den planerin gsom lett fram till årets försvarsbesked med bl a en enligt deras uppfattning ensidig prioritering av flygstridskrafterna. De fick svar i VF 2/2000 av Michael Moore/Christian Madsen och Jan Jonsson.
Björeman och Gard avslutar här debatten, men den fortsätter på vår debattsida på nätet.

Försvarsminister Björn von Sydow skriver i en "debattartikel" i SvD 21/1 2000:
1) "Vi kommer i första hand att satsa på flyget och Europas modernaste stridsflygsystem, Jas Gripen."
2) "Rörlig-heten innebär att vi kan försvara hela landets territorium".

Luft-försvar och rörligt markförsvar är tydligen, enligt försvarsminis-tern, "Det nya försvaret" hörnpelare.
Vi framhöll i en artikel i nr 1/2000 av Vårt Försvar att "Det nya försvaret" har ödesdigra brister: ÖB har inte lyckats hävda vä-sentliga strategiska och operativa krav. Försvarsförmågan har blivit en restprodukt i en "baklängesplanering" som styrts av det statsfinansielle kravet på besparingar och av statsmakternas flygindustriella bindningar.
Michael Moore och Christian T Madsen, här benämnda (MM), samt Jan Jonsson (JJ) skyndar i nr 2/2000 av Vårt Försvar till försvars-ministerns och ÖB:s undsättning.

Luftförsvaret
Enligt JJ har JAS 39 Gripen-systemet erforderlig stridsförmåga och anpassningsbarhet. Men han gör ett fundamentalt misstag. Han förbiser från bas- och stridsledningssystemens sårbarhet. Flygövers-terna Sven Sjöling och Mats Hugosson har myntat orden "en Achilleshäl i det framtida luftförsvaret" (Krigsvetenskapsakademins tidskrift nr 5/1996). FOA-forskaren Gunnar Jervas är ännu tydligare (DN/Debatt 3/8 1999): "Sverige har ett av Europas största flygvapen, men inga kryssningsmissiler. Detta innebär med stor sannolikhet att svenskt stridsflyg skulle sättas ur funktion om en fiende inledde ett angrepp på oss med en attack mot vårt stridsledningssystem och luftförsvarssystem i övrigt med hjälp av sådana missiler". (understrykningarna i citatet är våra).

Sårbarheten hos JAS-systemet är en följd av den militärtekniska utveckling som FOA-forskarna Erik Berglund och Folke Andersson beskrev i Militärteknisk Tidskrift 4/96 och den amerikanske ami-ralen William Owens i Krigsvetenskapsakademins Tidskrift 6/1996. Berglund och Andersson skriver bl a följande:
"Den i USA pågående utvecklingen av smygteknik, telemotmedel och precisionsvapen gör att man omkring år 2000 får förmågan att under en natt slå ut flera tusen målpunkter var som helst på jorden. Inget land har i dag ett luftförsvar som klarar ett sådant angrepp." - "Balan-sen har kraftigt svängt till förmån för den strategiskt offensive. Värdet av att slå till först och förlama motståndaren blir mycket stort. - Den enda möjligheten till stabilisering synes vara ett robust system för vedergällning mot en eventuell angripares ekonomiska infrastruktur".

JJ:s tro på att JAS 39 Gripen kan utvecklas i takt med hotbildens ovan beskrivna förändring förefaller närmast naiv. Han syns tro att Ryssland aldrig kommer att kunna skaffa sig missiler med lång räckvidd för massinsats. Det är önsketänkande, med åtföljande risktagning. Om Ryssland återhämtar sig och vill stödja sin utri-kespolitik med offensiva militära medel i luften är det av tek-niskt/ekonomiska skäl sannolikt att man utnyttjar samma teknik som den Berglund och Andersson beskrivit att USA redan nu behärskar. Det av Jervas beskrivna hotet mot vårt luftförsvar blir då en realitet. Ingen mindre än SAAB:s koncernchef Bengt Halse skrev i SvD Nä-ringsliv 19/6 2000 om saken, sammanfattningsvis: "Vapenplattfor-marnas" (t ex stridsflygplanens) storhetstid är förbi. Det sade Owen redan 1996.
Sveriges och andra småstaters bemannade stridsflyg har i framtiden två uppgifter. Den ena är att dra på sig ovan beskriven bekämp-ning, dvs åstadkomma en "tröskeleffekt". Den andra är ingripande i fred för att hävda luftrummets integritet. För detta räcker de fem divisioner med 60 - 80 plan (inklusive reserver), som ÖB sent om-sider (19/5 1999) har konstaterat vara ett reellt operativt behov.

Sverige kan inte - som JJ påstår - skydda vår egen civila infrast-ruktur med JAS - "Achilles-hälen" kommer alltid att finnas. Alla borde inse att småstaten Sverige inte orkar hålla en trovärdig fjärrslagsförmåga med härför erforderliga underrättelsemedel. Det är därför som vi i olika sammanhang har pläderat för en samverkan med - inte nödvändigtvis medlemskap i NATO, där (med stöd av USA) avskräckande fjärrslagsförmågan finns.

Markstridskrafter
MM:s huvudtes är att Sverige bara behöver ett litet antal markst-ridsförband. Det är ett ytligt resonemang. En seriös analys av Sveriges geostrategiska läge, geografiska utsträckning och mili-tära potential leder till helt andra slutsatser. MM gör en okri-tisk tillämpning av USA:s, Storbritanniens, och Frankrikes "expe-ditionskårsstrategier" och dessa länders - tillfälliga? - nedp-rioritering av det territoriella försvaret.
Michael Moore syns inte ha varit mindre flummig när han i Högkvar-terets krigsspelscentrum delgav försvarspolitikerna en "strate-gisk analys". Efter denna lektion ansåg sig centerpartiets ta-lesman i försvarsfrågan i riksdagen 29/3 2000 kunna gå med på den drastiska nedskärningen; förbanden kunde ju numera förflyttas över hela riket på "några timmar". De var visserligen en uppenbar nödlögn för att lugna partiets väljare inför "regementsslakten" men det visar ytligheten i påståendet ett "hela landet kan förs-varas" med det lilla antal markstridsförband som "Det nya försvaret" innehåller. Politikerna kan cyniskt hänvisa till och skylla på Högkvarterets "analyser".
I själva verket kan den rörlighet som förutsätts hos markstridsförbanden i "Det nya försvaret" aldrig uppnås. Det erfordras fler förband om en angripare skall kunna mötas effektivt var han än slår till i riket.
De faktiska förhållanden, som MM väljer att bortse från, är dessa: Enligt riksdagsbeslutet 30/3 skall försvarsmakten efter en anpassningstid dvs upprustningstid, om fem år kunna "möta mer omfat-tande militära operationer". Det är en vag skrivning. Innebörden avgör angriparen. Under de fem anpassningsåren skall de svenska markstridskrafterna, fortfarande enligt riksdagsbeslutet, ha ökat antalet mekaniserade bataljoner från 16 till 24. Försvarsministern använder begreppet brigad, bl a i riksdagen 29/3 och i SvD samma dag ("komplett brigad"). Det skulle således efter fem år finnas sex brigader. Det är missvisande. Brigaderna i "det gamla försvaret" var allsidigt utrustade, bl a med artilleri- och fältarbetsför-band samt luftvärn. De hade därför - när de givits avsedd utrust-ning och samträning - avsevärd anfallsförmåga. "Det nya försvaret" har så svag kärna av understödsförband att en sådan förmåga inte kan uppnås ens på fem år. Det bör markeras genom att förbanden
kallas "mekaniserade regementen" (MR) i stället gör brigader.
"Mer omfattande operationer" kan innebära att angriparen gör strategiska överfall samtidigt mot flera områden, t ex Skåne samt Stockholms- och Bodenområdena. Dessa angrepp kan mötas med ett MR inom vardera området (från Revinge, Strängnäs respektive Boden).
Det kan ske inom ett dygn, tiden är mycket beroende på vem som behärskar förbindelserna över vattendragen. Det verkliga provet på rörligheten hos markstridskrafterna i "Det nya försvaret" kom-mer om ÖB vill förstärka något område med de två MR, från Skövde och Östersund, som han i detta exempel har handlingsfrihet med (Gotlandsförbandet torde erfordras på ön). Det är fråga om förf-lyttningar om 300-600 km. Det tar dygn, inte "några timmar".
Transporter genom Dalarna samt södra och mellersta Norrland försvårades dramatiskt när väg- och järnvägsförbindelserna slogs ut av sommarregnen i juli månad i år. Det bör ge en tankeställare om tidsförhållandena när en angripare bekämpar våra förbindelser.
Det mest allvarliga är emellertid att högkvarterets strateger inte inser att det är angriparen som väljer sina mål, ÖB kan inte i förväg gruppera sina MR där fienden kommer. Markstridskrafterna löper en uppenbar risk att bli helt utmanövrerade. De är helt enkelt för få. "Det nya försvaret" har fått ytterligare en "Achilleshäl".

Ett bättre försvarskoncept behövs
MM:s och JJ:s debattinlägg bekräftar våra tidigare slutsatser: "Det nya försvaret" vilar på ett bristfälligt strategiskt under-lag. Det är byggt på en härva av önsketänkande, inkonsekvenser och otidsenliga bindningar.
"Att vara efterklok ändrar inte historien", säger förre ÖB Owe Wiktorin i Arménytt nr 2/2000. Ja, det är bättre att agera klokt före besluten. Men om försvarsfrågan skall komma i balans krävs det ett erkännande av vad som är fel i "Det nya försvaret". Vår artikel i nr 1/2000 var ett försök att hjälpa till i den saken. Vi vill också bidra med ett förslag till nya hörnpelare i det framtida försvaret, på basis av Sveriges geostrategiska läge och av småstatens reella möjligheter och begränsningar:
1) en tydlig uppgift. Den fundamentala uppgiften är att försvara riket mot militära angrepp, som hotar dess frihet och oberoende, dvs vara ett existensförsvar. Andra uppgifter, t ex internatio-nella insatser, får inte "ta udden" av detta. En försvarsmakt med förmåga att rusta upp till ett existensförsvar har i sig en kärna, som ger möjlighet att (bättre än "Det nya försvaret") göra erforderliga internationella insatser och ge stöd åt det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.
2) en realistisk strategi för användningen av försvarsmakten i krig och en därmed sammanhängande strategi för den långsiktiga uppbyggnaden av försvarsmakten. Den "duellstrategi" som "Det nya försvaret" avses tillämpa leder till att huvuddelen av landet blottställs för tämligen enkla angrepp och till att ett krig snabbt förloras. Småstaten Sverige behöver för krig en tidvinnande strategi, inordnad i ett internationellt försvarssamarbete.
3) en försvarsstruktur med markförsvaret som kärna. Det är en fö-rutsättning för att en angripare skall kunna bekämpas var han än kommer in i riket. Den tekniska utvecklingen av smarta markstrids-vapen, av underrättelsemedel och av terränggående fordon gynnar utformning av på stridsfältet rörliga och eldkraftiga markstrids-förband med låg sårbarhet.
4) folklig förankring genom att en stor del av befolkningen ges insikt och möjlighet att engagera sig i existensförsvaret, som är hela folkets angelägenhet, inte en yrkeskårs, vilket MM:s och JJ:a argumentation leder till - om den får genomslag.

Längre än så kommer inte vi. Den verkligt svåra uppgiften, att finna vägar ur "Det nya försvarets" kaos till ett bättre försvarskoncept åligger:
1) försvarspolitikerna, vilka inte enbart, som hittills, ska ta ansvar för ekonomiska ramar och ramvillkor. De måste också ta ansvar för försvarsmaktens innehåll.
2) militärledningen och de ledande karriärofficerarna. Det duger inte att, som MM och JJ gör, framföra för ögonblicket politiskt korrekta fraser. Det krävs trovärdiga strategiska och operativa argument, grundade på en realistisk verklighetsuppfattning. MM och JJ brister på denna väsentliga punkt.

Carl Björeman är generallöjtnant och har varit militärbefälhavare i södra militärområdet.
Helge Gard är generalmajor och har varit chef för armématerial vid FMV