Stefan Forss:

En patrullmans dagbok i bild

Krig är det enfaldigaste sätt att lösa internationella konflikter som jag känner till, men i konfrontation med aggressiva och expansionslystna diktatorer måste man välja mellan försvar och underkastelse.
Så skriver Harry Järv i förordet till sin nya bok. Han själv omsatte detta i praktisk handling som frivillig för Finlands sak. I denna bok skildrar han i ord och bild gripande livet vid fronten.

För de flesta svenskar som känner till pensionerade biblioteksrådet Harry Järv, är han kanske främst humanist, lärdomsgigant och gudabenådad kulturdebattör. Med drygt 40 boktitlar bakom sig har han helt visst fog för sitt något lekfulla påstående att kommatering är en av de tre saker han verkligen kan.
I Svenskfinland vet man också att det inte är tomma ord då han säger sig kunna närstrid. Det förstod inte enbart hans nära frontkamrater utan också de chefer som i rätt uppstigande militärhierarki alla förordade den ansökan om Mannerheimkors som regementskommendören Alpo Marttinen skrivit och som förelades marskalk Mannerheim för godkännande. Varför denne förkastade ansökan lär vi aldrig få veta.
En kuriositet är att även Järvs motståndare kände till honom vid namn: i ryska radions propagandasändningar domderade "Tiltu" om hur han nog snart skulle tas om hand och elimineras för gott. I sak fick Tiltu nog rätt, eftersom Järv i september 1943 steg på mina i ett minfält framför de ryska ställningarna och miste vänstra foten. Att han kunde räddas till livet berodde på en kombination av flera faktorer: kamraternas heroiska insats för att få honom hem, hans egen obändiga livsvilja och den fenomenala turen att hans bataljonsläkare råkade ha blodplasma tillhands, nedgrävd i lera för att hållas nedkyld. Järv blev läkarens första försökskanin. Tre flaskor blod räddade hans liv. På fältsjukhuset fick han något senare ytterligare fyra flaskor.
Det tredje som Järv säger sig kunna är fotografi. Det är kanske en mindre känd färdighet hos honom. De som bekantat sig med hans böcker från slutet av 80-talet fram till nuet har naturligtvis lagt märke till att han ofta som illustrationer använt egna krigstida foton. Alltnog, under hela sin krigarbana bar han en kamera på bröstet och konsumerade enorma mängder film, dokumenterande den verksamhet han själv satte sin prägel på.
Då han nu valt ut drygt 150 foton, ett antal kartskisser och några andra dokument och sammanställt detta till en bok, är resultatet unikt. Det bärande temat är patrullverksamhet, som han själv blev en mästare i redan sommaren 1942 på Svirfronten.
Den något kryptiska boktiteln har en enkel förklaring. Då armékårschefen generallöjtnant Lennart Oesch utfärdade en order om permanent patrullverksamhet, varje regemente skulle ha minst en patrull ute varje dag, blev löjtnant Järv i juni 1943 av övl. Alpo Marttinen utsedd till chef för hela regementet IR 61:s patrullverksamhet. I den egenskapen verkade han endast några månader innan den ovan relaterade olyckan var framme.
Boken beskriver flera spektakulära patrulluppdrag i detalj. De foton Järv själv knäppt är vanligen knivskarpa; oskärpa i bilderna beror på dåliga belysningsförhållanden eller att någon kamrat hållit i kameran. Men visst har kamraterna också åstadkommit verkliga lyckträffar. Ett sådant är bokens pärmbild, Weimar Fagerströms vinterfoto av Järv på ett spaningsuppdrag. Fotot för tankarna till Pekka Halonens målningar. Järvs eget foto av två kamrater på illegal färd till Sverige i juli 1945 - på Alpo Marttinens uppdrag - är som en tavla av Albert Edelfelt. Flera naturbilder har också en klassisk skönhet; att de dessutom är i färg och att färgerna hållit sin kvalitet i 55 år är remarkabelt.
De järvska bilderna har djup genomslagskraft på flera plan. Den som studerar dem noggrant lär sig mycket om livsbetingelserna vid fronten: hur patrullverksamheten och - tekniken utvecklades, hur Järv själv, trots att han var en obestridlig ledare för sina patrullkamrater, ändå fungerade mer som en lagkapten än som chef. Han krävde aldrig att kamraterna skulle ta större risker än han själv. Hans eget handlingsrecept var enkelt: efter minutiösa förberedelser först in i de fientliga ställningarna och sist ut och hem.
Alpo Marttinens föredömliga agerande framstår också klart. Han krävde mycket av sina mannar, men gjorde också allt för att resultatet skulle bli möjligast gott. Att han alltid var ute i linjen, inte sällan ute med någon säkringsgrupp i ingenmansland, och väntade tills patrullerna återkom säger rätt mycket om hans omsorg om "pojkarna".
Många av bilderna har en mycket stark intensitet, inte minst ansiktsuttrycken hos soldaterna i omedelbar närhet av fienden. Samma gossar uppvisar också glada och lättade miner efter fullgjort uppdrag. Dramatiken i vissa bildserier är närmast osannolik. Bilden av undersergeant Ragnar Östman, som just fått lungan genomborrad av en kula, avfyrad av den ryske prickskytten Smirnov. Denna händelse ledde småningom till jakten på denne prickskytt. Östman återkom till fronten efter några månader och var sedan själv med om att eliminera just Smirnov, som Järvs grupp lyckades lokalisera och ta till fånga. Smirnov sårades dock så svårt att han avled. Ett par veckor senare stupade Östman, inne på britsen i korsun, för en rysk granat. Cirkeln var sluten.
En annan patrullkamrat, den 19-årige gymnasisten Bertel Söderman som läste för studentexamen, avporträtterar Järv med särskild pietet och omsorg. Söderman stupade 17.7.1943 i en rysk skyttegrav då han skulle undsätta Järv som hade hamnat i en ohållbar situation med fiender nära inpå sig på två håll. Under Järvs 200 patrullfärder var Söderman den ende som stupade! Det säger tillräckligt om de järvska patrullernas effektivitet.
Sverige spelar också en inte obetydlig roll i denna bok. Som patient och konvalescent vistades Järv på S:t Görans sjukhus i Stockholm, senare på Salsta slott. Färgfotot av sjuksköterskan Margit Lindmark tycker Järv själv är det bästa han tagit.
Salsta slott blev aktuellt igen hösten 1945 då Järv hjälpte Alpo Marttinen fly undan finska statspolisen, för dennes rätt obetydliga andel i vapengömmoaffären. Sannolikt fanns det andra tungt vägande motiv bakom Marttinens flykt. Finlands president och överbefälhavare marskalk Mannerheim sägs ha givit denne uppdraget att leda en finsk motståndsrörelse utifrån för det fall att Sovjetunionen trots allt skulle besätta landet. Redan i oktober 1944 hade Marttinen beordrat Järv att åka till Tavastehus och skaffa denne utlandspass!
Permanent patrullverksamhet är en mycket välkommen och, vågar man säga, unik bok. Må den läsas också i Sverige.

Stefan Forss är ledande forskare vid VTT Energi i Finland och docent vid finska Försvarshögskolan
Harry Järv, Permanent Patrullverksamhet - En dagbok i bild, Scriptum, Vasa 2000, 120 sidor.