Niklas Granholm:

Armémuseum eller vaxkabinett?

Det nyöppnade Armémuseum presenterades i ett reportage i VF 2/2000. Författaren till denna artikel är besviken på resultatet av renoveringen.

I våras öppnade Armémuseum efter en sju år lång renovering och ombyggnad. Utställningarna har gjorts om helt och förväntningarna är stora. I en tid när historieintresset ökar och skolämnet historia är utrotningshotat, är Armémuseums renovering inte bara en angelägenhet för museivärlden, utan också för allmänheten. Ett besök på museet infriar tyvärr inte rimliga förväntningar, utan reser tvärtom flera frågor om vilken historiesyn som ligger till grund för utställningen och de pedagogiska prioriteringar man gjort.

Bristande vägvisning
Utställningen hade kanske kunnat fungera bättre om den först och främst försetts med texter och skyltar som kompletterat, givit perspektiv och vägledning för intresserade besökare. Så är inte fallet. Årtal, datum och andra data är felaktiga på flera ställen. Skyltar till utställda föremål saknas i några fall eller går inte att koppla till rätt föremål 1 . Trovärdigheten i resten av utställningens uppgifter sätts därmed i fråga. Att ett statligt museum med anspråk på sakkunskap och professionalism misslyckas med så grundläggande uppgifter bör inte accepteras.
För det andra finns - förutom i troférummen - inte en enda skylt på något främmande språk. En ynka guidning på engelska per dag är vad som bjuds. I receptionen känner man inte till några planer på skyltar på främmande språk. Detta är anmärkningsvärt. Stockholm och Sverige får allt fler besökare från utlandet, både turister och från näringslivet, många med intresse för historia. Ett besök på Vasamuseet är ofta en del av ett besök i Stockholm. Dessutom har vi, vare sig vi vill eller ej, flera internationella historiska kändisar, som omvärlden känner till och vill veta mer om - till exempel Gustav II Adolf, Drottning Kristina och Karl XII. Vilken roll dessa personer spelat i historien och vad som är känt om dem idag är alltså inte tillgängligt för besökare utan goda kunskaper i svenska. Med ny teknik kunde språktröskeln med lätthet övervinnas och Armémuseum bli ett alternativ även för utländska besökare. Idag finns användarvänliga bärbara digitala bandspelare som på valfritt språk ger utförlig guidning och möjlighet till fördjupning. Modern IT-teknik i utställningen lyser i övrigt endast med sin frånvaro.

Okunnigt intryck
För det tredje lider flera av skyltarna av bristande språkbehandling (t ex "…de logistiska problemen var oövervinnerliga…". Problem är oöverstigliga, inte oövervinnerliga) och man använder sig påfallande ofta av kraftigt värderande, kategoriska omdömen (Sverige som "militärdiktatur 1680-1720", "De karolinska hästarna var små, fula och uthålliga och starka", etc.) som det finns anledning ifrågasätta. De typografiska felen är också fler än de hade behövt vara. Sammantaget ger det hela ett okunnigt intryck. En språklig granskning, korrekturläsning och ett mer källkritiskt angreppsätt hade sannolikt lett till en betydligt mer nyanserad text.

Känslor i stället för förståelse
Det är slående vilken omsorg man lagt ner på de vaxfigurer som används för att illustrera händelser under olika epoker. Stor teknisk skicklighet och omsorg, säkert också kostnader, har lagts ner i arbetet på dessa figurer. Det är uppenbarligen tänkt att skapa ett känslomässigt högtryck hos besökaren, men med vilken avsikt? Att tala om för oss att krig är hemskt? Att det är fult att slåss? Något bidrag till att svara på den komplicerade frågan om varför krig utbryter ger det knappast.
Att vräka på med dramatiska scener skapar också en sorts förment realism, i det att det beskriver händelser som kanske har inträffat och därmed ger besökaren en bild som är mycket stark, men därför inte nödvändigtvis sann. Bilder har stor psykologisk kraft och vaxkabinett har länge använts för att roa, hetsa upp eller skrämma slag på besökaren, utan andra anspråk än just detta. Att Armémuseum tycks ha lagt så stor vikt vid ett slags "nöjesfältshistoria" , väcker frågor om vilka pedagogiska resonemang som ligger bakom. Detta är särskilt viktigt då museet vänder sig till en bred allmänhet med varierande kunskapsnivå.

Tvärsäkra klichéer
Tydligaste uttrycket för detta är när man söker karakterisera Karl XII. Denne skulle enligt Armémuseum "… idag sannolikt klassats som psykopat med autistiska drag." Det är ett påstående man faller i tankar inför. En psykopat är en person som utnyttjar sina medmänniskors känslor på ett hänsynslöst sätt för att nå sin mål. Psykopaten vet att andra har känslor, men är okänslig för, eller utnyttjar sig av dem. Autisten är däremot oförmögen att förstå vad känslor är. Kan dessa båda psykiska tillstånd verkligen rymmas i en person samtidigt? Är det dessutom möjligt att ställa så exakta psykiatriska diagnoser en person som varit död sedan 1718? Det är svårt att se vad Armémuseum velat uppnå med sin beskrivning, annat än att med brösttoner försöka övertyga oss om att kungen var en i största allmänhet ofullkomlig och psykiskt handikappad person.
I strävan att försöka karakterisera en så kontroversiell historisk person som Karl XII verkar man snarast falla tillbaka på en metod som liknar den mytbildning som kännetecknande delar av historisk forskning runt förra sekelskiftet. Få vill ha tillbaka ett nationalromantiskt, punschpatriotiskt och närmast mytologiskt synsätt på stormaktstiden, men armémuseum tycks omedvetet om problematiken och skriver nya texter som redan från början verkar ålderstigna.
Utställningen om stormaktstiden innehåller också andra underligheter. Här, liksom i andra delar av utställningen, finns ett slags generiskt angreppssätt. En armé av miniatyrsoldater står uppställd, men vilken armé, när och var, får man ingen uppgift om. Att krigföringen under 1600-talet undergick stora tekniska, taktiska och organisatoriska förändringar, gör att modellen knappast alls bidrar till upplysning. Ett annat exempel är rummet med adelsmannen. En person, rik och sannolikt högt uppsatt i dåtidens samhälle, sitter vid ett bord med en byggnadsritning i handen. Men vem är han? Vilket slott? När satt han där? Man går därifrån med fler frågor än innan.

Okunnigt om centralförsvaret
En annan märklighet visar sig i museets beskrivning av centralförsvarstanken. Detta var den övergripande militära strategi Sverige planerade efter under en stor del av 1800-talet. De franska revolutionskrigen och Napoleonkrigen hade lett till att arméernas storlek mångdubblats. Sverige, glesbefolkat, med stora avstånd och dåliga kommunikationer, mötte detta med en defensiv strategi som gick ut på att stora delar av landet inte skulle försvaras. I stället skulle man fördröja och kanalisera en fientlig framryckning så att när den invaderande armén försvagats tillräckligt skulle ett avgörande slag stå utanför murarna till en mycket stark centralfästning - Karlsborg. Mycket stora resurser, arbetskraft och tankemöda ägandes detta projekt under många årtionden under artonhundratalet. Som så ofta är fallet var konceptet omodernt när det var helt färdigt. Här går Armémuseum mycket långt i sin beskrivning av Karlsborgs fästning då man kallar den "…ett monument över en militärstrategisk illusion."
Denna slutsats följer inte. Att Karlsborgs fästning krävde så stora resurser och blev färdig först när militär- och transportteknisk utveckling gjort den omodern innebär inte att centralför-svars-tanken var en militärstrategisk illusion. Tvärtom var nog centralförsvarstanken en lämplig strategi för Sverige när den formulerades.

Efterklokhet
Utställningen visar också genom sitt värderande och dömande anslag ett synsätt på historien där vi i efterhand sitter med facit i hand på någon sorts historiens Olymp. Vi vet hur det gick och kan utan risk dela ut stilpoäng, prisa och moralisera. Men då Armémuseum gör det med nutidens värderingar och moraliska föreställningar om rätt och fel, bidrar det knappast till förståelse om hur dåtidens människor såg på saken. Men vi är inte klokare än de som levt här före oss. Skulle vi ha handlat annorlunda under samma förutsättningar? Detta pekar också framåt - vi skulle inte nödvändigtvis hantera svåra kriser och framtida problem bättre än tidigare generationer.

Risk för ideologisk mytbildning
Vilket slags museum är då Armémuseum idag? Arméns historia förevisas inte. Istället tycks det vara ett slags historiskt museum inriktat på militära frågor, ett slags konfliktmuseum, om än ofullgånget. Historien underifrån är det uttalade perspektivet. Problemet med valet av ett sådant perspektiv är att när den historiska kontexten inte samtidigt behandlas med tillräcklig uppmärksamhet, får besökaren svårt att orientera sig. Fältet kan då öppnas fritt för historisk revisionism och ren mytbildning. Detta är en metod som olika politiska, extremistiskt ideologiska, rörelser använder sig av idag. Armémuseum bör inte med nuvarande bristfälliga utställning bidra till att underlätta för sådana synsätt.
Exemplen ovan - tyvärr finns det några till - visar att det finns flera brister, rena felaktigheter och svagheter med den nya utställningen. Det ökande intresset för historia i samhället idag visar också på vikten av att debatt och synsätt på historiska händelser och epoker baserar sig på aktuell och vederhäftig forskning.
Att museet har ett berättigande idag är dock klart. Mycket av historien om nationsbygget Sverige skulle bli obegriplig om inte krigen och arméns historia utgjorde del av vår bild av dem som levt här före oss. Att korrekta data förmedlas, att modern pedagogik som presenterar stoffet på ett intressant sätt för svenska och utländska besökare används är ett krav vi som medborgare och skattebetalare har all rätt att ställa på Armémuseum.
När jag går ner på artillerigråden känner jag beklämning. Inte så mycket för egen del, utan för dem som besöker Armémuseum, kanske med förväntningar om att få sig ett sammanhang presenterat. Vad det stora, nyrenoverade muséet i centrala Stockholm erbjuder är en utställning med starka upplevelser, flera felaktiga grunddata och bristande helhetsanknytning.

Det finns här inte utrymme att närmare gå in på de felaktigheter jag funnit vid de två besök jag gjort på museet under sommaren. Jag ställer mer än gärna listan till Armémusei förfogande.