Olof Santesson:

Försvar i omvandling

Vårt militära försvar blir mindre men mer insatsberett. Det är i varje fall den vision som man från Försvarshögkvarteret vill förmedla. Hur omvandlingen - resultatet av en så kallad ominriktning - ska gå till är en samhällsfråga av vikt. Intresset borde vara stort även utanför de alltjämt engagerade försvarsvännernas led.

AFF:s föredragsserie om den nya Försvarsmakten, omfattande såväl "det nya slagfältet"1) med Försvarshögkvarterets guru, generallöjtnant Johan Kihl, som samtal framöver om det blivande Europaförsvaret2), fick i alla fall en välbesökt början. Det skedde den 9 oktober med ett möte på Armémuseum i Stockholm om framtidens officersyrke och värnpliktssystemets utformning. Att frågorna verkligen ligger i tiden bekräftades av att ett vanligtvis äldre föredragsklientel denna gång förstärktes av påfallande många närvarande unga officerare - subalterner - från Svea Livgarde.

Vet politikerna vad de beslutat?
Vad fick åhörarna reda på? Föredragshållarna från Försvarshögkvarteret, brigadgeneralerna Jan Warren och Fhleming Christensen, gjorde sitt bästa för att poängtera möjligheterna för en Försvarsmakt i förändring utan att för den skull helt tona bort svårigheterna. Detsamma gjorde Officersförbundets Per Wahlberg som inledare av en avslutade diskussion. Anmärkningsvärt mycket ligger dock alltjämt i stöpsleven, och man undrar hur politikerna i riksdag och regering kan veta vad de egentligen har tagit ställning till. Ingen skall längre krigsplaceras, löd ett besked. Det låter bara konstigt.
För att ta officersyrket först är ambitionerna högt satta. Gårdagens militära chefer lärde sig av äldre och erfarnare kamrater - en gång i tiden inte minst underofficerare och underbefäl - att bli ledare och av att själva så småningom föra krigsförband upp till fördelnings (divisions) storlek. De ersätts nu av officerare skolade i en ny "kunskaps"-organisation men utan de gamla förutsättningarna. Jan Warren beskrev hur i princip varje officer ska ges en individuell utbildning. Gränserna mellan yrkesofficerare, reservofficerare och civila i försvaret blir flytande.

Officersgenerationer förblöder
För dagens officerare är läget både oklart och stressigt. 9 000 ska bort på fyra år. Det krympta försvaret kräver färre anställda, men en del behöver också lämna för att ge plats åt unga officerare, så att åldersprofilen blir den rätta. Bekymret i dag är att Försvarsmakten blir av med många trettioåringar som man har velat ha kvar. Verkligheten bakom visionerna i Försvarshögkvarteret är att officersgenerationer snarast förblöder medan ominriktningen pågår. Dagligen försvinner eftertraktade officerare ur organisationen. Om det vittnade flera röster från Svea Livgarde.

Avskaffad frivillighet?
Måste inte i framtiden alla officerare räkna med att enrolleras i internationella insatser? Jan Warren fann det, mot bakgrunden av statsmakternas inriktning av Försvarsmakten, rimligt att nya officerare inser att sådant hör till jobbet och inte längre kan vara frivilligt. Från yngre officerare hördes protester - man måste ha ett socialt liv, och det går inte att hur som helst lämna familj och anhöriga för halvårslånga vistelser utomlands. Till detta kommer den ekonomiska ersättningen. Yngre officerare känner sig allmänt underbetalda och menar att detta också bidrar till flykten bort från det militära.

Räcker värnpliktsuttaget?
Hur blir det då med de värnpliktiga? Fördelarna med att kunna plocka ut den lämpligaste tredjedelen av en manlig årskull poängterades av Fhleming Cristensen. Men han konstaterade också att ett uttag av 18 000 värnpliktiga per år inte räcker till för att rekrytera de av regering och riksdag anbefallda två bataljonerna för samtidiga internationella insatser. Med hänsyn till utbildning och avlösning rör det sig i praktiken om fyra eller rent av sex bataljoner i omlopp. Man vill undvika att samma soldater ställer upp om och omigen som ett slags fredens legoknektar.
Uttagningen av de värnpliktiga föreslås i fortsättningen ske i tre steg: en förberedande information följs av sedvanlig men uppsnabbad (?) mönstring och slutligen fördelning på utbildningslinje efter inställelsen på förbandet. Den värnpliktige tas således inte längre ut som exempelvis "pansarskyttegruppchef vid P 10" utan skickas dit som "pansarsoldat" och delges av regementet sin utbildningsgång. Alla ges samma dagspenning, därtill kommer sedan 66 kr per dag gånger antalet tjänstgöringsdagar.
Så sakteliga har Försvarsmakten samtidigt börjat anställa visstidsanställda soldater - år 2003 ska det finnas drygt 1 100 man med uppgift att biträda vid exempelvis utbildningen av stridsvagnsbesättningar, dock utan befälsrätt. Det tycks inte heller röra sig om föregångsmän i insatsförbanden.
Flera åhörare beklagade framför allt nedgången av antalet värnpliktiga och betonade värdet av en bibehållen allmän värnplikt för ett levande folkförsvar. Från podiet var det Officersförbundets Per Wahlberg som på nytt ville aktualisera frågan om en kortare utbildning för alla krigsdugliga.

Dags för yrkessoldater?
När det gäller utbildningen hade
Fhleming Cristensen själv som brigadchef prövat att lägga in korta moment av internationell tjänst inom avsnitt som signalering, marsch och postering. Han ansåg att man borde kunna utnyttja två dagar av en slutövning inom ramen för en tänkt internationell verksamhet för att sedan låta spelet övergå i strid. Det är en kostnad man får ta för att ge alla värnpliktiga ett hum om fredsinsatser. Men, underströk han, det är inte frågan om att på detta sätt försöka åstadkomma utbildade fredssoldater.
I visionerna talas det visserligen alltmera om vårt kommande försvar som sammansatt av insatsbataljoner till skillnad från det gamla mobiliseringsförsvarets enheter. Men verkligheten bakom slagorden går inte att komma åt och gick heller inte denna kväll. Kan det även med ny fin utrustning och justeringar av utbildningstiden bli frågan om annat än traditionella bataljoner som i en kritisk stund måste samtrimmas för att fungera i strid? Även i framtiden riskerar vi att med möda behöva sätta ihop fredsbataljoner så som sker i dag, det vill säga skapa nya firmor för varje uppdrag. Detta så länge frivilligheten gäller som rättesnöre. Chefen för Försvarshögskolan, generalmajor Karlis Neretnieks, fann ju mer han studerade problemet att lösningen är yrkessoldater.
Hur som helst kan Försvarmakten inte ge sina officerare tydliga besked om hur framtiden blir. Man verkar ännu inte vara klar över hur vare sig insatsförbanden eller de nationella skyddsstyrkorna ska se ut. Det är ett rätt häpnadsväckande besked.

Enhetsbefäl - unik svensk galenskap
En sak förenade gamla och unga officerare i auditoriet på Armémuseum. De är medvetna om de olyckliga följderna av statsmakternas sätt att på sin tid införa ett enhetsbefäl. Som praktiskt taget inget annat land i världen avskaffade Sverige såväl underofficerare som underbefäl. Avsaknaden av instruktörer bidrar hela tiden till att begränsa officerares egen utbildning. Nu hoppas man inom Försvarshögkvarteret inom systemets ram att försiktigt kunna återskapa flera karriärvägar. Det vill säga att man skulle åstadkomma befordran och lönelyft även för militära yrkesmän som vill syssla med det praktiska och inte, som tonerna nu annars går, "akademiseras".
Det är lite pinsamt för Sverige att detta får ske i kringelikrokar. Det får inte vara politiskt omöjligt att öppet och hederligt föreslå återinförandet av en kategori av militära yrkesmän som kan känna tillfredsställelse över viktiga uppgifter utan att behöva pressas att gå stabs- och högskolevägen tills förmågan sätter stopp.
Officersförbundet tycks dock inte ivra för att rätta till en gammal galenskap. Per Wahlberg låtsades att det handlade om att ge officerarna kalfaktorer, något han inte tänkte medverka till. Han ville inte ha "fanjunkare som serverar te". Puh! Brittiska "drillmasters" skakar nog på huvudet åt svensk debatt.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör