Ledare:

Vilken uppgift har det militära försvaret?

Svaret på frågan borde vara enkelt. Det finns återgivet i Fakta om totalförsvaret 2000-2001.
- Försvarsmaktens fundamentala uppgift är att i fred förbereda för att i krig försvara riket mot väpnade angrepp som hotar dess fred och oberoende. Angrepp skall kunna mötas var det än kommer ifrån och hela landet skall kunna försvaras
- Försvarsmakten skall kontinuerligt i fred och under kriser kunna övervaka och hävda rikets territoriella integritet, i luften, till sjöss och på marken.
- Försvarsmakten skall kunna ställa kvalificerade förband och andra resurser till förfogande för internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.
- Försvarsmakten skall kontinuerligt kunna stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.

Vi har tvingats acceptera att den första uppgiftens betydelse tonas ner. För närvarande - och som det alltid sagts, tio år framåt - är de militära hoten starkt begränsade. Försvarsmakten skall dock ha förmåga att anpassa sig till förändrade krav och förutsättningar. En icke definierad huvuddel av försvaret skall på ett år kunna ställas på krigsfot. Den ekonomiska realismen i förslag och beslut till besparingar och moderniseringar har dock redan ifrågasatts av Riksrevisionsverket. Nya svarta hål hotar.
Svaret är ändå inte så enkelt. Vi vet nu att dessa principer för det militära försvarets uppgifter måste tas med en rejäl nypa salt. En ny prioritetsordning har åter bekräftats av försvarsminister Björn von Sydows motivering för rege-ringens val av ny överbefälhavare. Försvarets huvuduppgift anges nu vara "att delta i och kunna leda internationella operationer". General Johan Heder-stedts "karriär, erfarenheter och goda internationella kontakter" passade för dessa uppgifter. De är utan tvekan angelägna. Vi vet att det har kärvat vid tidigare tillfällen med att få svenska kontingenter på plats i tid för internationella uppgifter.
Vi har på denna plats aldrig dolt våra bekymmer över den stigande likgiltigheten inför det nationella försvarets föreskrivna, primära uppgift. Det befriar oss dock inte från att syna realismen i förberedelserna för de nya primäruppgifterna för försvaret. Målet är att EU skall kunna ställa upp med minst 60.000 väl utrustade soldater av alla slag. Det anses kräva en basorganisation med tre gånger så stor bemanning.
En positiv följd av det svenska Europaengagemanget är att det lett till ett breddat nordiskt samarbete på det militära området. De nordiska länderna skall lämna sitt bidrag till den europeiska styrkan i form av en nordisk brigad. Den kan bygga på erfarenheterna från den nordiska bataljonen i Bosnien. Brigaden blir dock inte någon stående, alltid insatsberedd enhet. Den skall kunna mobilisera på de 60 dagar som skall gälla för EU-styrkan i övrigt.
Det är dock alltjämt ovisst i vilken grad EU har teknisk kompetens och politisk vilja - och tillräckligt smidiga beslutsprocesser - för militära, fredsfrämjande operationer. De viktigaste staterna i Europa har sitt militära samarbete inom en annan organisation, NATO. Det verkar alltjämt vara en obesvarad fråga om det europeiska samarbetet kan frigöras från beroendet av resurser från NATO. Dessa anses nödvändiga om målet att ha styrkan organiserad år 2003 skall kunna nås. NATO-beroendet måste rimligen också innebära att de avgörande styrsignalerna måste komma från en annan Brysselorganisation än EU. Och från NATO:s dirigent i Washington.
Man måste också ställa frågan på vilka politiska och strategiska idéer som den nya EU-armén bygger. Som det mesta strategiska tänkandet bygger det nog främst på det senaste kriget, i detta fall på de olika fredsoperationerna, eller interventionskrigen, i det forna Jugoslavien. I den mera framåtriktade diskussionen har även andra krisområden i Europa aktualiserats. Även vårt eget Östersjöbäcken har nämnts i sammanhanget. Frågan har ställts: Om Norden är berett att ställa upp för Sydeuropa, är då även Sydeuropa berett att ställa upp för Norden? Svaret kanske blir ett tveklöst ja. Norden är ju ett så stabilt område att sådana löften verkar riskfria.
Det är en tilltalande tanke, väl i harmoni med traditionella svenska utrikespolitiska mål, att ett Europaförsvar byggs för fredsfrämjande uppgifter. Det är viktigt att dessa stöds av tillräckliga resurser, att de inte sätts på svältkost i dragkampen mellan försvar och utrikespolitik. Och framför allt att de inte ytterligare undergräver det nationella försvarets funktionsduglighet. Också under den utlovade tioåriga freden kvarstår uppgiften för försvarsmakten "att i fred och under kriser kunna övervaka och hävda rikets territoriella integritet, i luften, till sjöss och på marken". En viktig fråga gäller här hur internationella insatser skall finansieras. Skall det ske genom kontinuerliga besparingar på den ordinarie budgeten? Eller skall det ske genom särskilda anslag via utrikesdepartementen för en aktivitet som är en del av Sveriges internationella diplomati? Oklarheter härom ligger alltjämt som ett moln över försvarets framtid.
Planerna för Europaförsvaret säger också något om gränserna för Europas möjliga ambitioner. De understryker det befängda i föreställningar bland EU-kritiker att 60.000 eller kanske 100.000 EU-soldater skulle kunna bli ett instrument för en ny imperialism. Inte så länge som gammal nationalism är starkare än europeisk identitet och USA fortsätter att hålla européerna under välvillig men hegemonisk observation.