Eino Tubin:

Konsten att vara på plats

Erfarenheterna av bl a Kosovo-kriget har visat att, den moderna tekniken inte kan lösa alla problem hävdas i denna artikel. Det behövs också stridskrafter på marken - men med högre beredskap än det gamla svenska mobiliseringsförsvaret.

Woody Allen säger någonstans att en förutsättning för framgång är att vara där. Det ligger mycket vishet i detta. I dataåldern går det kanske att jobba på distans, men i militära sammanhang finns det inget alternativ till att vara på plats själv. Kommer man för sent blir allting mycket svårare.
Ett bra exempel var den brittiska interventionen i Sierra Leone i våras. FN hade verkligen strulat till det. Mordiska rebeller höll på att avväpna och infånga de otränade fredsbevarande FN-förband, som skickats fram för att bevara en fred som inte fanns. Nigerianerna, som visat att de kunde få bukt med rebellerna, höll på att dra sig ur. Rege-ringsstyrkorna var nära kollaps.
Storbritannien beslöt att skicka en bataljon fallskärmsjägare för att säkra Freetowns flygfält, för att i vanlig ordning kunna evakuera européerna om det behövdes. Sedan inträffade det märkliga. Det tog inte tre månader att få dessa elitsoldater i ordning för en insats. Nästa dag var de där. De behövde inte mer än att provskjuta sina vapen förrän rebellerna var på flykt och situationen totalt omvänd. FN-kommandot blev morskare, nigerianerna vände om och britterna satte igång att utbilda regeringsarmén. Kanske landet någon gång får fred och kan börja läka såren efter en av de mest barbariska konflikterna i Afrika.
Hade insatsen föregåtts av långa debatter, försök att hitta förhandlingslösningar, utdragen mobilisering och långsamma transporter så hade det inte funnits något Sierra Leone att skicka trupperna till. Den australisk-nyzeeländska insatsen i Östtimor var på samma sätt väl förberedd och rullade igång så snart det blev grönt ljus. Inför vältränade och välbeväpnade trupper av den kalibern smälte den milis, som med indonesiskt stöd förhärjat området, genast bort.
Efter de svåra bakslagen i f d Jugoslavien, med massakern i Srebrenica som bottenmärke, i början och mitten av 90-talet höll Sierra Leone på att bli det värsta fiaskot för FN:s fredsbevarande operationer. Det kommittéförslag som med Kofi Annans stöd presenterades i augusti går ut på att FN-styrkor ska försöka vara på plats 30 eller senast 90 dagar efter beslut och att medlemsländerna ska hålla flera brigader och ledningsgrupper i beredskap.
FN-kommittén var uppenbarligen medveten om svårigheten att uppnå framgång utan att vara där: den uppmanade säkerhetsrådet att inte besluta om nya fredsbevarande operationer förrän resurserna fanns till hands. Lyssnade säkerhetsrådet? Fan tro't, sa Rellingen.

Virtuellt krig på avstånd
Hur det kan gå när man börjar krig utan att vara där kunde studeras under Kosovokriget förra året. Ända sedan gamla Jugoslaviens upplösning i början på 90-talet visste alla som ens flyktigt bekantat sig med problematiken, att Kosovo skulle bli en av de värsta krishärdarna. Men när det gått så långt fanns inte de utländska trupper på plats, som hade kunnat tvinga fram en lösning. De enda främmande styrkorna i området var ett mindre antal f d fredsbevarare i Makedonien, som inte kunde göra mycket mer än att sätta upp tältstäder för flyktingarna. När NATO:s flygkrig började mot Serbien fanns knappt ens flygförbanden på plats, den nödvändiga styrkeuppbyggnaden skedde när kriget väl börjat.
Det hela var totalt emot Powell-doktrinen (efter den populäre f d stabschefen, som bör få en nyckelpost i en Bush-administration), som formulerades efter lärdomen från Vietnam: börja inte krig förrän det finns ett klart krigsmål och överväldigande styrka.
Varför Milosevic till slut gav upp är en bra fråga, som inte går att besvara entydigt. Det var en kombination av olika faktorer, som avgjorde: de ständiga elavbrotten nötte ner motståndsviljan, nomenklaturans ekonomiska bas bombades sönder, NATO höll ihop och den ryska hjälpen uteblev. Viskningarna blev allt högre att NATO trots allt började planera för en markinvasion. UCK-gerillans samverkan med flyginsatserna blev bättre, till den grad att den började växa in i rollen som den markstyrka som inte fanns. Rent militärt fanns det dock inget skäl att ge upp: de serbiska förband som drogs ur Kosovo var obesegrade och förlusterna i materiel var minimala tack vare skickligt utnyttjande av skenmål. Uttåget skedde på grund av en politisk bedömning.
NATO-flyget var ju egentligen inte där heller, det höll sig av politiska skäl på höjder där det är omöjligt att skilja ut detaljer. Attackplanen typ A-10 "Warthog" och Apache-helikoptrarna sattes aldrig in i sin roll som låghöjdsattack. Målen valdes av underrättelsefolk långt borta, som gissade gatunummer på Belgrads stadskarta för att hitta Milosevic' materielverk. Hoppsan, var det kinesiska ambassaden!
Det första virtuella kriget, sägs det. Men i slutändan fanns det mänskliga lidandet där, som i alla krig, även om kombattanterna kom lindrigt undan: brutaliteten, fördrivningarna, massmorden, våldtäkterna, de oskyldiga civila som blev bomboffer. Och kanske det värsta: hatet som fortsätter att förgifta människorna och förhindra en rättvis politisk lösning.
En lärdom från Kosovokriget är att de ledande EU-länderna beslutat att sätta upp en 60.000 man stark interventionsstyrka. Helt självständig kan en sådan styrka aldrig bli, den blir beroende av amerikanskt flygunderstöd och amerikanska transportresurser, ju mer desto längre bort från baseringsorterna som insatsen ska äga rum. Men det är en förbättring jämfört med nuläget, då det tar flera månader att transportera tunga amerikanska arméförband till sådana områden, där materiel inte lagrats i förhand. Och av de europeiska NATO-styrkorna är alltför många fortfarande ensidigt inriktade på det kalla krigets scenario med en massiv attack från öster.

All verksamhet var utbildning
Hur var det då i Sverige? Skulle vi varit där, om kriget kom? På den tiden då Sverige hade att försvara sig mot ett stort och påtagligt hot, fanns det i princip ingen fredstida beredskap. Begreppet stående förband var något olönsamt som utlänningar fick hålla på med. Allt som skedde i normal fredstid var utbildning. Man utbildade förband, vilkas utrustning sattes i mobiliseringsförråd. Om det krävdes en insats så fick man hämta ut grejorna därifrån - om de nu var där och inte utlånade någonstans. Flygvapnet och marinen var förstås annorlunda. Där fanns piloterna och fartygsbesättningarna på plats, men uthålligheten var beroende av mobilisering av hemförlovade, tidigare utbildade värnpliktiga.
Systemet byggde på att krigsförbanden skulle organiseras inom förutbestämda tidsramar: hemvärn inom timmar, vissa gränsförsvarsförband inom dagen, fältförband inom några dagar upp till någon vecka, materieltunga förband inom x veckor osv. Men det räckte inte med att få fram soldater, vapen och ärtsoppa. En lång rad åtgärder måste verkställas innan kriget fick börja. Öronmärkta civila fordon skulle avlämnas x dagar före krigsutbrottet, civila företag skulle engageras för underhåll, fältarbeten skulle börja inom x veckor, materiel skulle forslas hit och dit, osv. osv.
I bakfickan fanns det yttersta vapnet - beredskapslarm - som skulle utlösas om ett anfall var nära förestående. Förhoppningen var att det skulle gå snabbare att komma på krigsfot om landet störtades i kaos, näringslivet lamslogs av oplanerade inkallelser, tele- och transportnät bröt samman och vägarna fylldes med irrande soldater på väg till mobiliseringsplatserna blandade med flyende från storstäderna. Beredskapslarmet var nog en bra grej när det gällde att upprätthålla moral och försvarsvilja, men frågan är om någon tänkt igenom vilka konsekvenser det skulle få i praktiken.
När man insåg att hela var för tungrott började begrepp som kuppanfall flaggas upp i planeringen. Skulle ryssen (för det var honom vi skulle försvara oss emot, alla dimråder om neutralitet och kålsupare till trots) vara hygglig och vänta tills vi hunnit vidta alla åtgärderna i planeringskalendern? Den tröga svenska totalmobiliseringsmodellen började sakta ersättas med den gängse internationella: man får slåss med vad man har och använda mobiliseringen för kompletteringar.
Den inrotade föreställningen att all svensk militär verksamhet var utbildning kunde få lustiga konsekvenser. En bekant, som för länge sedan tjänstgjorde i det svenska FN-förbandet på Cypern, berättade att en bataljonchef väckte viss irritation med sitt tal om att utbildningen hela tiden skulle förbättras. Männen i ledet funderade på att skicka fram någon som diskret skulle framföra att det någon gång fick räcka med utbildning, det var ju frågan om en insats. Men tankebanorna var svåra att bryta.
Den enda gång svenska värnpliktiga under efterkrigstiden stått emot en väpnad inkräktare var när U-137 gick på grund i Karlskronas skärgård. Så småningom kom kustjägare på plats, som uppträdde allmänt hotfullt. Lyckligtvis inträffade ingenting, som hade satt dem på prov. Det drogs nog många lättnadens suckar efteråt.

Varning i god tid
Förutsättningen för det gamla systemet var inte bara att man skulle få varning i god tid, man skulle också tro på den och ha mod att i tid fatta beslut. Tiden fram till krigsutbrottet sågs som ett slags kapplöpning mellan motståndaren, som förberedde sitt anfall och det svenska försvaret, som med all den effektivitet som samhället kunde prestera, såg till att komma på krigsfot. I själva verket skulle motståndaren naturligtvis göra allt för att dölja sina intentioner och med hot och smicker försöka göra en mobilisering politiskt omöjlig!
I ett historiskt perspektiv har aldrig någonsin en angripen part lyckats få sina försvarsförberedelser färdiga innan angreppet kom. Norge och Danmark borde varit bättre beredda. Det pågick ett världskrig, allvarliga incidenter ägde rum, det fanns klart utsagda varningar och ändå togs våra grannar på sängen av det tyska angreppet. Inte ens världens bästa underrättelsetjänst i Israel kunde rätt tolka signalerna före Yom Kippur-kriget.
Pedantisk planering är ingen garanti för att det kommer att funka i krig. Det kanske bästa exemplet på en i detalj planlagd mobilisering var första världskrigets Schlieffen-plan, där den tyska generalstaben räknat ut allt från inkallelser till transporter och marschen mot Paris. Men som bekant nådde inte heller Kaiserns soldater ända fram.

En brigad i handen
Man får hoppas att det nya, magrare svenska försvaret blir bättre i stånd att fullgöra sina uppgifter än det gamla. Att man samövar, skapar ledningsresurser, gör materielen kompatibel och sätter upp tillräckliga beredskapsstyrkor, som kan vara på plats i tid när det politiska beslutet kommer om en insats.
Hotbilden är inom överskådlig tid inte längre storanfallet. Den entydiga hotbilden har ersatts av genuin osäkerhet. Vi ska vara kapabla att göra en fredsframtvingande insats i samverkan med våra partners inom EU. Grannländer kan utsättas för hot, som vi kan behöva hjälpa till att avvärja. Vi kan själva utsättas för terrorism. Flyktingsströmmar kan välla över Sverige. Den som vill kan skissa fantasifulla, men därför inte omöjliga scenarios. Tänk om de väpnade styrkorna i någon del av f d Sovjetunionen imploderar och myterister eller frikårer på egen hand ger sig ut på äventyrligheter! Då gäller det att vara på plats för att begränsa skadorna.
I vår "kalla efterkrigstid" är snabbheten och förmågan att improvisera viktigast av allt. De väger tyngre än utstuderade beredskapsplaner eller imponerande mobiliseringspotential. Hellre en brigad i handen än tio i skogen!

Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet