Niklas Granholm:

Kritiken kvarstår

Johan Engströms svar på min artikel i VF 3/00 fördjupar farhågorna om hur det är ställt med Armémuseums nya utställning. Först får vi veta att museet arbetat med ombyggnad och utställning i totalt 28 månader. Vad de återstående cirka 56 månaderna (sju år minus 28 månader) museet var stängt användes till får vi inte veta. Sedan hänvisas till utställningar som ännu inte är klara. Att bemöta kritik av existerande utställningar med att de längre fram skall kompletteras med andra, innebär att man inte förmår eller önskar diskutera bristerna i nuvarande utställningar. Frågan om vilken pedagogik och vilket grundläggande tänkesätt utställningarna grundar sig på tar Johan Engström inte heller upp. Stora delar av den sakkritik jag framförde kvarstår alltså än så länge oemotsagd.
Att övriga seriösa recensenter påstås vara mer positiva kan knappast heller sägas vara ett giltigt motargument till de invändningar jag rest i min artikel.
Johan Engström hävdar att Hodder Stjernswärds kritiska artikel skulle vara "avsevärt mer positiv[a] och konstruktiv[a]" än den jag skrivit. Jag ifrågasätter detta påstående. Formuleringar som "Barnsliga uttryck…", "…Ger ett okunnigt intryck", "…grov överdrift…" och "Så snart ryktet går att man manipulerat fakta och ägnat sig åt tendensiösa beskrivningar kan museet på sikt råka i vanrykte.", m m, innebär att allvarlig kritik riktats mot museets utställning även från detta initierade håll.
Att skylttexterna skall omarbetas är förstås glädjande. Frågan som ändå kvarstår är hur man vid framtagandet av skyltarna kunde undgå den sakkunskap som finns runt om i det akademiska samhället och i tillgängliga handböcker. Låt oss hoppas att kommande utställningar liksom utställningskatalogen tas fram med sådan kvalitetskontroll att museet inte fortsatt påstår saker man inte har täckning för.
Så var det då detta med vaxet. I sitt svar påpekar Johan Engström att museets dockor inte är gjorda av vax. Jag tackar för det påpekandet, men kritiken mot utställningen grundade sig inte i någon särskild motvilja mot vax som modellmaterial eller de tydligen påkostade modellerna i sig. Fastmer var kritiken inriktad på konceptet med vaxkabinettet - modeller och miljöer med bristande helhetsanknytning som leder till en beskrivning av gångna händelser som något där vi moderna människor vet bättre än våra föregångare. Ett synsätt som knappast leder till ökad förståelse för de historiska sammanhangen. I värs-ta fall förvirras besökaren och man öppnar för omtolkningar och ifrågasättanden med grumliga syften.

Till sist, jag är överens med Johan Engström om att det är VF:s läsare, liksom besökande allmänhet i övrigt, som har att bedöma hur Armémuseum lyckas uppfylla regeringens instruktion om att spegla militärväsendets roll i samhällsutvecklingen.

Niklas Granholm är forskare vid FOA1