Bo Hugemark:

Kriser i Sveriges närområde

Sveriges organisatoriska problem när det gäller att bidra till EU:s krishanteringsstyrka diskuteras i Olof Santessons artikel på sid 16. En annan tillhörande fråga är var framtida kriser kan komma att uppstå. Kan de uppstå i vårt närområde? Vårt Försvars redaktör ställde frågan till Atis Lejins, direktör för Lettlands Utrikespolitiska Institut och Ingmar Oldberg, forskningsledare vid FOA 1.

- Det talas alltmer om europeisk krishantering. Orsaken är givetvis EU:s ömkliga prestationer i kriserna på Balkan. Nu skall det organiseras en krishanteringsstyrka på 60.000 man. Men med vilket syfte? Vilka framtida kriser är det man tänker på. Att något mer händer på Balkan är förstås möjligt. Men finns det också krisrisker på annat, närmare håll? T ex i Östersjöområdet? Låt oss utgå från att NATO-utvidgningen till Baltikum - som skulle vara en god garanti mot kriser därstädes - dröjer. Låt oss också försöka systematisera kriserna i sådana som:
o Uppstår spontant
o Provoceras av krafter som vill destabilisera de baltiska staterna
o Utgör del av en plan för storskalig aggression

- Ser Du Atis Lejins, några risker för någon av dessa kristyper?

AL: Inte av den första typen. Det finns helt enkelt inte grogrund för sådana i det lettiska samhället idag. Inte heller den tredje; Ryssland är alldeles för beroende av väst för att vilja göra något som helt skulle spoliera ekonomiska förbindelser. Den enda tänkbara är den tredje. Ryssarna - bl a en reaktionär rysk tidning i Lettland med anknytning till kommunistpartiet i Ryssland - har under det gångna decenniet försökt att uppvigla ryska minoriteter, för att underminera den lettiska staten. Det har misslyckats. Endast ett mycket litet antal ryssar har ställt upp på protesterna. Större gensvar har de haft i lettiska vänsterkretsar med kommunistiskt förflutet, men även detta har ebbat ut.

IO: Ryssland behöver kriser i de baltiska staterna för att kunna öva påtryckningar.

AL: Men det finns ingen grogrund kvar.

IO: Men vet ryssarna det? De kan också försöka skapa ekonomiska kriser för att försvaga de baltiska regeringarna…

AL: Det är också utsiktslöst. Den värsta krisen är över. Bankkrisen i Lettland har lösts. Lettland drabbades minst av den ryska ekonomiska krisen 1998. Det har nu 5,5 procents årlig tillväxt av BNP, Estland har 6 och Litauen 2. Lettland knappar in på Polen i EU-förhandlingarna.

Den planerade ryska oljehamnen i Primorsk i Finska Viken kommer förstås att minska Lettlands inkomster av oljetransithandel, men stora tankers behöver fortfarande Ventspits. Det finns nu ett ömsesidigt ekonomiskt beroende; Det ryska energiföretaget Gazprom är beroende av handel med Lettland.

- Kommer ryssarna att trots allt försöka ha fortsatt tryck med ekonomiska medel?

AL: Å ena sidan behöver Ryssland de baltiska staterna som förespråkare i EU och har därför nytta av att de utvecklas väl. Å andra sidan kan man vänta att FSB trappar upp verksamheten för att förhindra baltiskt NATO-medlemskap.

IO: Och Putin är kommen ur säkerhetstjänsten…

AL: Men vi har gott stöd från västs säkerhetstjänst.

- Ingmar, hur ser Du på de ryska politiska och militära strävandena?

IO: Lettland är huvudmålet för den ryska politiken i Baltikum. Ryssarna överdriver det lettiska beroendet av oljeexporten. Därmed skjuter de sig själva i foten när de stryper sin export genom Lettland, ty det ger letterna incitament att göra sig ännu mer oberoende.

Den ryska politiken är tvetydig: samtidigt som den ryska politiska ledningen vill försvaga de baltiska staterna ekonomiskt för att försvaga deras chanser till EU-medlemskap är ryska investerare på väg tillbaka till Baltikum.

-- Mycket beror naturligtvis på vilken den politiska utvecklingen blir i Ryssland. Vad vill ni säga om det?

AL: Tja, vem är Putin egentligen. Vi vet inte.

IO: Nej, han är svårtolkad. Å ena sidan kommer han från KGB och stöder sig på folk därifrån. Å andra sidan har han arbetat med ekonomiska frågor i S:t Petersburg och har en reformekonomisk regering.

- Kaliningradområdet nämns ofta som ett olösligt problem - Europas svar på Jerusalem, sade den amerikanske Baltikum-experten Paul Goble - och en potentiell krishärd.
De högtflygande planerna från tidigt 90-tal om ett Östersjöns Hong-Kong och Monte Carlo i kombination blev det inte mycket med. Hur ser ni på utvecklingen?

AL: Den nedgångna ekonomin och korruptionen är något som endast ryssarna kan göra något åt. Det blir intressant att se hur den nye guvernören Vladimir Jegorov, tills nu chef för Östersjömarinen, kommer att agera. Som militär eller Europavän? Sistnämnda är nödvändigt för att lösa problemen. Men man kan nog utgå från att han hålls under uppsikt av FSB i S:t Petersburg och av Putin.

IO: Säkerligen. Vad beträffar den sociala situationen i Kaliningrad kan man inte utesluta att det blir oroligheter och att Jegorov tar till hårda medel. Hur reagerar väst vid ett blodbad? Å andra sidan kan han kanske rensa i maffiaträsket - vilket är nödvändigt för utländska investeringar. Med sin militära bakgrund har han kanske också möjligheter till större öppningar mot väst utan att misstänkas för att glömma säkerhetsintressena. Precis som den republikanen Nixon kunde öppna mot Kina, vilket kanske varit omöjligt för en demokratisk president.

- För att återvända till huvudfrågan, några tydliga tänkbara krisscenarier ser ni inte?

IO: Nej, men det finns förvisso krisfaktorer. Ryssarna har en förmåga att övervärdera sin hand. Ett exempel är gränsavtalen. Först var det de baltiska staterna som hävdade sin rätt till vissa områden som är ryska enligt den sovjetiska gränsdragningen. De gjorde det för att få Ryssland att acceptera 1920 års fördrag i Tartu som statsrättslig grund för de baltiska staterna. Men för att inte försvåra för EU- och NATO-inträde har de förklarat sig avstå från territoriella anspråk. Nu vägrar ryssarna att skriva på ett avtal - säkerligen för att kunna peka på dispyten som ett hinder i balternas medlemskapsförhandlingar. Men det är ingen i väst som går på den bluffen.

- Atis, det är en väldig skillnad på Dina farhågor under tidig 90-tal och Din optimism nu. Vilka är de avgörande orsakerna till förändringen?

Al: För det första vår starka vilja att tillhöra Västerlandet. För det andra stödet framför allt från Förenta Staterna. För det tredje stödet från de nordiska länderna, bl a i EU-ansökan.

Men EU kan garantera säkerhet enbart genom att huvuddelen av dess medlemmar tillhör NATO. Det såg vi på Balkan.

IO: En liten pessimistisk fundering: Vad händer om en allt starkare Putin får felaktiga informationer, överskattar sin styrka och provocerar kravaller i Baltikum som förevändning för ett ingripande på "humanitära" grunder innan det är för sent och länderna kommit med i NATO och/eller EU?

AL: Det är otänkbart. Det finns inga förutsättningar för att skapa sådana förevändningar. Faran ligger i om bara ett baltiskt land blir medlem i NATO. I så fall kan vad som helst hända.