Nils Andrén:

Säkerhetspolitisk nutidshistoria

Få svenska säkerhetspolitiska forskare är så produktiva som docenten och ledamoten av Kungl. Krigsvetenskapsakademien Wilhelm Agrell. Två nya böcker från hans flitiga penna bär årtalet 2000.

Den första boken har titeln Morgondagens krig (Ordfront). Den kretsar kring teknikens, politikens och människans roller. Här skall dessa endast belysas med ett par citat ur författaren förord och epilog. Det ena är att han inte tror "på möjligheten att förverkliga den dröm om fred, försoning och endräkt som löper från evangelierna till FN-stadgans inledningsparagraf". Det andra handlar om att nyckeln till morgondagens krig i allt väsentligt finns i det förflutna.
Boken om framtiden blir därför och en berättelse om det förgångna och ett varningsord inför framtiden. "Stora frågetecken måste sättas vid föreställningen att den stabila, återkalleliga freden är en ödesbestämd konsekvens av det historiska skeendet. Än större är frågetecknen kring föreställningen om kapprustningens utslocknande och avbrytandet av den koppling mellan teknikutveckling och teknikutnyttjande som löper genom hela den mänskliga kulturens och samhällsinformationens historia. Men allra märkligast är ändå föreställningen om militärvetenskapens död - att kunskapen om krigets grundläggande mekanismer och sammansatta, djupt förankrade krafter skulle ha förlorat sin betydelse som det främsta, och egentligen enda, instrumentet att förstå innebörden av morgondagens krig."

Den andra boken är huvudämnet för denna anmälan. Den har titeln Fred och fruktan (Historiska media, Lund). Med underrubriken Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000 ingår den i floden av sekulära minnesskrifter. Boken anknyter till aktuell forskning och debatt genom att sammanfatta och utvärdera synen på Sveriges reella säkerhetspolitik efter andra världskriget. Agrell noterar att svensk 1900-talshistoria för inte så länge sedan ansågs som så tråkig att den inte var värd några forskaransträngningar. (Detsamma sades för övrigt också om svensk - och nordisk - utrikespolitik så sent som på 1970-talet. Då var det bara blockstrategier-na, FN och koloniernas frigörelse som gällde). Allt detta har förändrats. Agrell inpräntar att "den svenska säkerhetspolitiken visat sig ha en historia som är värd både att skriva om och begrunda".

Vetenskaplig berättelse
En bidragande orsak till den nya utvecklingen är att förmenta eller verkliga avslöjanden om politikens moraliska kvaliteter har väckt föreställningar om skandal eller sensation. I sitt förord understryker Wilhelm Agrell att han inte har avsett "att moralisera eller servera flera lik från neutralitetens kyrkogård". Det är en modig förklaring av en författare som är både historiker och, ibland, kontroversiell säkerhetspolitisk samtidsdebattör. En läsare kan naturligtvis frestas att leta efter avsteg från dessa principer. Anmälaren noterar att boken bl a utmynnar i en ironisk fråga: "Så vad var neutralitet till sist för någonting?"
En naturlig fråga i en bok om Sveriges säkerhetspolitik under 100 år är vilken betydelse man lägger i ordet säkerhetspolitik. Agrell ställer frågan men besvarar den egentligen endast genom att berätta om de aktiviteter och aktörer som formar säkerhetspolitiken. Fred och fruktan beskrivs som en vetenskaplig berättelse. Den skall berika substansen i vår kunskap om det gångna århundradet. Det väsentliga är dock att boken kompletterar bilden av den svenska säkerhetspolitikens både principiella och praktiska innebörd.

Vad är säkerhetspolitik?
Den första punkten är att deklarationerna om utrikespolitiken endast utgör utanverk "vilka ofta till stor del eller helt och hållet saknar relevans för vad som faktiskt genomfördes". De säger ingenting om "säkerhetspolitikens substans". Det är ett kategoriskt ställningstagande mot både deklarationernas källvärde och, kanske, politiken. Ofta ger de dock en väsentlig del av sanningen. Så kasta inte ut barnet med badvattnet. Forskare, som stått inför en ogenomtränglig sekretessmur, har funnit någon tröst i att offentliga deklarationer ofta är utrikespolitiska handlingar. De kan ge vägledning om attityden till andra utrikespolitiska aktörer och om politikens avsikter. De förmodas dra gränser för deklarantens egna framtida handlingsmöjligheter och påverkar därigenom omvärldens förväntningar. Men, som historien visar, är det uppenbart att de inte utesluter dubbel säkerhetspolitisk bokföring. Och den som en gång ljuger blir ju aldrig trodd.
Den andra punkten är att det viktiga är det som inte syns utåt och att säkerhetspolitiken är både ord och handling. Det sammanfattas som politikens faktiska innehåll. Den handlar också om "den intrikata och motsägelsefulla relationen mellan - det utsagda och det tillämpade". Det är om den som mycket av Agrells berättelse om den svenska säkerhetspolitiska historien handlar.
Författarens tredje punkt handlar om politikens innebörd. Säkerhetspolitiken är kanske inte något av det som sägs under de båda första punkterna. Det kan vara något som "inte ens de mest centrala beslutsfattarna är medvetna om". Den kan bilda ett oavsiktligt mönster. I ett annat sammanhang har anmälaren (senast i Säkerhetspolitik, 1997) försökt att ge en plats i den säkerhetspolitiska formläran åt åtgärder som utan avsikt får säkerhetspolitiska konsekvenser. De blir element i en indirekt säkerhetspolitik.

Upp ur glömskan
En utrikes- eller säkerhetspolitisk framställning kan struktureras på olika sätt. I en småstat bör det vara naturligt att måla de centrala händelserna mot en fond av den stormaktspolitik som markerar politikens yttre villkor. Men man kan också placera utrikespolitiken i dess bredare diplomatiska och inrikespolitiska sammanhang. Båda principerna kan vara frestande i Hjalmar Hammarskjölds, Per Albin Hanssons, Tage Erlanders och Olof Palmes århundrade. En tredje metod är att välja ut de uppmärksammade händelserna och berätta om dem. På det hela taget förefaller detta att ha varit Agrells första val. Det stämmer både med berättarambitionen och speglas i valet av huvudpunkter för berättelsen. Den utrikespolitiska scenen är nästan alltid närvarande. Inrikespolitiken skymtar främst i försvaret av den rena neutralitetspolitiska läran mot kritik och avslöjanden om återförsäkringspolitiken. Tyngdpunkten ligger vid det senaste halvseklets utveckling, som sedan länge varit riktpunkten för författarens egen forskning.
En rad händelser som börjat sjunka undan i glömska, synas på nytt. Till dessa hör det svenska efterkrigsförsvarets storhetstid och atomvapenpolitiken. Det sammanfattas under den kanske ironiskt menade rubriken Den lilla stormakten. Nordiska alliansförsök uppmärksammas, inte bara 1949 års historiska misslyckande utan även nordiska trevare under mellankrigstiden. Största utrymmet tar olika aspekter av Sveriges problem under det kalla kriget. Verkliga och (delvis kanske) inbillade konfrontationer med Sovjetunionen, återförsäkring, neutralitetspolitiska hänsynstaganden och framtvungna avsteg, särskilt hänsynen till den amerikanska embargopolitiken.

Laddad med information
Gränsen mellan samtidshistoria och nutidsdebatt ligger alltid snuddande nära. Ett litet exempel. Agrell konstaterar, med stöd hos Arvid Croneborg, att vapensystemen på 1930-talet snabbt blev föråldrade. Det reducerade olägenheten av nedrustningen inför andra världskriget. "Ett halvsekel senare skulle svenska generaler och försvarspolitiker drabbas av just denna insikt när de på allvar började inventera vad som egentligen samlats i den väldiga svenska värnpliktsarméns mobiliseringsförråd under det kalla kriget." Så följer nutidsdebattörens suck: "Varför hade ingen varit förutseende nog att låta dem drabbas av ett '1925' i tid?"
Agrells presentationsmetod ger en fängslande läsning. Den är laddad med information. Litteratur och noter visar att han verkligen har "dammsugit" det allt rikare materialet. Särskilt gäller detta om den senare delen av 1900-talet, som stått i centrum för hans egen forskning. Framställningen är inte sällan kryddad med en ironi som, då det begav sig, skulle ha uppfattats som ett grovt brott mot officiell politik och medborgerlig lojalitet. I dagens debattklimat har det dess bättre blivit alltmera korrekt att ifrågasätta vårt nära förflutna.

Sagor och myter
Författarens sammanfattande bild av den svenska "neutraliteten" är säkert riktig i det valda perspektivet. Men verkligheten, också den historiska, har många vinklar och sanningar. Det skulle föra för långt att fördjupa sig i de tänkbara alternativen i en anmälan som gäller vad som står i en bok, inte vad som inte står i den. Men det finns korn av sanning också i "sagor".
På en principiell punkt borde bilden av säkerhetspolitiken kunna fördjupas. Det gäller den historiska analysen av de icke-säkerhetspolitiska faktorer som tillåtits påverka säkerhetspolitiken. Agrell berör dem bl a då han noterar att försvarspolitiska och försvarsindustriella satsningar "i själva verket" hörde hemma i regionalpolitikens och sysselsättningspolitikens domäner. Jag tycker mig dock i detta konstaterande sakna ordet "också". Därtill kommer, i anknytning till författarens tredje punkt om politikens innebörd, den totala politikens oavsedda säkerhetspolitiska biverkningar.
Politiska analyser kan få svårt att slå igenom om de rubbar inrotade myter med starkt politiskt symbolvärde. Det gäller också om säkerhetspolitiken. Även om myterna kan vara svåråtkomliga för vetenskaplig forskning, kan man inte bortse från dem. De krävs för en fullständig helhetsbild, för förståelse för nuet och för beredskap inför framtiden. Man får inte tveka inför det omöjliga valet mellan det forskningsvärda och det forskningsbara.

Stormakt i miniatyr
Vad blir till slut Agrells helhetsbild av hundra års säkerhetspolitik? Det första påståendet: Sverige vann faktiskt alla 1900-talets krig Priset för den svenska freden betalades av krigförande och ockuperade. Om seger betyder att vi inte drogs in i krigen, kan jag förstå innebörden och ironin. Men den svenska neutraliteten gav oss ett svårreglerat skuldkonto i form av förlängning av andra världskriget och hundratusentals människoliv. Det för oss tillbaka till den aktuella moraldebatten, med ganska många "lik på neutralitetens kyrkogård". Huvudalternativet är tämligen klart. Men den generation som skulle ha burit upp hjälterollen är nog i stort sett tacksam att den slapp.
Den följande bilden av Sverige, som en stormakt i miniatyr, är mera förståelig. Också att positionen berodde på tillfälliga konstellationer och förutsättningar. Detsamma kunde sägas om den svenska stormaktstiden på 1600-talet, med skillnaden att högkonjunkturen då blev betydligt längre. När de "motsättningar, på vilka Sverige så framgångsrikt kunnat spela hade försvunnit" brast neutraliteten. Och dagens läge: "Svensk neutralitet blev ett ord utan faktisk säkerhetspolitisk innebörd, men ett ord som i kraft av sin historiska folkliga förankring fortsatte att leva sitt eget liv, till glädje eller förfång för dem som försökte utforma en ny svensk säkerhetspolitik. "Mot Agrells slutreflexion om att Sverige fruktar förlusten av en framtida handlingsfrihet mer än ett påtagligt hot, kan man ställa hans tidigare citerade tvivel "på möjligheten att förverkliga den dröm om fred, försoning och endräkt som löper från evangelierna till FN-stadgans inledningsparagraf".

Sveriges reservposition
Historien kan tolkas på många sätt. Och tolkningarna behöver inte utesluta varandra. Får jag bjuda på en mindre spektakulär tydning än Agrells: Efter tillkomsten av NF och FN har neutralitetspolitiken i princip alltid varit en reservposition. Den har tillgripits då det globala säkerhetssystemet inte fungerat. Under långa tider blev reservpositionen i praktiken huvudpositionen. Efter det kalla krigets upplösning och den europeiska integrationens segertåg har dock neutraliteten på nytt blivit en reservposition. Den hamnar allt längre in i den säkerhetspolitiska bråten. Den behöver inte tas fram förrän nya europeiska konflikthot aktiverats. En mer än halvsekel gammal tradition har dock lett till att många, kanske en majoritet, ännu inte insett detta.

En bra bok bör vara lättläst, ge tänkvärd kunskap och inte minst vara tillräckligt provokativ för att väcka motsägelser hos läsaren. Wilhelm Agrells båda böcker fyller dessa kriterier med god marginal.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap