Erik Lidén:

Oäktingen, inte bara en horunge

Att skriva memoarer med distans till det egna livet, uppväxt, skolåren och ett långt yrkesliv, är en mycket grannlaga uppgift som tyvärr borde hindrat många människor i vitt skilda liv och karriärer att fästa sina minnen och tankar på papper och dessutom välja att publicera dem i böcker eller tidskrifter.

Jag vill inte säga att John Ellmin (f Abrahamson) borde ha lytt detta råd, men även hans bok Oäktingen med underrubriken Minnen av en horunge, olympiaryttare och nobelpristagare har några av de brister som antyds ovan. Närheten till yrkeskolleger i dåvarande krigsmakten och släktingar, såväl som nära vänner och i stunder av släktfejder, leder väldigt lätt till information och slutsatser som svårligen kan intressera en större allmänhet.
Boken, som är utgiven av Jengels förlag, Södra Torlandsgatan 29 B i Östersund, kunde med fördel har fått ett mindre format genom en koncentration av de tankar och analyser som ändå förtjänstfullt belyser officersyrkets för- och nackdelar såväl i fred som under kris och krigsförhållanden.

Klassamhällets lagar
John Ellmin föddes 1916 som oäkting i en ladugårdskammare i Jämtland, därav bokens titel. Hans upplevelser av utanförskapet i samhället som faderslös och mobbad skolpojke illustreras väl av sonen, Sveriges Radios utrikeskorrespondent Kjell Albin Abrahamson. John Ellmin fann efter skoltiden en lugnare tillvaro i armén trots en ofta auktoritär befälsföring från överordnade officerare.
När underofficeren John Ellmin sökte sig till hästsporten gjorde sig klasssamhället åter påmint och det på ett våldsamt sätt. Inte ens inom idrotten gällde den stolta devisen om att bäste man vinner. Också inom idrotten, denna klassiska arena för fair play, gällde klassamhällets lagar.
Kjell Albin Abrahamson föreslog boktiteln "Och det blev höst och han mindes sin häst", men pappan föredrog den mer hårdhänta formuleringen. Nestorskrönikan använder hästen som symbol för utvecklingen i Ryssland, Vitryssland och Ukraina och påminner om orättvisor för mer än tusen år sedan, orättvisor som på ett märkligt sätt refererar även dagens kärlek, död, trätor och släktfejder i all evighet.

Grälla färger
Det som gör att dessa eländiga tillstånd i samhället, även år 2000, dominerar Oäktingen och svårligen kan förbigås av författaren innebär också att boken blir så mycket svårare att skriva för en ovan skribent.
Den som är ovan vill ofta måla upp verkligheten i grälla färger, men det är just detta som leder till en alltför enkel text. Särskilt gäller det interna och mycket nära stridigheter och konflikter i de egna släktleden. Vem vill veta detaljer om en gemensam släktgård som under 15 år orsakar stora våndor i det dagliga umgänget?

Skrämmande klasskamp
Från volontärsanställningen med stamnummer 52 i september 1933 vid Norrlands artilleriregemente A 4 i Östersund domineras framställningen av John Ellmins underofficerskarriär och ridsportens roll i hans vuxna liv. Åren 1938-39 blev avgörande genom giftermål och elev vid Ridskolan på Strömsholm som gav författaren goda möjligheter att förkovra sig i hoppningens svåra konst. Klasskampen i dessa kapitel både fascinerar och skrämmer läsaren.
När det blev dags för olympiska spel i London 1948, Helsingfors 1952 och ryttar-OS i Stockholm 1956 var John Ellmin aktuell som aktiv efter goda resultat. Han manövrerades som underofficer bort av officerare i kavalleriet genom olika intriger på nationell och internationell nivå. Det skulle föra för långt att här beskriva denna klasskamp inom de militära hierarkierna, men dessa avsnitt i boken är väl värda att läsa.
John Ellmins internationella tjänstgöring i Korea och på Cypern tillför inte militärhistorien några betydande nyheter. Erfarenheterna ger dock författaren möjlighet att känna delaktighet i Nobels fredspris som 1988 förlänades FN:s internationella fredsuppdrag genom väpnade styrkor i många oroshärdar världen över.

Erik Lidén är redaktör i Svenska Dagbladet