Olof Santesson:

Med soldater för EU

Det går för en gångs skull undan i Bryssel. På en punkt har olyckskorparna fått fel. Arbetet på att skapa en EU:s militära krishanteringsförmåga har inte visat sig vara bara tomma ord. Det följer tvärtom en beslutsam tidtabell. En gemensam stab är i full verksamhet. År 2003 kommer det av allt att döma finnas en på papperet betydande styrka av storleken en armékår - 50 000 till 60 000 man - i princip tillgänglig för väpnade insatser som unionen finner angelägna. Problemen ligger i analysen av tänkbara uppgifter, i detaljerna och i den blivande praktiska förmågan.

Ambitionen är högt satt. Den nya EU-styrkan ska kunna hantera de s k Petersbergsuppgifterna - stöd åt humanitära insatser och krishantering inklusive fredsskapande insatser. Toppmötesbesluten i Köln och Helsingfors under det förra seklets sista år reste här en rad krav: Styrkan ska kunna upprätthålla en militär förmåga efter att ha satts in i ett krisområde. Tonvikten ligger på inter-operabilitet (samverkan mellan nationella kontingenter), flexibilitet, rörlighet, över-levnadsförmåga och ledning (command and control). Det låter som en hel Europaarmé, med enda undantaget att den inte får användas till EU-ländernas försvar i händelse av ett väpnat angrepp mot dem - det ska förbli en sak för NATO.

Vad har Sverige gett sig in på?
Hos den svenska regeringen - som tillsammans med den finländska tog initiativet till en krishantering i EU-regi - märker man rent av en viss oro över att vad som växer fram ska visa sig alltför militärt. I förlängningen skulle samarbetet kanske kunna undergräva bilden av ett Sverige utan alliansbindningar på det väpnade området. En forskare vid FOA, Gunnar Jervas, skrev den 5/11 2000 på DN Debatt att Sverige, som utvecklingen nu fortgår, snart kan bli indraget i en krishantering där vi "knappast kan säga nej till medverkan i unionens militära tvångsoperationer" och där det faktiskt kunde göras gällande att unionen ägnade sig åt angreppskrig. Detta skulle enligt honom "göra vår alliansfria politik omöjlig".
Krigsinsatser är nu inte vad EU i första hand satsar på. I sin planering utgår unionen från olika typfall "i och kring Europa": fredsbevarande insatser av traditionellt slag; stöd till humanitära insatser omfattande även evakueringsuppgifter; aktioner för att skilja stridande parter åt. I båda de senare fallen aktualiseras mer väpnat våld än självförsvar, det sistnämnda skulle givetvis kunna förvandla Sverige till krigförande i somligas ögon. För debattens och den folkliga medvetenhetens skull vore det önskvärt att man inom EU närmare utvecklade sina föreställningar om under vilka omständigheter EU-styrkan skulle kunna sättas in - och var. Detta borde vara en uppgift för Javier Solana, den "höge representanten" för Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP).

Europa på egna ben?
Allmänt sett bottnar EU:s nya krishantering i föreställningen att Europas stater själva måste kunna ta itu med svåra spänningar utan att i varje läge kalla på NATO och USA. På DN Debatt betonade Solana den 26/10 2000 att EU har en unik förmåga att använda och kombinera en mängd olika instrument i krissituationer, till exempel ekonomiska åtgärder, handelsåtgärder, diplomati, utvecklingsstöd och bistånd. Till detta lägger man nu en militär kapacitet, något som ska bidra till att stärka även FN:s fredsbevarande förmåga. Solana talar om den avgörande skillnad mot förr som ligger i att till FN:s förfogande nu ställs en "samordnad, självförsörjande, samövad och insatsklar styrka".
Är det verkligen vad EU håller på att åstadkomma? Solana gör i sin artikel själv det inte oviktiga förbehållet att unionen för olika krishanteringsuppgifter behöver tillgång till NATO:s resurser. Med den "lågbudgetlösning" som trots allt lär vara det mest realistiska alternativet för EU:s militära krishantering lär unionen få ytterligt svårt att kapacitetsmässigt nalkas USA i fråga om exempelvis allvädersattack, precisionsstyrd ammunition, underrättelsekompetens och transportresurser. EU:s medlemmar, Sverige inte minst, har föresatt sig att bygga upp en förmåga till informationsöverläge med flygande ballonger (aerostater), sensorer och nätverk, allt detta som hör till tidens "militära revolution" (RMA, Revolution in Military Affairs). Men fram till nyss hade européerna genomgående förefallit att nöja sig med en mindre ambitiös teknisk standard än amerikanerna. USA å sin sida förblir något kluvet till en ny EU-förmåga, men Pentagon har ändå rekommenderat att amerikanerna borde släppa på licenskrav för att underlätta modern datahantering och bättre kommunikationer inom EU.
På ledningsområdet förväntas EU:s militära stab reagera på kriser (early warning), bedöma läget och utföra strategisk planering. Den saknar däremot resurser att fungera som ett operativt högkvarter eller högkvarter för en större fredsinsats. Viss operativ förmåga finns visserligen sedan tidigare hos britter och fransmän, och även inom det av fransmän, tyskar och andra inrättade Eurocorps. Men för den operativa ledningen av EU:s multinationella militära krishantering synes man behöva använda NATO:s resurser.

Allsidighet krävs ...
Det förblir aningen svårt att bedöma hur EU enligt Helsingforsbeslutet snabbt ska utveckla sådant som kapacitet för ledning och strategisk rörlighet. Mycket ska rimligtvis till innan unionen skapar sig en autonom förmåga att besluta, igångsätta och genomföra EU-ledda operationer som ett bidrag till internationell fred och säkerhet i enlighet med principerna i FN:s stadga. Beslutsgången blir inte heller alldeles lätt. I "andra pelaren" (säkerhets- och försvarspolitik) kan inte EU skrida till verket med exempelvis kvalificerad majoritet. Alla medlemsländer måste vara överens.
Vad EU är ute efter ställer också stora krav på en allsidig förbandsuppbyggnad. Bataljoner från skilda länder och med skilda traditioner ska samverka (interoperabilitet) i insatser där egna respektive civila förluster måste undvikas nästan till varje pris. Förbanden ska kunna verka uthålligt i en miljö av bristande infrastruktur och bitvis svåra
underhållsproblem. Faran för väpnade sammanstötningar kräver samtidigt strids-vana soldater ledda av rutinerade befäl. Situationen är ny för exempelvis vårt eget land. Hittills har inga av våra bataljoner i internationell tjänst varit organiserade, sammansatta eller utrustade som bataljoner hemma i Sverige. Man har behövt bilda "en ny firma".
Under hösten 2000 har EU:s medlemsländer identifierat vad de skulle kunna ställa upp med av personal, materiel och finansiella resurser för att förverkliga unionens krishanteringsstyrka. I potten finns nu 115 000 soldater, 400 flygplan och 100 fartyg att ta ur. De gamla stormakterna Storbritannien, Frankrike och Tyskland erbjuder 12 000 man vardera, d v s ett par brigader.

... men är svår att åstadkomma
Efter försvarsministrarnas inventering i Bryssel 20-21 november 2000 fortgår arbetet på att förbättra det slags styrka som EU behöver för att försöka fungera någorlunda enligt de högt ställda målen. Britterna har exempelvis varnat att de inte kan ha alla erbjudna förband i insatser på ett helt år.
På flyg- och marinsidan är utbudet hyggligt, bara man inte ställer kraven på exklusiv förmåga alltför högt. Till det bekymmersamma hör nog markkomponenten, den till antalet talrikaste. På armésidan behövs förutom infanteri- och mekaniserade bataljoner sådant som operativa staber, helikopterenheter, obemannade spaningsfarkoster (UAV), sambandsförband, underhålls- och transportenheter, specialister på psykologiska operationer m m.
Men tro inte att EU-staben erbjöds en dylik bukett. Tag Sverige. Vid sidan av några minjaktfartyg och kustkorvetter plus en ubåt, och i luften en grupp Spaningsviggen (2004 Gripen) respektive transportplan, har vårt land velat förse EU med en mekaniserad bataljon jämte ett ingenjör- och ett militärpoliskompani. Alltför många andra länder svarar dock för samma slags styrkor. Och bristerna fortsätter att skapa obalans, om inte flera bidragsgivare kan förmås att tänka om och bidra med mer skräddarsydda understödsförband.

Smalt underlag
Att Sverige har tänkt sig att fortsätta 1990-talets tradition med mekaniserade bataljoner har sin uppenbara förklaring. I den nya armén har vi alltför litet underlag av utbildad trupp inom specialtruppslagen för att ur dem ha en rimlig chans att skrapa ihop någorlunda stora fredsenheter.
Riktigt hur statsmakterna och Försvarsmakten tänker sig att leva upp till gjorda åtaganden har Högkvarteret haft svårt att precisera. Enligt senaste försvarsbeslut utlovar Sverige två bataljoner för internationella operationer. Ett och samma förband kan komma att återfinnas i olika internationella register. En mekaniserad bataljon ska tillsammans med danskar, norrmän och finländare ingå i poolen för en framtid ny, nordisk brigad, NORDCAPS (Nordic Co-Ordinated Arrangement for Military Peace Support). Brigaden som är i sin första uppbyggnad dirigeras uppifrån av en deltagarländernas styrkommitté. Det blir inte helt enkelt att passa in denna brigad i EU:s hela spektrum av militär krishantering. Danmark har i förväg skaffat sig ett undantag från deltagande i EU-styrkan, och finländsk lag tillåter inte medverkan i fredsframtvingande internationella våldsinsatser. Vi får se hur Finland i praktiken hanterar detta, och det finns även förhoppningar om man skulle kunna komplettera brigadutbudet med en brittisk komponent.
För Sverige återstår hur som helst problem. Vårt land har praktiskt taget utan debatt godtagit medverkan i en väpnad internationell fredsstyrka som kanske inte ens behöver ha säkerhetsrådets välsignelse utan skulle kunna verka enligt endast FN-stadgans principer.

Svensk vilseledning?
Men vad är det som Sverige erbjuder med hänsyn till kravet på hög beredskap för snabba insatser (inom två månader, för mindre del ännu kortare tid)?
Som ett mantra upprepas från Försvarsmaktens högkvarter att armén nu skaffar sig ett insatsförsvar förutom s k nationella skyddsstyrkor. Hur de senare ska se ut är tydligen ännu inte utklarat. Det är knappast lättare att se vad som döljer sig bakom de fyra kvarvarande mekaniserade brigadernas (plus Gotlands- och Östersundsförbandets) fasad. Bilden suggereras fram av att vi, när systemet är genomfört, får sexton snabbt gripbara bataljoner. Från ansvarigt håll sägs det faktiskt ibland i hastigheten att det är "samma bataljoner" som försvara hemlandet och verka utomlands i fredsaktioner - exempelvis inom ramen för EU:s krishantering
Vi får hoppas att man inte uppfattar saken så i Bryssel efter förhören med svenska företrädare. Morgondagens bataljoner må vara bättre än dagens och gårdagens - även om också detta bestrids av många truppofficerare inom Försvarsmakten. Men de värnpliktiga hinner inte heller framöver att under
sin tjänstgöring få gedigen utbildning i kompanis strid, än mindre i bataljons. Enligt hittillsvarande tankar går det dess-utom ingalunda att samlat och snabbt ta ut hela utbildningsförband för internationella insatser. Dessa ska ju alltjämt bygga på frivillighet.

Hur snabba blir frivilligt rekryterade förband?
Generalmajor Alf Sandqvist, arméns nya generalinspektör, har informerat om hur Sverige från och med den 1 januari 2001 håller en bataljon med pansarbandvagnar av typen 302 redo med 90 dagars beredskap.1 Ett av kompanierna ska ha trettio dagars beredskap, med personal som har rekryterats, kontrakterats och utbildats under hösten 2000. Det nya förbandet, vars huvudman är Gotlands regemente, bygger på en temporär lösning med utrustning som tydligen endast duger för traditionellt fredsbevarande uppgifter, alternativt till förstärkning av Kosovostyrkan. Först 2003, således när den europeiska krishanteringsstyrkan ska finnas gripbar, kommer svenskarna att disponera stridsfordon 90 och kunna utföra fredsframtvingade missioner, det vill säga med förmåga till strid. Men inte heller då kan vi med nuvarande lösning ha lätt att erbjuda EU-staben ett samtrimmat svenskt förband, väl tränat i såväl fredshantering som strid i bataljonsförband.
Man behöver vidare bara lyssna på företrädare för det internationella kommandot i Almnäs för att förstå att en fredsbataljon av svenskt slag heller inte kan vara snabbt på plats, särskilt i ett helt nytt krisområde. Det får inte ta lika lång tid som i Kosovo, men tid tar det.
Åtminstone på denna punkt har länder med yrkessoldater lättare att uppfylla unionens nya tidskrav, men de lär nog ge Solana och hans stab annat huvudbry. År 2003 får vi se hur EU har kunnat skapa en någorlunda balanserad och effektiv organisation om 50 000 till 60 000 man. Lätt blir uppgiften i varje fall inte, även om det förhoppningsvis dröjer med behovet av bred europeisk insats utanför NATO.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

1 Sandqvist, Alf: "Armén går framåt." Arménytt 4/2000 s.2.