Stefan Hedlund:

Spelar Ryssland längre någon roll?

Rysslands ekonomi kommer att fortsätta att halka efter både Kina och USA. Det amerikanska intresset kommer alltmer att ägnas åt Kina, medan Ryssland ägnas ett alltmer förstrött intresse, hävdar författaren. Det dåliga humör som detta vållar i Moskva kommer mest att kunna drabba små grannstater runt exempelvis Östersjön, vilket ger Sverige anledning till eftertanke.

Det börjar bli svårt att hålla reda på alla de konferenser som vid det här laget har ägnats variationer på temat "Europas framtida säkerhetspolitiska arkitektur". Ämnet har en förmåga att locka breda åhörarskaror, alltifrån de allmän intresserade till de som har egna idéer att sälja. Allmänt kan sägas att ju fler politiker som är inblandade, desto flummigare tenderar debatten att bli. Det tycks ibland inte finnas någon ände på allt det goda som kan åstadkommas, bara diverse organisationer - av de mest skiftande slag - tillåts att agera för fred och samarbete.
Det bekymmersamma med denna pratsamma inriktning på den säkerhetspolitiska diskussionen ligger inte bara i det dystra facit vi har av all sådan aktivitet under 1990-talet. Med undantag för de rent humanitära insatserna, är det är faktiskt svårt att identifiera någon enda organisation som under denna tid har gjort påtagligt positiva insatser.

Tre drivkrafter
Det för dagen mest bekymmersamma ligger i att så få tycks vara beredda att inse hur snabbt och totalt de grundläggande spelreglerna är på väg att förändras. Om vi accepterar att det är ekonomiska realiteter som til syvende og sidst kommer att avgöra risker och förutsättningar för väpnade konflikter, måste vi också inse att det säkerhetspolitiska spelet aldrig mer kommer att likna de förutsättningar som rådde under det kalla kriget, och som av någon besynnerlig anledning ännu tycks prägla mycket av det säkerhetspolitiska tänkandet.
Det finns tre grundläggande och samverkande drivkrafter i denna transformation. En är Rysslands ekonomiska sammanbrott, en annan Kinas fortsatta ekonomiska expansion, och den tredje USA:s prestationer inom "den nya ekonomin" (om det senare definieras som en informationsteknologisk revolution).
Anledningen till att fokusera på just dessa tre ligger inte bara i att de är de tre största kärnvapenmakterna. Betydligt viktigare är att det är i relation till USA och Kina som Moskva brukar definiera sina intressen, och mäta sin styrka. Det är också i just den senare dimensionen som de verkliga orosmolnen börjar torna upp sig. Det ekonomiska gapet mellan Ryssland och Kina är nämligen på väg att växa till en rejäl utvecklingsklyfta, som det kommer att bli mycket svårt för ryska makthavare att acceptera, och än svårare att vänja sig vid.
Under Boris Jeltsins tid vid makten ledde en vansinnig ekonomisk politik till att landets BNP i det närmaste halverades. Samtidigt skedde i det närmaste en fördubbling av Kinas BNP. När Vladimir Putin kom till makten var Kinas BNP mätt per capita jämförbar med Rysslands - och det finns närmare 10 gånger fler kineser än ryssar.
Om vi därför antar att Kinas BNP är 10 gånger större än Rysslands, innebär detta att den ryska ekonomin måste växa hela 10 gånger snabbare än den kinesiska - bara för att hålla jämna steg. Om Kina har en tillväxt på blygsamma 5 procent måste Ryssland således notera mer än otroliga 50 procent, om man inte vill halka efter ytterligare.
Än allvarligare, ur ett ryskt perspektiv, är att USA:s BNP idag är nästan 20 gånger större än Rysslands. Enkelt uttryckt innebär detta att den amerikanska ekonomin med en tillväxttakt på bara fem procent kommer att expandera med en hel rysk ekonomi om året!

Växande gap
Jag är obenägen att här gå närmare in på exakta siffror, detta då siffror över BNP i "transitionsekonomier" är så starkt politiserade. Om Rysslands BNP i rubel för 1999 räknas om till dollar enligt rådande växelkurs hamnar vi strax under 200 miljarder, vilket är i samma storleksordning som Sveriges. Denna siffra brukar ryska företrädare använda när man vill visa upp sin fattigdom, i syfte att slippa betala sina skulder.
När man emellertid ställer krav på att bli behandlad med respekt som stormakt väljer man i stället att räkna om sin BNP enligt en teknik som brukar kallas för "köpkraftsparitet". Enkelt uttryckt innebär detta att man tillskriver exempelvis en rysk Lada ett värde i dollar som är betydligt högre än rubelpriset omräknat till dollar enligt växelkurs. Utan att gå närmare in på detaljer kan vi notera att Ryssland på detta vis uppnår en kosmetisk BNP som ligger strax under en triljon dollar, eller fem gånger mer än BNP till växelkurs.
Denna form av dubbel bokföring kan ge upphov till en del humoristiska förvecklingar, som när tyska kreditorer vänder på kuttingen och använder den höga BNP-siffran som argument för att Ryssland visst är i stånd att betala sina skulder. Låt oss dock, med dessa observationer, lämna siffrorna och återgå till allvaret.
Fakta i målet säger att Ryssland, även om man under en följd av år faktiskt skulle notera osannolika 10 procents tillväxt eller mer, ändå kommer att fortsätta att halka efter både Kina och USA. Givet de redan idag stora utgångsskillnaderna kommer gapet dessutom att växa mycket raskt. (Några enkla räkneövningar på manschetten torde räcka för att illustrera.)

Skräck i Moskva
Lägger vi dessutom till detta allt vad vi tror oss veta om den "nya ekonomin" kan vi se hur det därutöver växer fram ett teknologigap som är så stort att Rysslands roll som råvaruleverantör till de utvecklade ekonomierna troligen kommer att permanentas. Kanske ny utvinningsteknologi dessutom kommer att sänka de framtida oljepriserna till nivåer där stora delar av den ryska produktionen inte längre är lönsam, vilket definitivt skulle kapa banden mellan Ryssland och världsekonomin.
Nästa steg i argumentet gäller den relation som obestridligen existerar mellan ekonomisk och militär förmåga. Att Ryssland inte under överskådlig tid kommer att förmå hota USA:s och NATO:s konventionella militära överlägsenhet är så uppenbart att det inte behöver understrykas vidare. Återigen är det den kinesiska utvecklingen som måste placeras i fokus.
Det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon släppte för ett tag sedan en rapport som varnade för att den teknologiska omvandlingen av den kinesiska krigsmakten nu går så snabbt att Kina på sikt, kanske inom ett par decennier, kan komma att utgöra ett väsentligt hot mot USA. Och det som oroar Washington kan knappast vara annat än direkt skräckinjagande i Moskva. Hela den säkerhetspolitiska balansen i Fjärran Östern ligger nu i vågskålen.

USA går sin egen väg
Summan av dessa argument är att USA, som idag ensam kvarvarande supermakt, har placerats i en situation av allvarlig omprövning. Det finns starka krafter som verkar för att man framgent helt sonika skall ignorera Ryssland. Man ser inte längre något reellt ryskt hot, och inte heller några möjligheter till konstruktivt samarbete med den ryska statsledningen. Ryska myndigheters vägran att samarbeta i utredningar om rysk penningtvätt och misstänkt ryskt missbruk av pengar från IMF har knappast bidragit till att härvidlag stärka Rysslands aktier.
Krigen i Irak och på Balkan har tydligt visat hur USA i allt högre grad går sin egen väg. Det är också tämligen klart att man tänker fortsätta att sträva efter en ytterligare utvidgning av NATO, till att inkludera i första hand Baltikum och sydöstra Europa, och därefter kanske även Ukraina. Mot detta kommer Ryssland att protestera å det våldsammaste, men det enda egentliga maktmedel man har att sätta emot är att hota med sina kärnvapen.
Det är här det amerikanska nationella missilförsvaret kommer in i bilden. Det talas visserligen om diffusa hot från diverse skurkstater, men det torde nog vara tämligen klart vem den verkliga motparten är. Blotta hotet om att USA verkligen skulle lyckas bygga en fungerande missilsköld utgör för Kremls del en ständig påminnelse om att den egna rollen som stormakt nu är på väg mot ett definitivt slut.

Det för Europas del bekymmersamma i detta perspektiv är att USA i grunden kan komma att omorientera sin säkerhetspolitik, från att gälla fredlig samexistens (dvs terrorbalans) till att i stället uppnå strategisk dominans. Ökade anslag till krigsmakten är redan på gång, och det finns starka intressen som arbetar för en väsentlig återupprustning. I synnerhet hänvisar man till påstådda "hål" på tiotals miljarder dollar i de olika försvarsgrenarnas budgetar.

Rysk förbittring
Många européiska politiker kommer säkerligen att visa stor sympati för ryska protester mot dylika amerikanska ambitioner, men det är osäkert om man i Washington kommer att tillmäta sådana protester någon särskilt stor vikt. En rejäl utvidgning av NATO är ett prioriterat amerikanskt intresse, oavsett protester. Samma gäller amerikanska intressen i andra delar av världen, där man tidigare noga har balanserat hur en framflyttning av den egna positionen skulle påverka relationen till Kreml.
Relationen mellan Moskva och Washington är idag sämre än vid något tillfälle sedan det sovjetiska sammanbrottet, och det finns inget som pekar på att den kommer att förbättras i en nära framtid. Ur Washingtons perspektiv är det Kina som är den signifikanta framtida säkerhetspolitiska motparten, och kanske även den potentiella fienden. Ryssland upplevs alltmer som en ständig källa till katastrofer av olika slag, dock inte sådana som hamnar på det säkerhetspolitiska bordet.
För Europas del innebär detta ett vanskligt spel. Ryssland upplever redan stor förbittring över sin ekonomiska misär, som allt fler anser att västvärlden varit delaktig i att framkalla, och den egna militära kräftgången, nyligen belyst av tragedin i Barents Hav, har inte gjort saken bättre. I takt med att man tvingas inse hur amerikaner och kineser tar över stormaktspolitiken, och bara ägnar förstrött intresse åt vad man tycker i Moskva, kommer detta dåliga humör knappast att förbättras.

Sveriges doktrin irrelevant
Eventuella ryska lynnesutbrott skulle dock inte primärt drabba USA, utan snarare små grannstater runt exempelvis Östersjön. En potentiell rysk återupprustning kommer dock i bästa fall att kunna återställa den kraft som fanns för tio år sedan. Det är knappast något som imponerar på NATO:s medlemmar, men för oss andra kan det ge anledning till viss eftertanke.
Det har sagts många gånger tidigare, men det tycks behöva sägas igen. Sveriges traditionella utrikes- och säkerhetspolitiska doktrin har blivit totalt irrelevant. Det finns inte längre några stormaktsblock i vår närhet att manövrera mellan, och därmed inte heller något utrymme för yviga svenska utspel. Inte ens ett snabbspår för Kaliningrad till EU torde förslå särskilt långt för att hjälpa Ryssland ur sina företrädesvis självförvållade svårigheter.
En ny svensk säkerhetspolitisk doktrin måste i första hand utgå ifrån behovet av att kunna försvara det egna landet, och bara i andra handsyfta till att höja den svenska regeringens status i diverse internationella fredsbevarande och fredsframtvingande organisationer. Det är på vår bakgård eventuella framtida konflikter kommer att utspelas. Kanske är det dags att vakna upp och inse dessa realiteter?

Stefan Hedlund är professor vid Institutionen för Östereuropastudier vid Uppsala Universitet