Olof Santesson:

Det nya slagfältet

Publikframgången för Allmänna Försvarsföreningens temaserie "Det nya försvaret" fortsätter. Liksom vid oktoberstarten, med två föredrag om förändringarnas betydelse för officerare och värnpliktiga1 , fanns det glädjande många yngre bland åhörarna, när generallöjtnant Johan Kihl den 23 november 2000 talade på Armémuseum i Stockholm om "det nya slagfältet". Men så är föredragshållaren också en av Försvarsmaktens tongivande före-trädare, som chef för Högkvarterets strategiledning och framför allt som den mest uttalade och omstridda förespråkaren av en svensk militär revolution i informationsteknikens tecken. Hans budskap lockar särskilt en datoranpassad och -präglad generation.

På Kihls nya slagfält gäller det, som många torde ha uppfattat, för en stridande part att skaffa sig informationsövertag över motståndaren. Här går det i dag inte att se några tekniska begränsningar av utvecklingen, som numera bygger helt på civil teknik, inte militär. Framgång i strid ska erövras med hjälp av ett omfattande nätverk baserat på kraftfulla datorer. Viktiga begrepp är så kallad datafusion och beslutsstöd (exempelvis i form av tillgång till simulerade angreppsalternativ innan befälhavaren beslutar sig för insats).

Beslutsöverlägsenhet
Man behöver till att börja med åstadkomma en överlägsen lägesuppfattning enligt det amerikanska konceptet DBA (Dominant Battlespace Awareness). Till verktygen hör det för många kanske mest science fiction-betonade: aerostater på drygt 6 000 meters höjd - ett slags ballonger för radarspaning med en räckvidd på 360 kilometer men även användbara för signalspaning och som bärare av optiska sensorer. Men det är därutöver fråga om ett helt batteri av redskap: obemannade flygplan (UAV), Gripen, radarspaningsplan, ubåtar, signalspaningssystem med automatisk kryss-pejling och sonarsystem. Alltsammans ska möjliggöra ett robust (militärens favoritord runt om i världen) och uthålligt system för övervakning av vårt luftrum och hav.
Med denna arsenal, som ska ge mycken kunskap i realtid, möjliggörs enligt det nya tankesättet en beslutsöverlägsenhet till grund för vapenverkan med precisionsinsatser. Den ska ske mot en motståndares kraftcentra. Syftet är att undvika duellsituationer. Det gäller att välja överlägsna stridsmedel mot selektiva mål.

Framskjuten strategi
Och tro inte att det militära försvaret av Sverige, om det i framtiden aktualiseras, ska tas upp inom Sveriges gränser. Då är det enligt general Kihl för sent. I ett replikskifte kallade han rent av "enfaldigt" att vänta innanför gränsen. Innebörden torde vara att vi måste kunna slå till på andra sidan Östersjön. Ett för åhörarna nog så intressant strategiskt påstående. Kihl och hans drabant generalmajoren Göran Gunnarsson hamnade ju tidigare under hösten i blåsväder på grund av sin offentligt framförda uppfattning att ett baltiskt medlemskap av NATO "skulle ha en negativ påverkan på nuvarande gynnsamma läge".2
Det är ju detta nya läge efter det kalla kriget utan krav på kontinuerlig hög beredskap, i kombination med tekniken, som med Kihls synsätt medger den största förändring av svenskt militärt försvar som skett i vår tid. Genom att lägga ned en rad förband skaffar man sig enligt den nya planeringen resurser att skapa balans mellan information, ledning, insats, skydd och logistik (underhåll). Det handlar om en svensk variant av det förändringstänkande som från USA gett oss begreppet RMA (Revolution in Military Affairs). Det nya integrerade nätverkssystemet ska vara i bruk 2020, endast ekonomin sätter här gränser för omfattningen. En demonstratoranläggning med operativ förmåga ska står klar 2005.
Man har inom Försvarsmakten studerat olika fall: kamp mot en fiktiv militär supermakt, där det gäller att ta sig in i motståndarens beslutscykel och skydda sin egen; skydd mot en motståndare med nischkompetens; strid mot en mer traditionellt väpnad regional makt med behov som inte kan lösas i laboratoriemiljö utan förutsätter även konventionella väpnade resurser; fredsframtvingande insats med krav på rätt avvägd insats. Kihl talade inte så mycket just om RMA. Men nog är det, enligt högkvartersstrategerna, för högtekniklandet Sverige snarast frågan om att kopiera supermakten USA så långt det går. Som generalen hävdar i en intervju: Sverige har sprungit i kapp3 .

Räcker förbanden till?
Så långt Johan Kihls vision. Kritikerna av den är sällan teknikfientliga, som det ibland sägs. Invändningar har framför allt riktats om den hårda neddragningen av armén som blivit följden av en brådstörtat inledd omplanering av Försvarsmakten. Högkvarteret tenderar att ge en bild av att vi blir så bra på att behärska ett nytt läge att behovet av förband blir allt lägre. Av militära kolleger anklagas Kihl ibland för "tunnelseende". När han tidigare i november inför Kungl Krigsvetenskapsakademiens avdelning I (lantkrigsvetenskap) talade om markstridsfunktionens roll, konstaterade han själv att vi får alldeles för få förband för att klara "ett riktigt krig". Han gav där också intryck av att egentligen inte se någon roll för våra (fyra) brigader i det som vackert kallas vårt nya insatsförsvar. På Armémuseum slog han hur som helst fast att kravet på resurser minskar efter det kalla krigets slut, då vi får sensorer "som ser överallt". Med en gemensam lägesuppfattning och våra tillgångar i ett nätverk (lokala nätverk för själva striden) är det i princip lätt att åstadkomma kraftsamling. Behovet av reserver blir därmed mindre, samtidigt som möjligheterna till lokal överlägsenhet ökar.

Risk för övertro?
Skulle det fungera så här i framtid, om det otänkbara skedde? Som opponent valde avdelningsdirektör Hans Zettermark från Försvarshögskolan, under Kosovokriget ofta sedd i en kommentatorsroll i TV, att inte nämna vad han håller med Kihl om utan att betona vari hans uppfattning skiljer sig från dennes. Pågår det till att börja med en militär revolution? Det vet vi kanske inte förrän efteråt. Baksidan med satsningen på en svensk RMA är att man frestas att tro att den är tillräcklig.

Med utgångspunkt från militärhistorikern Martin van Crefeld systematiserade Zettermark sina invändningar i sex punkter:
o det finns alltid minst två parter, konflikten är dubbelsidig, och kanske är informationsövertaget inte effektivt;
o man kommer aldrig förbi osäkerheten och oförutsägbarheten i en konflikt, och vi måste kunna slåss även när beslutsunderlaget fallerar;
o krig innebär den värsta formen av fysisk och psykisk anspänning med ett mått av irrationalitet;
o det krävs uthållighet, kvalitet är inte tillräckligt, vi kan få för få guldägg (exempelvis UAV) som vi är rädda att knäcka;
o man kan bli så besatt av kravet på överblick att man aldrig kommer till skott, system kommer att utsättas för motverkan, vi ska sträva efter informationsöverläge men inte tro att vi alltid uppnår det;
o intensiteten i krig, exempelvis långt borta, kräver stridsförmåga, det är nödvändigt att vi är på teknisk framkant men inte tillräckligt, det måste också finnas något "där framme".

I den fortsatta debatten, under en livlig frågestund, tryckte Kihl på att våra system blir mer och mer robusta, medan Zettermark varnade oss från att invaggas i falsk säkerhet. Om utvecklingen skulle gå åt ett sådant håll att större svenska försvarskrafter krävdes sade sig Kihl "förutsätta" att Försvarsmakten då "vuxit till". Om han därmed menade något mer än en i försvarsarbetet nämnd möjlig tillväxt på ett par brigader - långt ifrån ett allmänt nationellt uttag av värnkraft - blev aldrig utklarat.
Det finns en tröghet i försvarsdiskussionen ute i samhället. Men debatten lär förhoppningsvis inte avstanna. För Allmänna Försvarsföreningens del är det temadags nästa gång ett stycke in i februari 2001, då om Europaförsvaret.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

1 Jan Warren: Officersyrket nu och i framtiden; Fhleming Christensen: Värnpliktssystemets utveckling. Referat i Vårt Försvar 3/2000 s. 38.
2 Opponentinlägg om framtida strategi. Kungl Krigsvetenskapsakademiens symposium: 1990-talets omvälvningar - erfarenheter inför framtiden, den 12 oktober 2000.
3 Försvarets Forum 6/2000, s.9.