Olof Santesson:

I farstun till NATO-huset

De tre baltiska staterna strävar oförtrutet efter att komma in i NATO. Hur stora är deras chanser?
Vad händer om ingen eller bara någon av dem lyckas i nästa omgång? Och hur hänger detta ihop med de nordiska ländernas säkerhetspolitik?
Det var huvudfrågorna vid Svenska Atlantkommitténs konferens.

Juryn är ute. För Östersjöområdet viktiga säkerhetspolitiska avgöranden dröjer. Vi vet inte vilken riktning Putins Ryssland tar och inte heller vilka kandi-datländer som kan komma ifråga för NATO-medlemskap vid alliansens topp-möte 2002. Det blev kanske inte oväntat ett av slutintrycken från Svenska Atlantkommitténs höstkonferens den 29 november 2000 hos Försvarshögskolan i Stockholm.
Bland icke-NATO-länder vid Östersjön intar Estland, Lettland och Litauen, alla i skuggan av ett ostadigt Ryssland, en särställning genom sin uttalade iver att bli alliansmedlemmar. Föga talar dock för att hela trion ska komma med i nästa NATO-utvidgning, den första sedan Polen, Tjeckien och Ungern invaldes 1997. Riskerar då en, två eller alla tre att komma att känna sig övergivna av det västliga samfundet? Det kan rent av bli så att ingen tar sig över farstutröskeln. Men en sådan utgång behöver kanske inte vara så illa som det låter. Rubriken för seminariet var visserligen "Gråzon eller utsträckt säkerhet". Alternativet till en trygghet i NATO:s hägn skulle därmed vara att Baltikum hamnar i oklart läge, där Ryssland i värsta fall kunde få utlopp för imperialistiska reflexer. Men någon samlad svartsyn lockade organisatörerna Bo Hugemark och Henrik Landerholm trots allt inte fram bland deltagarna.
Det var heller inte frågan om någon kampanj för Östersjöländers medlemskap i NATO. Partipolitiskt obunden har Svenska Atlantkommittén för avsikt att framför allt hålla igång själva debatten om framtidens nordeuropeiska säkerhetspolitik, detta utifrån sin övertygelse om vikten av ett nära transatlantiskt band Europa-Nordamerika (USA). Till den ändan hade initiativtagarna trummat samman en grupp säkerhetspolitiska forskare och praktiker.

För att ta dem och deras budskap i samma ordning som på seminariet:
FOA-forskaren Mike Winnerstig inledde med att försöka strukturera den säkerhetspolitiska debatten. Olika betraktelsesätt kan tillämpas både offensivt och defensivt. Det gäller för såväl den realistiskt/geopolitiskt lagde som anhängaren av liberalism med tillit till att demokratier aldrig går i krig med varandra. Att, dubbelt offensivt, alla dagens ansökarländer skulle väljas in av NATO - "Big Bang" - verkar minst sagt osannolikt; likaså att, dubbelt negativt, ingen utvidgning skulle ske 2002. Närmast till hands ligger, enligt en kombination av synsätt ministrategin: den stegvisa utvidgningen.
Winnerstigs egen gissning, med hänsyn till Balkans centrala roll i kristänkandet och Frankrikes ambitioner, är i så fall att Bulgarien och Rumänien (politiskt och ekonomiskt dock alltmer osäkert) skulle kunna följa ett problemfritt Slovenien in i NATO. De tre baltiska staterna skulle då kunna påräkna, och få nöja sig med, ett välvilligt omnämnande och försäkringar om ökat samarbete. Winnerstig flaggade för att däremot faktiskt Österrike skulle komma med på ett "wild card".
Mer principiellt hör buffertzontänkande - en cordon sanitaire - till det förflutna. Även icke-medlemsländer kan känna en fördel av att ligga nära NATO. Teorin om demokratiers fredlighet är å andra sidan ännu inte bekräftad. En kommande utvidgning blir också ett test på säkerhetspolitikens förändringsgrad. Om man är rädd för att störa den ryska björnen, då är skillnaden till det kalla kriget inte stor. Först när vi ser förändringen vet vi om något radikalt har skett.
Hur står det då till med de baltiska staterna? Som svensk hjälpsamordnare
gav Försvarsdepartementets veteranhandläggare Nils Gyldén en påminnelse om hur ofantligt mycket som har hänt sedan ännu flera år in på 1990-talet, då vapenleveranser till balterna var något uteslutet. Nu sänder vi infanteriutrustning för hela brigader till de tre länderna som stöd i deras strävan att bygga samhällen från grunden, i synnerhet säkerhetspolitiskt. Gyldéns bedömning är att Estland, Lettland och Litauen går att militärt försvara. I en terräng liknande den nordiska med skog, sjöar och kärr har de gynnsamma förutsättningar att ta upp ett småstatsförsvar åtminstone under ett par veckor. Det militäras folkförankring blir allt bättre, bristerna gäller framför allt sådant som civil och militär stabskompetens och realism i långsiktsplaneringen. Vår hjälp gör god nytta men bottnar ytterst i upplyst egenintresse - med det stödet verkar balterna för stabiliteten i norra Europa.
En som totalt avvisade faran för att Baltikum skulle kunna hamna i en osäker gråzon var USA:s förre NATO-
ambassadör Robert Hunter, gammal Sverigebekant. På sant liberalt-amerikanskt manér avfärdade han buffertzoner, maktbalans och inflytandesfärer som något förlegat. Han slog fast att den baltiska trion har rätt att fullt ut ta del i de euro-atlantiska institutionerna. Ingen annan ska tro att man kan lägga vantarna på dem: "Garantierna till dem är starka." Frågan är inte om utan när de vinner medlemskap i NATO. Trots
sin minst sagt skeptiska inställning till George W Bush menade Hunter att denne likt Al Gore hade bundit sig för en utvidgning av NATO.
Dock dolde Hunter inte att det finns problem på vägen. Somliga medlemsstater frågar sig varför man ska riskera att förtunna alliansen, några är mer känsliga för vad Ryssland ska säga, även om USA självt uttryckligt säger att det inte finns något rödljus. Amerikanen räknade av allt att döma med risken för en beklaglig hästhandel när medlemmarna för fram sina respektive favoriter till ett inträde. Hemma i Washington (han vägrade att tro att George Bush skulle bli nästa president) hade han känt att Slovenien och Slovakien ligger bra till. Samtidigt vill Frankrike få in någon stat från södra Centraleuropa. Men om det blev mer än två nya invalda tycktes Hunter finna det svårt att tro att balterna helt skulle förbigås. Hans tanke synes därtill vara att om i en kommande etapp endast en av de baltiska staterna invaldes i NATO skulle det inte ge de två andra skäl att känna sig förpassade till en gråzon.
Också alternativen för de "två stora" - Finland och Sverige - behöver givetvis diskuteras, även om deras respektive regeringar ogärna ser det. Konfliktforskaren Tomas Ries från Helsingfors konstaterade att president Tarja Halonen gått från sin ursprungliga NATO-kyliga hållning och nu kallade USA:s närvaro i Europa vital och NATO för den fundamentala länken.
I övrigt utvecklade Ries sina i Vårt Försvar1 tidigare refererade argument för ett finländskt medlemskap i NATO (enligt honom är alliansen en av EU:s kärnor!). Till de viktigaste skälen hör att ett Finland utan NATO-garantier är värst ute vid en kris mellan EU och Ryssland. NATO kunde i bästa fall avskräcka från ett missilangrepp mot civila finländska strukturer. Ries bekymrade sig för att satsningen på tre insatsbrigader långsamt försvagar alla andra brigader, i det territoriella finländska försvaret. I så fall blir man beroende av militärt stöd från USA.
Vad är priset för ett finländskt inträde i NATO? Ryssarna reagerar enligt Ries oberoende av vad vi andra vill. "Det sker något där", sade han. Somliga ryssar inser visserligen att Ryssland bara kan fungera som partner med västligt ekonomiskt stöd, men andra motsätter sig detta - och de är starka. Rysk militär tillåts att säga till om för mycket. Tendensen är oroande. Till det mest obehagliga hörde enligt Ries "en ganska hårresande världssyn" i Moskva. Desto mer bestämd var han om att EU håller på att bli en allians: "Vi går mot en riktigt djup union".
Temperaturen hade höjts, och som siste talare gick Atis Lejins, chef för Lettlands utrikespolitiska institut, ut dramatiskt med sin oro för att de tre baltiska staterna själva skapar problem. Orsaken är att de genom EU:s ursprungliga satsning på Estland hamnat i viss rivalitet i en "larvig kapplöpning". Efter Helsingforsbeslutet i december 1999 är visserligen alla med i kandidatloppet till EU, men risken finns att NATO satsar på Litauen och så blir Lettland än en gång efter. Man borde ta hänsyn till att alla de baltiska länderna ligger i ett geopolitiskt centralt område, ansåg Lejins. De vet i dag värdet av samarbete. "1939 skulle vi ha kämpat mot Sovjetunionen - tillsammans", sade han.
I den avslutande debatten, ledd av Försvarshögskolans rektor, generalmajor Karlis Neretnieks, hamnade Hunter mest i frågeelden och slog ytterligare fast hur stadigt NATO i praktiken stöder de baltiska staterna. Winnerstig ville utifrån sina utgångspunkter hävda att gamla problemställningar inte försvinner bara för att man kallar dem förlegade. Ryssarna torde uppfatta en NATO-utvidgning i Baltikum som en västlig/amerikansk maktutsträckning i Moskvas gamla imperium. Och vi vet inte heller huruvida teorin om demokratiernas fred är relevant.
Efter fyra timmar började syret tryta i Sverigesalen (omdöpt efter pansarskeppet "Sverige" i en målning på väggen). Bo Hugemark sammanfattade med att tala om en dynamisk process Norden-Baltikum och en interaktion NATO-EU. Saker och ting ändrar sig mycket fort - och positivt! Det fick bli orden på vägen.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

1 Ries, Tomas: "Finland and NATO". Department of Strategic and Defence Studies, Helsingfors 1999. Behandlad av Vårt Försvar 2/2000 s.20.