Nils Andrén:

Sverige inför halvåret som ordförandeland i EU
Några säkerhetspolitiska reflexioner

I Vårt Försvar nr 2/2000 skrev Pertti Torstila från Finlands utrikesministerium om det finländska ordförandeskapet andra halvåret 1999. Han kunde med tillfredsställelse peka på ett antal framgångar. Nu är det Sveriges tur. Hur kommer vårt bokslut att se ut?

Det första halvåret 2001 kommer att visa Sveriges politiska skicklighet och mognad. Det innebär både problem och uppgifter. Som ordförandeland står Sverige inför många betydelsefulla uppgifter. De flesta ligger utanför säkerhetspolitikens område. Många kan dock på sikt få betydelse också för denna. Det gäller så grundläggande uppgifter som EU:s planerade utvidgning i östra Europa, frågor om Europasystemets anpassning till det större formatet, om förenklade beslutsprocesser inom EU, om byråkratisk och politisk öppenhet, om plats- och maktfördelning i unionens organ och om vidgad användning av majoritetsbeslut ("federalisering").

Hämmande utanförskap
Sverige är en mot regelverket lojal men ändå motsträvig medlem av den europeiska unionen. Ett fundamentalt problem är om Sveriges traditionella inställning till viktiga delar av det europeiska samarbetet kommer att få negativa verkningar för dess ledarförmåga. Det gäller vårt utanförskap i förhållande till valutagemenskapen EMU. Det gäller också Sveriges reserverade hållning till en europaarmé med uppgifter utanför krishanteringssektorn och vägran att befatta sig med NATO:s allra heligaste, innersta cirkel.

Otidsenlig belastning
Problemen beror som bekant på den restprodukt av det kalla krigets officiella neutralitetspolitik som idag betecknas som militär alliansfrihet. Ledande politiker i alla läger betygar att neutraliteten är "otidsenlig belastning". Regeringsblocket - stött av Centerpartiet - håller ändå ståndaktigt fast vid en strategisk princip, som endast kan motiveras av omsorg om denna belastning. Den motiveras alltjämt med en uppfattning som hann bli en myt redan innan det kalla kriget tog slut. Genom att vara alliansfria ansåg vi oss kunna spela en unik aktiv roll som medlare, brobyggare och samtalspartner vid olika internationella konflikter. Pröva påståendets giltighet genom att jämföra Sveriges och Norges roll i de berörda hänseendena!
Även i rollen som ordförandeland avskärmar vi oss därmed från att medverka i beslut i den för EU:s säkerhetspolitik mest oumbärliga institutionen, NATO. Som ett lik i lasten släpar vi därtill på en opinion, som gång på gång deklarerat en negativ syn på hela det Europaexperiment, till vilket till slut också Sverige anslutit sig. Och för vilket det alltså under det första halvåret 2001 har ett ledaransvar.

NATO främsta skyddet
EU:s primära säkerhetspolitiska uppgift har varit att garantera freden mellan de europeiska stormakterna - enkelt uttryckt mellan Frankrike och Tyskland. Den europeiska fredszonen utvidgas successivt österut. De europeiska staternas främsta militära skytt är NATO, inte EU. Unionens försvarskapacitet skall tjäna dess krishanteringsförmåga. Den handlar om att förebygga konflikter, att bedriva civil krishantering och att i nödfall utöva militärt tvång. Den europeiska integrationens framgång har dock hela tiden fött nya ambitioner. Den fransk-tyska frågan är löst. Den ekonomiska integrationen har förvandlats från fredsinstrument till att bli ett ekonomiskt och politiskt självändamål.

Risk för splittring
Ett tydligt problem ligger i de motstridiga uppfattningarna om vad Europas säkerhet, och de ledande makternas nationella intressen, kräver. Frankrike eftersträvar en snabb förklaring att den europeiska unionen skall ha "en operativ kapacitet" att ingripa. Bakom det franska agerandet lyser den NATO-kritiska inställningen och strävan att emancipera Europa från det amerikanska inflytandet igenom. Den forna världsmakten söker en ny "gloire" genom att sätta sin prägel på europaunionens roller. På den andra sidan står "the English-Speaking Union", med det alltid USA-solidariska Storbritannien.
I det splittrade EU hör Sverige till de återhållsamma. "Vi kan aldrig tänka oss att se beslut om militära aktioner utan att alla är överens", är den svenska attityd som utrikesminister Anna Lind inpräntar. Enhällighetskravet kan blockera beslutsprocessen men förhindrar att kompromisslösa konflikter uppstår inom unionen. Utrikesministern och hennes medarbetare, hela den politiska ledningen, står inför en delikat diplomatisk uppgift.
Sex månader är en kort period, också i ett europeiskt perspektiv. Den svenska regeringens ambition i den korta men ovana ledarrollen måste nog snarare bli att balansera intressen än att lösa upp hårda politiska knutar. Hur lockande det än skulle vara att få gå till historien som unika problemlösare.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap