C-G Hammarskjöld:

Europeisk krishantering och svenskt försvar

Vid ett AFF-möte i Stockholm den 12 februari höll kommendören Lars Wedin, som nu tjänstgör som militär expert vid Europeiska Rådets Generalsekretariat i den blivande militära EU-staben, ett intresse-väckande föredrag om unionens militära krishanteringsresurser.

"We are in this together, but who are 'we', and what is 'it'?"

Wedin inledde med att förklara hur unionens institutioner fungerar. Rådet bestämmer - när stats- och regeringschefer deltar kallas det för ministerrådet. Kommissionen är en månghövdad organisation av tjänstemän, som verkställer besluten. Generalsekretariatet stöder rådet, inte minst med översättning och kollationering av alla dokument till samtliga EU-språk.
Utvecklingen av krishanteringsförmågan har gått mycket snabbt. Maastrichtfördraget från 1992 innehöll ingenting om försvar. I Amsterdam 1996 kom en antydan. 1998 kom en vändning, och i Helsingfors hösten 1999 beslöt rådet att EU ska ha en egen förmåga att fatta självständiga beslut samt att inleda och genomföra europeiska militära operationer, i situationer där NATO som helhet ej är engagerat.

För denna uppgift skapades tre nya strukturer;
- KUSP, sammansatt av ambassadörer,
- Militärkommittén, sammansatt av överbefälhavare, eller deras representanter,
- Europeiska militära staben, i Generalsekretariatet

Målet är, att kunna sätta upp en armékår på ca 50-60.000 man samt flyg- och sjöstridskrafter efter behov. Dessutom behövs resurser för ledning, underrättelsetjänst och strategiska transporter. Styrkan ska kunna vara på plats inom 60 dagar, och kunna verka i ett år. Uppgifterna som ska kunna lösas, är de s.k. Petersbergsuppgifterna, d.v.s. att kunna förebygga eller avbryta kriser.

Motiven för beslutet var främst tre:
- Det ansågs önskvärt att minska Europas beroende av USA
- EU har gemensam säkerhetspolitik, och dess trovärdighet kräver, att diplomatin kan stödjas med militära medel
- Det är önskvärt att kunna utnyttja hela bredden av EU:s förmåga för alla slag av insatser i kriser

En viktig begränsning är, att EU ej gör några åtaganden för medlemmarnas territoriella försvar - härvidlag ansvarar NATO för sina medlemmar.
Beroende på, vilken typ av insats som avses, gäller olika beslutsmekanismer. Humanitära insatser beslutas överstatligt av kommissionen. Militära insatser kräver däremot ett mellanstatligt beslut i rådet.

För effektiv krishantering krävs tre komponenter:
Att veta vad som händer. EU får rapporter från diplomater och sina missioner. En militär underrättelsefunktion är under uppbyggnad. Fortfarande har Europa dock inga egna spaningssatelliter.
Att besluta vad som ska göras. Organisationen förbereder rådets beslut. Staben gör strategisk planering. För operativ planering lånas resurser från SHAPE (NATO:s militära högkvarter i Mons).
Att agera. Katalogen över förband som medlemmarna är beredda att bidra med är så omfattande, att avsedd armékårsstyrka kan sammansättas på ett sätt som lämpar sig för uppgiften. Fortfarande kommer dock hjälp att behövas från NATO (d.v.s. USA) med exempelvis strategisk lufttransport.
Tänkbara kriser kan kräva insatser av ett brett spektrum av resurser, från rent civila, humanitära till militära. Resursernas sammansättning är även beroende av i vilken fas av en kris EU agerar - förebyggande, ingripande eller återställande. Målen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är därför ganska allmänt hållna. Något tydligt strategiskt mål är knappast möjligt att förhandla fram. Staben arbetar i sina förberedelser med olika scenarier.
EU:s medlemmar är överens om, att inte riskera en urholkning av NATO. Den transatlantiska länken är viktig. Målet är, att Europa ska bli en jämbördig partner med USA. Det är viktigt att ha i minnet, att EU är en union, medan NATO är en organisation.
För Sveriges del torde utvecklingen vara otvetydig. Kriser påverkar oss också, och vi har ett direkt intresse av att delta i en gemensam krishantering. Detta får uppenbara konsekvenser för försvarsmakten. Uppgiften är inte längre enbart att avhålla från angrepp, utan nu lika mycket att kunna agera snabbt i krissituationer. Vi har kommit långt på den vägen.
Avslutningsvis underströk Lars Wedin, att det inte är fråga om en "militarisering" av EU. Någon stående "Europaarmé" håller inte på att skapas. Några gemensamma övningar kommer inte att genomföras. Någon motsättning mot FN:s fredsbevarande verksamhet finns inte. Målet är, att EU ska kunna utnyttja sina samlade resurser för att förebygga och avhjälpa kriser.

C-G Hammarskjöld är generalsekreterare i Allmänna Försvarsföreningen