Ledare:

Nu testas vår truppberedskap

Statsmakterna skärpte sig den 22 mars. Äntligen togs ett svenskt beslut om ny internationell truppinsats på Balkan snabbt. Ett mekaniserat skyttekompani kunde skickas som förstärkning till vår bataljon i Kosovo. Hanteringen kändes välgörande energisk, men den reser ändå frågor inför den närmaste framtiden.

Skyndsam hantering är i och för sig inget nytt i svensk fredsbevarande tradition. Exempel finns från både Mellersta Östern och Kongo. Men sedan dess har något som liknar krankhetens blekhet växt. I takt med att de verbala ambitionerna höjdes tycktes handlingsförmågan nedgå snarast katastrofalt. Bottenläget (förhoppningsvis) nåddes när det tog fyra och en halv månad att få i väg en bataljon till Kosovo efter NATO-bombningarnas slut i juni 1999. Sverige kom sist på plats av det slags bidragarländer dit vi räknar oss. Den här gången tog beslutsprocessen i gengäld mer rimligt en månad. Inget rekord precis, men i alla fall.

Något hade hänt. Vad, och vad betyder det?
Skillnaderna i handläggningen är tydliga. De plötsligt uppblossande kriserna, först i den dittills truppfria säkerhetszonen längs Kosovos gräns till Restjugoslavien och sedan, framför allt, i bergstrakterna på gränsen mellan Kosovo och Makedonien, borde inte ha överraskat. Hur som helst skapades brådskande ett intryck av att NATO-styrkan KFOR:s resurser behövde förstärkas. På politikernivå i Stockholm tycks man ha skämts över hur frågan om den första Kosovobataljonen fastnade mellan Högkvarteret och Finansdepartementet. Saken fick inte upprepas, det var tydligen målet. Och så skedde det relativt ovanliga - och i detta sammanhang avgjort sällsynta: riksdagens för-svars- och utrikesutskott tog själva initiativet till att förstärka Kosovobataljonen.
I vetskap om att i varje fall många europeiska ögon var riktade mot EU-ordförandeskapets Sverige valde rege-ringen snabbt att ta fasta på utskottens rekommendation. Pengar tilläts inte denna gång bli något problem och skapa fördröjning. Och det är inga rutinåtgärder som har vidtagits. Svensk KFOR-personal gavs för första gången under missionen rätt att verka även utanför Kosovos gränser - med ökad risk för strid. Man gav sig helt enkelt in på en tolkning av hur FN:s beslut kunde utnyttjas.
Vad Sverige ställde upp som villkor för den nu förstärkta bataljonens verksamhet var att den skulle ligga "i linje med KFOR:s ursprungliga mandat" (säkerhetsrådets resolution 1244) och att samtycke från berörda parter skulle föreligga. Svensk trupp skulle för första gången uttryckligen kunna sättas in i strid mot gerilla! Huruvida svenska folket uppfattade denna innebörd av 22 mars-beslutet är minst sagt osäkert.
Bidragande till den svenska beslutskraften var att det fanns ett kompani gripbart. Det rörde sig om det förband som sedan årsskiftet fanns rekryterat, kontrakterat och utbildat av regementet på Gotland, P 18, för att med trettio dagars beredskap kunna sättas in i utländska missioner. Kompaniet ingår i en bataljon utrustad med pansarbandvagnar 302 (år 2003 ersatta av stridsfordon 90) som, med i övrigt nittio dagars beredskap, ska stå gripbar när EU:s krishanteringsstyrka sjösätts år 2003. Som en tänkbar uppgift för kompaniet nämndes dessförinnan just förstärkning av KFOR-bataljonen. För regeringen var det rimligtvis en viktig poäng att förfoga över ett förband med hög beredskap under ordförandeskapets halvår. Men man räknade nog inte med att det också skulle vara insatt strax efter halvtid. Vad Högkvarteret än ordar om vårt nya insatsförsvar så var kompaniet vårt enda verkliga insatsförband på marken. Större är inte tillgången på någorlunda samtränade enheter för oplanerade uppgifter!
Det är vår truppberedskap som testas. Frågan är vad man gör medan kompaniet är insatt i Kosovo, pågående halvår fram till november? Ska det gå att under tiden färdighålla ett nytt förband? Och vad händer sedan? Kommer KFOR-bataljonen att nedväxlas till tidigare storlek? Det vore illa om omvärlden skulle bibringas uppfattningen att snabbinsatsen av en förstärkning till Kosovo bara var till för ordförandeskapets skull, för att det skulle "se bra ut".

Hanteringen illustrerar hur som helst hur sårbar den svenska förmågan till plötsligt uppkommande pådrag utomlands verkligen är. Armén har nu tillåtits nedgå till en värnpliktsnumerär som gör det ytterligt svårt att med frivilligt rekryterade officerare och soldater hålla upp regeringens ambition att samtidigt ställa upp två bataljoner för internationell krishantering. Den professionella uppfattningen är att detta nog inte är möjligt, i varje fall så länge statsmakterna säger nej till viss militär korttidsanställning. (Högkvarteret har heller inte gjort glasklart vad sådan anställd kraft skulle användas till; ibland låter det som om man ville få instruktörer till särskilt kvalificerad materiel.) Försvarsminister Björn von Sydow gläder sig lite väl snabbt åt vad han vid en övning i Boden trodde sig se av ökad insatsiver bland de värnpliktiga.

Det gick i mars fort att skicka trupp. Bara det inte endast var ett undantag från ett annars hotande mönster.