Professor emeritus i statsvetenskap Nils Andrén är väl känd för läsare av Vårt Försvar. Han porträtterades i nr 4/1995 i samband med att han lämnade styrelsen i Allmänna Försvarsföreningen. Han prydde omslaget till nr 1/1996, mottagande medalj ur Konungens hand. Fram till dags dato har han publicerat 157 artiklar i tidskriften. C:a 80 procent av dem signerade, de övriga ledare. Sistnämnda upphör nu i och med att han avgår som ledamot och ordförande i redaktionskommittén. Med ålderns rätt - han fyller 83 i maj - men icke tyngd av år; professorn har fortfarande en skarpt analytisk hjärna, en ungdomligt spänstig tanke. Han ser på verkligheten med en mild men stundtals bitande humor, parad med ett djupt allvar inför frågor som rör landets säkerhet. Vår Försvar fick en intervju.

- Vi som vet vilka ledare Du skrivit har tyckt oss märka att Din penna blivit vassare med åren. Ett resultat av ökad klarsyn eller en följd av att verkligheten blivit mer angelägen att kritisera?
- Svårt att säga, en personlig utveckling har man svårt att bedöma själv. Jag har i alla fall aldrig känt något tvång att hålla tyst med vad jag tyckt, inte ens under min yrkesverksamma tid. Vad verkligheten beträffar så har de försvarsmässiga villkoren för säkerhetspolitiken knappast förbättrats, milt uttryckt. Tvärtom har totalförsvarets villkor blivit alltmer beträngda. Man behöver bara se på de oerhört drastiska nedskärningar som nu sker i antalet förband i freds- och krigsorganisationen.

- Men det hävdas ju att vi å andra sidan får ökad kvalitet och att den stora numerären - den alltför stora kostymen som klyschan lyder - lett till att kvaliteten eftersatts?
- Jo, det ligger en del i det, men vi kan heller inte bortse från geografin, och det är frågan om vi verkligen kan lämna så stora delar av landet utan annat försvar än hemvärnet.

- Mot detta brukar anföras att vi kommer att hinna rusta upp om hotet återkommer, den s.k. anpassningsdoktrinen.
- Det är naturligtvis en berömvärd princip och nödvändig, om man har ett svagt försvar. Men jag har aldrig fått klart för mig hur den skall fungera. Tänker man sig den tyska modellen från mellankrigstiden - att ha en i stor utsträckning hemlig kaderorganisation som snabbt kan tillväxa - eller den amerikanska - att när krisen närmar sig pumpa in massor av pengar för att snabbutrusta och snabbutbilda? Ännu har jag inte sett någon bruksanvisning för anpassningen. Jag får intrycket att anpassningsprincipen kom till som en formel för att motivera nedrustningsbeslutet som fattades av partipolitiska och ekonomiska skäl.

- Var ligger flaskhalsen för anpassningen? I den politiska beslutsprocessen?
- Förmodligen. Försvarsberedningens kontrollstationer är i och för sig en vettig mekanism, men vem bestämmer hur man skall tolka tecknen? Betonande av handlingsfrihet kan bli farlig; den kan leda till att man i det längsta - för länge - avstår från att handla, den blir frihet från handling.

- I den försvarspolitiska situation som nu råder står många försvarspositiva i ett dilemma. Skall man fortsätta att kritisera de övergripande besluten - med risk att bli stämplad som förstockat konservativ - eller "gilla läget" och engagera sig för att göra det bästa av detta - med risk för att anklagas för anpasslighet?
- Man bör nog på sätt och vis göra både - och: Dels ha ett vakande öga om "det nya försvaret" utvecklas på ett klokt och effektivt sätt. Dels hålla koll på om förutsättningarna för det nya försvaret - hotbedömningar etc - håller streck. Och slå larm om de inte gör det.

- Tror Du att en ideell organisation som Allmänna Försvarsföreningen har en röst som man lyssnar till därvidlag?
- Jag har inga illusioner att vi kan påverka förestående försvarsbeslut eller något sådant Vår roll är snarare att hålla debatten vid liv. Att se till att alternativa lösningar kommer fram i diskussionen. Lösningar som en dag kan visa sig brukbara och viktiga.

- Det finns ett annat balansproblem i den debatten. AFF är en bred organisation partipolitiskt obunden och utan försvarsgrensbindningar. Som ledarskribent har Du naturligtvis brottats med problemet huruvida Vårt Försvar skall ta ställning i kontroversiella frågor. Om man inte skall stöta sig med någon blir framställningen helt utslätad och ointressant. Hur skall man balansera?
- Det finns inga tumregler, man får avgöra från fall till fall. Man skall naturligtvis undvika att bli ett kampanjorgan för den ena eller andra ståndpunkten och att driva partsintressen. Man kan i stället koncentrera sig på att granska om argumenten i en aktuell debatt är logiska och ärliga, om viktiga problem diskuteras eller sopas under mattan. Det räcker en bra bit för att ge ledarartiklarna skärpa och sting.

- En sådan fråga är ju alliansfrihetens vara eller inte vara, där debatten blir allt livligare men där Vårt Försvar inte förordar någon linje utan nöjt sig med att kritiserat argument som mera varit slagord än logiska resonemang. I Dina signerade artiklar har Du varit än mer kritisk till den officiella retoriken.
- Retorik fyller många funktioner av växlande säkerhetspolitisk relevans. Ett exempel: Man kan hävda att Sverige under efterkrigstiden fört en politik som skall bidra till att rättfärdiga vad vi gjort tidigare. Politiken under kriget var en blandning av neutralitetsförklaring, försvarspolitik och eftergifter. Syftet var naturligt: att undvika att komma i krig. Men i efterhand har vi försökt att motivera neutralitetspolitiken som ett principiellt ställningstagande, inte anpasslighet. Men trovärdigheten av att vår linje var mer moraliskt högtstående och gav oss en särskild roll i t.ex. nedrustningssammanhang har underminerats av de insatser NATO-medlemmar som Norge och Kanada gjort.
Det är också märkligt att neutralitetspolitikkommissionens avslöjanden om vårt NATO-samarbete under det kalla kriget på intet sätt påverkat politiken idag. Men någonting håller på att hända. Doktrinen skall ses över. Vårt engagemang i PFF medför en mångsidig anpassning till NATO.

- En annan fundamental fråga som vi berörde tidigare är det svenska försvarets struktur, avvägning mellan kvalitet och kvantitet och mellan olika slags stridskrafter.
- Där har jag som sagt en gammaldags konservativ syn: Sverige har en stor yta och en liten befolkning. Om vi skall kunna hävda vårt revir överallt, ställer det vissa krav på kvantitet.

- Och det innebär allmän värnplikt - Allmänna Försvarsföreningen startade ju förresten en gång som Värnpliktens Vänner?
- Ja absolut. Värnplikten är ett instrument för att hävda reviret och har samtidigt en ideologisk knytning. På 1970-talet försökte jag därtill lansera uppfattningen att demokratins bästa skydd är en armé av lagom missbelåtna knorrande värnpliktiga.

- Men argumentet att vi utbildar soldater som blir kanonmat?
- En högteknologisk försvarsmakt är heller inte osårbar. Överlevnad är inte bara en fråga om kvalitén på våra vapen. Och vi kommer inte ifrån förlustrisker genom att lämna över försvaret av ytan till hemvärnet. Det behövs en något hög-re nivå på territorialförsvaret.

- Du har ju i Dina verk pekat på säkerhetspolitikens stora bredd. I dagens officiella förkunnelse talas om det vidgade säkerhetsbegreppet. Det är väl berömvärt?
- Nja, problemet är att kärnan i säkerhetspolitiken, landets säkerhet mot yttre hot, försvunnit i den processen. Var och en kan nu lägga vad som helst i begreppet säkerhet.

- Avslutningsvis något fritt ur hjärtat?
- Då vill jag vittna om den stora glädje jag haft av att under mer än ett kvarts sekel arbeta i Vårt Försvars redaktionskommitté. Det har varit ett fortlöpande säkerhetspolitiskt seminarium, stimulerande för tanken och ovärderligt för att hålla mig à jour med den säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen.

Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör