All militär verksamhet kräver underrättelser. Det gäller givetvis i särskild hög grad de komplicerade lägen i vilka internationella fredsfrämjande operationer sker. Länge har det funnits restriktioner härvidlag, men detta håller nu på att ändras. Författaren har upplevt detta i realiteten - på Balkan.

1981 var jag informationsofficer vid den svenska FN-bataljonen på Cypern. Information Operation (Ops Info) var FNs eufemism för underrättelsetjänst. FN-styrkans stående order definierade skillnaden mellan begreppen med att här fick information endast inhämtas med öppna medel. FN bedrev således ingen underrättelsetjänst. Definitionen var missvisande. Det handlade snarare om en inskränkning i inhämtning av information Men valet av terminologi ledde till en självpåtagen inskränkning i förmågan att utnyttja de möjligheter som ändå fanns. Underrättelsetjänstens mål är att ge underlag för beslut; inhämtat underlag skall bearbetas och analyseras. Detta skulle ju kunna utföras trots inskränkningen avseende inhämtning av information. Rädslan för att beskyllas för att bedriva underrättelsetjänst gjorde att till exempel Sverige undvek att använda utbildad underrättelsepersonal. Att alla nationer inte såg saken på samma sätt vittnar det förhållandet, att vid "Ops Info" i högkvarteret vid FN-styrkan på Cypern presiderade en Staff Sergeant från brittiska arméns underrättelsekår. Bakom honom stod ett dokumentskåp med anslaget: British eyes only. Idag är bilden en annan. I de pågående NATO-ledda insatserna på Balkan är inte endast underrättelsetjänsten organiserad, under sitt rätta namn, inom styrkorna. Flera av de deltagande nationerna har samverkansgrupper från sina nationella underrättelsetjänster i anslutning till den internationella chefens stab. Detta gäller även Sverige.

Utröna parternas intentioner
Överbefälhavaren har givit riktlinjer för Försvarsmakten avseende fredsfrämjande insatser.1 I dessa behandlas även underrättelseoperationer. Det väsentliga för dessa är: att skapa förutsättningar för styrkan att fullfölja sitt mandat, att kunna förutse agerande från parterna som kan försvåra insatsen och att säkerställa såväl den nationella som hela styrkans säkerhet. Särskilt påpekas vikten av att utröna parternas intentioner före deras militära organisation och förmåga.
Under FN-insatsen i forna Jugoslavien, visade det sig nödvändigt att utveckla underrättelsetjänsten vid styrkan, UNPROFOR, liksom underrättelsestöd till den. Inte minst gällde det i samband med utökat samarbete med NATO eller dess medlemsländer, till exempel när NATO förberedde en eventuell evakuering av styrkan 1994. Det blev alltmer uppenbart, att verksamheten inte endast syftade till beslutsunderlag till den internationella styrkans chef utan i lika hög grad till den politiska ledningen hemma i huvudstäderna. Dessutom upplevde man vikten av att utvärdera hot riktade mot den egna truppstyrkan, vad som sedermera fått benämningen "Force Protection".

De nationella resurserna viktiga
Vid de NATO-ledda insatserna på Balkan (IFOR/SFOR i Bosnien-Hercegovina och KFOR i Kosovo) har underrättelsetjänsten varit en naturlig del från början. Respektive befälhavare har tillgång till varierande resurser för inhämtning och bearbetning av underrättelser inom sitt eget område. Det kan till exempel omfatta resurser från spaningsförband till egen flygspaning. Dessa resurser är emellertid inte tillfyllest för att bedöma politiska och militära intentioner i till exempel ett regionalt sammanhang. För detta behövdes en övergripande resurs, som NATO inte förfogade över. Denna kunde endast deltagarländernas nationella underrättelsetjänster bidra med. När NATO-styrkan IFOR grupperades i Bosnien-Hercegovina, kom ett antal NATO-länder att ställa en samverkansgrupp från underrättelsetjänsten (National Intelligence Cell - NIC) till förfogande vid den internationella staben i Sarajevo.
Det bör påpekas att samverkansgrupperna inte ingår i styrkan, utan är en nationell resurs. Bearbetningen av det material, som gruppen för vidare, sker vid den nationella underrättelsetjänsten. På detta sätt får befälhavaren för den internationella styrkan bearbetat underlag från flera nationella underrättelsetjänster. Deltagande med en NIC blir även en nationell tillgång, då underlag från den internationella stabens underrättelseavdelning kan sändas hem. Gruppen kan även svara för viss inhämtning för nationellt bruk.

Tidig svensk NATO-samverkan
Sverige hade ingen kunskap om denna teknik förrän IFOR var etablerad. Den svenske samverkansofficer, som var avdelad till IFOR i Sarajevo, fick så småningom möjligheter att överlämna svenskt underrättelsematerial till IFORs stab. Detta uppskattades, och Sverige fick inbjudan att som första land utanför NATO (och före några NATO-länder) gruppera en underrättelsesamverkansgrupp vid stabsplatsen i samband med övergången från IFOR till SFOR. Vid det svenska deltagandet i KFOR i Kosovo, var det naturligt att gruppera en NIC från början Vi har sedermera placerat de svenska grupperna (SWENIC) i Sarajevo respektive Pristina tillsammans med övriga nordiska länders grupper till Nordic Intelligence Centre (NORDIC).

Behov av snabba politiska beslut
För att bringa ordning i begreppsapparaten brukar man indela verksamhet i försvarsplanläggningen i nivåer. Taktisk nivå rör förbandens verksamhet, operativ nivå ett område där flera typer av stridskrafter samverkar och den strategiska nivån rör hela riket. Ansvar för underrättelsetjänsten följer hos oss traditionellt denna nivåindelning. Detta leder till ordning och reda. Vid internationella insatser blir bilden mer komplicerad: handboken gäller inte. Några soldater, som hamnar i en gisslansituation, kan snabbt kräva politiska ställningstaganden. Omvänt kan politiska ställningstaganden leda till protestaktioner som drabbar enskilda soldater. Därför måste allt underrättelsearbete stråla samman på en nivå, som ligger nära Rege-ringskansliet och Försvarsmaktens ledning. Detta sker vid en särskild avdelning inom den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST. Det förtjänar här att nämnas, att underrättelsetjänsten måste gå hand i hand med säkerhetstjänsten, då en viktig aspekt är att bedöma risker för våra soldater.
Det finns emellertid begränsningar i ett multinationellt underrättelsesamarbete. Underlaget måste kunna delas av alla deltagarnationer. Informationsskyddet måste säkras. Självklart får inte information om en part läckas till en annan. Dessutom måste varje nationell tjänst säkerställa skydd av källor samt sina metoder och resurser. Det kan leda till att kvalificerat underlag delas inom en mind-re krets: underrättelsehierarkier skapas. Enskilda nationer kan satsa mer på understöd till egna chefer och förband än på delat underlag. Det kan även vara svårt att värdera delgivna underrättelser, då flera bidragsgivare kan ha utnyttjat samma grundinformation. Detta ställer höga krav på underrättelsepersonalens skicklighet vad avser värderingen av analyser och slutsatser.
Underrättelsetjänsten har på kort tid blivit en naturlig och odramatisk del av internationella insatser. Det gäller sannolikt även framtida FN-insatser. De nationella underrättelsetjänsterna samverkar helt öppet i insatsområdet. Det intressanta i utvecklingen är att denna artikel sannolikt inte kunnat skrivas för fem år sedan.

Anders Ahliny är överstelöjtnant

1) Joint Military Doctrine - Peace Support Operations, Swedish Armed Forces, Stockholm 1997.