Vår säkerhetspolitik har en lite ovanlig skildrare i Jan Linder. Denne civilekonom och reservofficer har specialiserat sig på att teckna beredskapsårens och efterkrigstidens hela svenska historia i sammandrag, i ett slags stackato, detta samtidigt som han har framträtt i rollen av energisk åsiktsskribent och debattör.
1997 utgav Linder vad han själv kallade en "lättsmält dokumentär" om andra världskriget,1 där man som läsare dock möjligen kunde känna att författaren kanske inte själv förmått att på tvåhundra sidor riktigt sammansmälta sitt digra material. Boken var i mycket ett försvar för den svenska linjen 1939-1945 och innehöll bland annat hård polemik mot Maria-Pia Boëthius för hennes angrepp på vad hon såg som ren och klandervärd eftergiftspolitik gentemot Hitlertyskland. Per Albin Hanssons samlingsregering gjorde, enligt Linders anmärkningsvärt svepande försvarstal, förvånansvärt små ingrepp i tryckfrihet och andra demokratiska rättigheter; en repressiv hysch-hyschpolitik var väl motiverad.
I gengäld fann Linder inget försvar för svensk hysch-hyschpolitik i sin 1998 publicerade volym om det kalla kriget, en tunn skrift på mindre än hundra sidor.2 Den är snarast ett rent debattinlägg, där författaren hävdar att Sverige redan 1948 i hemlighet valde "en form av säkerhetsavtal" med USA. Både Washington och Moskva skulle därefter ha vetat sanningen: vårt land befann sig "de facto i västblocket".

Vansklig balansakt
Förra året, 2000, utgav Linder så båda sina tidigare verk i en gemensam volym, kallad Dans på slak lina, i syfte att skildra skillnaderna i förutsättningar mellan beredskapsåren och efterkrigstiden. Här utvecklar han än en gång hur ett svenskt samarbete med USA var nödvändigt, supermakten kunde sätta tumskruvar på ett motsträvigt Sverige genom att annars lägga exportförbud på amerikansk högteknologi som vårt land inte kunde avvara. Detta ledde, med Linders formulering, till att vårt land under det kalla kriget balanserade ett "hemligt säkerhetssamspel" med den ena supermakten mot den officiella formeln "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig". Det var enligt författaren en konstart i vilken våra efterkrigstida regeringar visade stor fingerfärdighet. Fast motsättningarna mellan hemlig neutralitetspragmatism och öppen neutralitetsretorik blev med tiden alltmer besvärande, skriver han.
Beslutsamt bortser Linder här från att Sverige faktiskt inte hade organiserat något militärt meningsfullt paktsamarbete. Man fortsatte nog i Stockholm att hoppas på att kunna undslippa ännu ett krig, om det uppstod; återförsäkringspolitiken västerut gällde trots allt för det fall att Sverige ändå anfölls av Sovjet.

"Föga hedervärd dubbelpolitik"
Författaren slår för sin del fast att chansen att vi skulle ha kunnat hålla oss neutrala under ett tredje världskrig var obefintlig. Här står han inte Maria-Pia Boëthius efter som författare av en ren partsinlaga; hans personliga paktdefinitioner bär vittnesmål.
I sin nyskrivna inledning klandrar Linder hårt ett Sverige som inte vill hjälpa andra (militärt rimligtvis) men själv räknar med att få hjälp. Han kallar det för en "föga hedervärd dubbelpolitik", som det vore hög tid att erkänna som ett led på väg mot ett alliansskapande och helhjärtat engagemang för västerländska värderingar.

Originellt grepp
Mest originellt är att Linder tar statsminister Göran Persson på orden om att det är alliansfrihetens kritiker som behöver bevisa att ett NATO-medlemskap skulle gagna Sverige. I syfte att själv ge dessa belägg spekulerar han över hur det skulle ha blivit om Sverige 1970 hade gått in i alliansen. En rad goda ting skulle då ha inträffat:
Vi skulle ha vunnit mer respekt för vår utrikespolitik. Några neutralitetskränkningar - undervattenslarm och annat här beskrivet som fakta - hade troligen inte inträffat. Försvarsmakten skulle ha valt kvalitet framför kvantitet under vad som beskrivs som ödesåret 1972 och hade därmed sluppit dagens smärtsamma omställning - stålbadet. Vi skulle ha fått ett kostnadseffektivt flyg och inte dagens alltför många dyra flygplan. USA skulle ha insisterat på att vi inte skrotade våra eskortfartyg, och våra ubåtar hade kunnat samöva med tyska och danska ubåtar; viktigt från säkerhetssynpunkt. Vi hade haft en mer livskraftig försvarsindustri. Krigsmaktens uppbyggnad hade i högre grad styrts av strategiska och operativa synpunkter.

För att sammanfatta: Vi hade fått ett billigare och mindre konfliktfyllt försvar utan något övertag för armén (räknat från 1968). Hotet om den stora invasionen hade avvisats som det "orealistiska scenario" det de facto (en älsklingsterm hos Linder) alltid var. Vi hade inte fortsatt med dyrbar egen utveckling, armén hade slimmats och materiellt höjts till västmaktsstandard.
Så ska ett kontrafaktiskt berättande se ut! Men det är knappast en Linders alternativa historieskrivning som ger intryck på dem som låtsas att för debattens skull välkomna argument för ett NATO-inträde.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Jan Linder: Dans på slak lina. Svensk neutralitetspolitik 1939-1999. Balansakter under Andra världskriget och Kalla kriget. (Infomanager Förlag 2000)

1) Linder, Jan: Andra världskriget och Sverige. Historia och mytbildning (Infomanager Förlag 1997).
2) Linder, Jan: Sverige i skottlinjen - neutralitet med förhinder under kalla kriget (Infomanager Förlag 1998).