Vi skall givetvis behålla vårt försvarsgrensgemensamma synsätt fastslår författaren. Men samtidigt ta tillvara de olika försvarsgrenarnas särart och professionella sakkunskap för att ge politikerna ökad handlingsfrihet vid internationella insatser.

Låt oss börja med att fastslå: Försvarsgrenarna är olika. I Sverige kanske detta konstaterande väcker förvåning på vissa håll - irritation på andra - men internationellt är det ett erkänt och faktiskt förhållande. Vid utformandet av sin militära strategi utgår därför många stater från dessa olikheter och utnyttjar dem för att få en bra och allsidig belysning av försvarsfrågorna. Ofta sker därvid avvägningarna mellan program eller försvarsgrenar i de politiska sfärerna, vilket i bästa fall kan medföra, att de militära yrkesutövarna inte alltid måste snegla på försvarsgrensegoistiska faktorer då operativa uppgifter ska lösas. Man fullgör helt enkelt sitt yrkesmässiga uppdrag så bra man kan, med de resurser den politiska ledningen anskaffat. Försvarsgrens- striderna avskaffas inte i heller i ett sådant system, men de förs på andra nivåer än de omedelbart verksamhetsinriktade; ett förhållande som jag tror blir allt viktigare i en militär värld, som kommer att domineras av det som kallas för de internationella uppgifterna.

Beakta särarten i det gemensamma
I många länder sker till och med den operativa ledningen i försvarsgrensregi - ett förhållande, som förstås skärper argumentationen mellan försvarsgrenarnas företrädare inför den politiska beslutsfattningen. Låt mig därför fortsätta med att fastslå, att den typen av organisation antagligen inte passar för en liten försvarsmakt, som måste kunna uppträda på ett smidigt sätt tillsammans eller med andra staters stridskrafter och civila myndigheter. Ett klart försvarsgrensgemensamt ("joint" på nysvenska) synsätt måste därför prägla verksamheterna hos oss. (Termen "integrerat" bör kanske undvikas, eftersom den numera har en egen betydelse inom datatekniken.) Men för att vi internationellt ska vara intressanta som samarbetspartner, bör vi utveckla olika aspekter inom denna övergripande och försvarsgrensgemensamma huvudinriktning. Här måste vad som återstår av våra försvarsgrenar vara drivande och utveckla framåtsyftande taktiskt-operativa doktriner grundade på sin respektive professionella sakkunskap.

Ge regeringen bättre valmöjligheter
Försvarsgrenarna representerar tre specialiteter, som övergripande och förenklat kan kopplas till var sitt transportmedium; landtransport, sjötransport och lufttransport. På denna grund kan tre grundprinciper utformas för internationella insatser med svenska förband och enheter. Med en sådan tredelad huvudinriktning lämnar försvaret samtidigt tydliga och rimliga valmöjligheter åt vår politiska ledning, då deltagande i en internationell insats övervägs. Och en regering måste alltid ha valmöjligheter! Alltför tydligt har regeringen vid de senaste insatserna bara haft ett alternativ att hantera, och det är aldrig bra. Valet blir då endast mellan att delta i största allmänhet eller att avstå. Kosovo-insatsen kan vara belysande. Kanske skulle den svenska insatsen där hellre bestått av en minröjningsstyrka i anslutning till KFOR underhållshamn, Tessaloniki, i stället för en bataljon - den enda - urdragen från SFOR i Bosnien, som det nu i verkligheten blev.

Behåll landskapstraditionerna!
Även på andra nivåer måste vi vara intressanta att samarbeta med. Det gäller att utveckla våra specialiteter över stor bredd och i flera avseenden. Den svenska armén har i ett internationellt perspektiv ett unikt arv i sina landskapsregementen. Denna tradition ger stadga vid internationellt samarbete och bör vara grunden för en återuppbyggnad, om den uppgiften skulle bli aktuell. Ett regemente är inte en samling byggnader, utan ett uttryck för en tanke om ett hemortsförsvar. Av internationella skäl bör vi alltså bevara de gamla landskapsregementenas traditioner och inte lägga ner dem, därför att något av dagens förband dragits in. Traditionerna kan bäras vidare på olika sätt - ytterst kanske av något hemvärnsförband om det är den enda kvarvarande armérepresentationen i landskapet. Vi skulle kanske till och med borde återuppsätta en del nedlagda regementen igen?

Underdimensionerade transportfunktioner
Marinens inledda inriktning mot insatsstyrkor är rimlig och riktig, men bör snarast kompletteras med en rimlig förmåga att bekämpa markmål samt en reell sjötransportfunktion. Markmålsförmågan skulle till exempel kunna tillskapas genom modifiering av nuvarande sjömålsmissiler. Amfibieförbanden måste kunna transporteras över längre distanser än vad deras småbåtar medger. Dessutom behövs egna nationella resurser för underhållstransporter till internationella verksamheter på alla konfliktnivåer; från väpnat intervention till rena katastrofhjälpsinsatser. Något eller några transportfartyg av typ LSD eller liknande kunde ju samtidigt vara förberett som sjuktransportfartyg, om man skulle vilja ha en större bredd i våra insatsmöjligheter. Det är faktiskt enklare, att sända ut ett lasarettsfartyg än ett fältsjukhus! En internationellt erkänd tillgång finns redan i våra minröjningsförband, vars verksamhet skulle kunna utvecklas ytterligare.
Även flygvapnets transportfunktion är underdimensionerad. Det behövs dessutom taktisk transportförmåga - kanske i form av ett helikopterförband - kanske med baseringsmöjligheter ombord?

Mycket kan förenklas
Vårt försvar måste även i framtiden vara samhällsekonomiskt rimligt. Samtidigt ställer en vidgad hotbild krav på en tydligare samordning av statens funktioner kring landets säkerhetspolitiska agerande i olika avseenden. Under Kalla kriget-eran har ju ett stort antal uppgifter successivt avsöndrats från försvaret. Det är nu kanske tid att återföra dessa eller delar av dem till sitt ursprung? En genomgång av den ganska vildvuxna flora av verk och myndigheter med mer eller mindre tydlig försvarsanknytning och med uppgifter, som ligger inom ramen för försvarets uppgift att stödja det civila samhället, kunde kanske resultera i sammanslagningar och förenklingar. Inte minst i den internationella verksamheten skulle en sådan förenkling av strukturerna medföra att Sverige blir en tydligare samarbetspartner med ett övergripande och sammanhållet militär-civilt koncept.

Framtidens territorialförsvar
Vi måste avslutningsvis fortsätta förkovra oss, så att vi har en reell förmåga att återskapa ett mera traditionellt territorialförsvar den dag vi anser att detta blir nödvändigt. Självklart ska detta återskapade invasionsförsvar bygga på den tidens nya tekniska förutsättningar och inte på bevarade rester av det territoriellt inriktade försvar, som vi nu håller på att lämna. Idéer och kunskaper måste vi kunna skaffa oss genom ett mycket brett samarbete med länder som är öppna för detta. Formerna kan variera, men Försvarshögskolan torde ha en nyckelroll inom detta mycket vida samarbetsfält, där bl a elever och lärare måste kunna utväxlas med flera länder och forskningen få en tydlig roll vid skolans vidare utveckling mot en universitetsstatus. En möjlig svensk framtidsprofil kunde kanske vara att finna inom IT-sektorn och fjärranalys - två områden, där en ny svensk profil kanske redan finns om hörnet?

Magnus Haglund är kommendörkapten