Diplomaten, f.d. ministern vid Sveriges ambassad i Bryssel, Ulla Gudmundson påpekar i sin bok NATO i närbild tendensen att från ideologiska utgångspunkter antingen romantisera eller demonisera NATO. Hennes bok "är inte tänkt som ett inlägg i denna debatt". Den handlar främst om det NATO som hon upplevt under fyra år i Bryssel med Partnerskap för fred (PFF) och Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR). Men som svensk diplomat är hon skolad i alliansfrihetens tradition. Den manar alltjämt till försiktighet. Det är väl därför inledningskapitlet har rubriken "NATO utifrån - men i närbild".

Viktig helhetsbild
Författaren reagerar mot synen på NATO som en monolitisk stridsvagn, beredd att rulla fram till Västeuropas försvar. Ett huvudsyfte med boken är att visa att NATO i grunden är en politisk organisation. Hon inpräntar att NATO är en mellanstatlig organisation, där allt beslutsfattande är förbehållet medlemsstaternas regeringar.
Anmälaren tycker nog ändå att bilden av en stridsvagn håller. Dess uppgift är att bevara freden genom att avskräcka en angripare. När det gäller kan den fungera endast om den bärande organisationen håller. Organisationens effektivitet beror på ett politiskt spel mellan den nitton medlemsstaterna. Man kan därför granska NATO ur flera perspektiv, som militär organisation, som politiskt system, som internationell aktör. De utesluter inte varandra. Helhetsbilden kräver at alla aspekter får komma in i bilden. I själva verket finns de med också i Gudmundsons bok. De spelar en viktig roll alltsedan NATO:s tillkomst och utveckling under det kalla kriget.

Doktrinutvecklingens turer
Här markeras alla de kända knutpunkterna, sedan Trumandoktrinen 1947 inpräntade att USA hade övertagit de gamla europeiska stormakternas globala roll. Efter Brysselpakten 1948 bildades NATO 1949. Från början var Atlantpakten tänkt som en militär motsvarighet till Marshallhjälpen.
Gudmundson ger både en översikt över det kalla krigets olika faser och en repetition av de välkända turerna i NATO:s strategiska doktrinutveckling. Blockrelationerna växlade sedan under flera årtionden mellan högre och lägre spänning. Det kalla krigets första höjdpunkt var blockaden av Berlin 1948. Under intryck av Koreakriget påskyndades den förvandling som Gudmundson betonar, från fördrag till institution. Ett möte i Lissabon 1952 ställde kravet på ett starkt konventionellt försvar. Det fann inte stöd bland medlemmarna. En broms på utvecklingen var till en början motviljan mot att rusta upp Västtyskland för att därmed stärka Västeuropa. Anmälaren minns en vers (av en anonym brittisk diplomat) från dessa år.
Hark, hark! Ministers sing
A German army in the spring.
But we will make its units small
So it can do no harm at all.

Försvar och avspänning
Det var då, det. Det var ett gott budskap för både Paris och Moskva! Men priset blev doktrinen om den massiva vedergällningen. Den fungerade så länge som USA tilltrodde sig kärnvapenmonopol. Därefter övergick den till flexible response. Det politiska spelet mellan blocken och inom NATO blev mera nyanserat. Ett viktigt steg blev markeringen av den dubbla målsättningen för NATO, försvar och avspänning. Den politiska rollen blev tydligare, men kapprustningens strategiska betydelse sammanfattas koncist. Den gav NATO "den militära förmåga som i dag är en förutsättning för den europeiska kontinentens säkerhet". Konstaterandet kommer snuddande nära ett inlägg i den debatt som författaren säger sig icke medverka i.
Framställningen om det politiska spelet kring denna utveckling är en nyttig repetition för dem som har egna minnesbilder från hela halvseklet och den ger en nödvändig kunskap för dem som i dag (eller i morgon) skall ta ställning till Sveriges europeiska och globala roll.

Nya hotbilder; nya uppgifter
Huvuddelen av boken handlar dock om det NATO som hon själv upplevt som svensk diplomat. Det är NATO efter det kalla krigets slut. Denna fas inleds av euforin efter Sovjetunionens upplösning, Tysklands återförening och den militära framgången i "Ökenstormen" kring Kuwait. Liksom en gång tidigare OEEC efter Marshallhjälpens avslutning fick nytt liv och ny mening som OECD, förvandlades också NATO. NATO:s problem var att dess stora hotbild var "en massiv attack av den Warszawapakt som inte längre existerade". Den nya hotbilden var ökad instabilitet i tidigare undertryckta länder vid NATO:s gränser. Ett brett spektrum av olika säkerhetsrisker krävde nya institutionella strukturer för stabilitetsprojektion österut.
Nu förvandlas dess uppgift "från statiskt territorialförsvar till flexibel krishantering". Flexibiliteten ställde krav på alliansen att snabbt kunna reagera. NATO:s militära planerare stod inför utmaningen att utveckla en struktur som inte bara var mindre och billigare. Den skulle ha snabb ledningsförmåga och logistik. Det krävdes också kommunikations- och ledningsresurser som gjorde det möjligt för NATO att utföra den (nya) uppgift som man påtagit sig. (Byt ut NATO mot Sverige, så verkar meningen välkänd också på vår försvarspolitiska hemmaplan). Det strategiska språket berikades med många akronymer för nya mål och metoder.

Utvidgningen
Stabiliseringen österut var samtidigt ett led i en strategisk förskjutning. NATO öppnade sig för samarbete, särskilt med sin forna rivals, Sovjetunionens, största successionsstater, Ryssland och Ukraina. Forna WP-stater som alltjämt kände ett potentiellt hot från öster var angelägna att få krypa in under NATO:s skyddande skal. Den utvidgningsprocess som 1999 inleddes med Polens, Tjeckiens och Ungerns inträde i NATO innebar "en genomgripande förändring av det strategiska läge som rått i Europa under 50 år". Den fortsatta utvidgningen av NATO innebär knepiga problem, både för organisationen och för dess forna huvudmotståndare. Ett dussintal länder, med Rumänien, Slovenien och de tre baltiska republikerna i spetsen knackar alltjämt på dörren. NATO vill inte ge Ryssland någon vetorätt över sin utvidgning men är medvetet om den ryska relationens betydelse för hela Europas säkerhet. Carl Bildt citeras: "Moskvas attityd till de baltiska staternas integrering i EU och NATO (blir) något av ett lackmustest på Rysslands mognad som europeisk partner." Det ryska problemet är både svårtolkat och svårbemästrat. Gudmundson rubricerar sin behandling av detta Ryssland - hot, partner eller bromskloss?

Farlig fokusering på Balkan?
Bokens längsta kapitel har rubriken "Balkan-chocken". Det handlar om de nya säkerhetspolitiska idéernas konfrontation med den brutala verkligheten. Slutsatserna för NATO:s del är både försiktiga och flertydiga. NATO:s politiska roll också i förhandlingsprocessen har stärkts, NATO har visat både styrka och svaghet i civil krishantering, NATO:s behov av samarbete med andra organisationer har markerats. IFOR, SFOR och KFOR har givit samarbetet inom PFF ett operativt innehåll. Det har därigenom "fått en stabiliserande effekt långt utanför Balkan". Konstaterandet har många dimensioner som kunde ha varit värda en utförligare analys. I stort sett ligger dock händelserna alltför nära för att medge några definitiva slutsatser.
Till slut ställs en fråga inför Balkans fortsatta krav på insatser. "Detta kan få följder för Europas säkerhet. Finns resurserna att hantera eventuella andra kriser och konflikter? Håller NATO och kanske i förlängningen EU på att bli en krishanteringsorganisation enbart för Balkan?" Frågan kan kanske tolkas både som en både ironisk och desperat suck inför en komplicerad verklighet och som en allvarlig varning.

NATO utan konkurrent
Ett viktigt kapitel, inte minst för det deklarerat alliansfria Sverige, handlar om relationer och rollfördelning mellan NATO och EU. Ulla Gudmundson citerar ur ett trettio år gammalt brev från hennes far: "Om jag vore amerikan skulle jag vara mycket upprörd över västeuropéernas otacksamhet. Särskilt fransmännen borde skämmas." Det viktigaste konstaterandet, som även några av dagens svenska debattörer borde ta till sig, är nedtoningen av de europeiska ambitionerna. "Det var inte längre frågan om att bygga upp ett europeiskt kollektivförsvar som skulle konkurrera med NATO utan om en krishanteringsförmåga som skulle komplettera NATO." Slutsatsen blir att NATO:s resurser under en överskådlig tid behövs för militärt krävande krishanteringsoperationer. Det tycks medges av alla - t.o.m. av fransmännen.

Ingen smygväg för Sverige
Boken avslutas med ett kapitel om Sverige och det nya NATO. Kapitlet är en översikt av Sveriges roll i olika NATO-anslutna aktiviteter. Gudmundson slår fast att EU har blivit ett huvudinstrument för att stärka säkerheten och stabiliteten i Europa. Men varför har Sverige engagerat sig i NATO-aktiviteter som PFF och EAPR? Kanske räcker hennes svar "att Sverige och övriga alliansfria stater älskar EAPR och PFF för deras egen skull, inte som trampolin till NATO-medlemskap". Till slut den fråga som ställs med både hopp och fruktan i den svenska NATO-debatten. "Håller Sverige på att smygas in i NATO?" Svaret är väl det enda som en diplomat, som ställt sig vid sidan om den politiska NATO-debatten, kan ge. "Nej. Det går inte att 'smyga' in i NATO. Att bli medlem i NATO innebär förpliktelser som inte finns i EAPR/PFF". Borde man inte få tillägga att det nuvarande samarbetet i en framtid gör ett vidare militärt samarbete lättare, om det skulle ligga i Sveriges - och NATO:s - intresse? Dess bättre.
Gudmundson inpräntar att Sverige vill samarbeta med NATO, på sina egna villkor. "Och NATO behöver också partnerländer som bidrar till ett starkt och dynamiskt PFF". Allt detta är säkert helt riktigt. Men är det ändå litet för enkelt. Detsamma gäller om ett påstående som knyts till Sveriges roll i EAPR/PFF samarbetet i Östersjön: "Den svenska alliansfriheten underlättar en dialog med Ryssland." Törs man respektfyllt fråga: Hur vet vi det?
Ulla Gudmundson har i första hand skrivit om det nuvarande NATO:s utveckling under årtiondet efter det kalla krigets slut. Hon kallar sitt perspektiv den diplomatiska hantverkarens, inte akademikerns. Hon är mångkunnig och klarsynt, inom ramen för det officiella svenska synfältet. Både politiska folkbildare och akademiska politologer har nytta en sådan hantverkare. Trots allt kan man ändå sakna: en tydligare avspark in i den svenska NATO-debatten.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap

Ulla Gudmundson: NATO i närbild. Studentlitteratur och ÖCB, 2000. ISBN 91-44-01597-6, 245 s.