Försvarsberedningens rapporter har hittills haft stort inflytande på försvars- och säkerhetspolitiken. Inför höstens långsiktiga försvarsbeslut lämnade Försvarsberedningen i början av mars rapporten "Gränsöverskridande sårbarhet - gemensam säkerhet" till regeringen. Vårt Försvar lät beredningens huvudsekreterare Michael Mohr resonera kring några av iakttagelserna i rapporten.

Rapporten "Gränsöverskridande sårbarhet - gemensam säkerhet" utgör ett betydelsefullt underlag i regeringens arbete att sammanfatta utvecklingen på det säkerhetspolitiska området sedan 1998. Där försöker Försvarsberedningen redovisa om det säkerhetspolitiska läget för Sverige har blivit bättre, värre eller förändrats i någon riktning.

En förändrad rysk kärnvapendoktrin
Utvecklingen i Ryssland ges stort utrymme i rapporten. Trots orostecken i öster, bland annat det alltjämt pågående kriget i Tjetjenien och den ryska statens alltmer närgångna intresse för medierna, så konstaterar beredningen att den positiva säkerhetspolitiska situationen för Sverige består. Försvarsberedningens huvudsekreterare Michael Mohr framhåller svårigheten med att nå fram till tydliga slutsatser angående händelseutvecklingen i Ryssland:
- Sammantaget är det i Ryssland i alla fall inte en mörkare bild än för några år sedan, utan en bild som både innehåller negativa och positiva signaler. Man har åtminstone kortsiktigt fått det ekonomiskt bättre, fastän behovet av investeringar fortfarande är enormt. Det finns tecken som tyder på risk för auktoritära tendenser, men både för dem som målar mörkt som målar ljust är det svårt att uttala sig i säkra slutsatser. Vad gäller frågan om kärnvapen i Kaliningrad så skulle Försvarsberedningen göra en ordentlig analys om ett sådant förhållande konstaterades med säkerhet.

Förvisso menar Mohr att den stora mängden kärnvapen i Ryssland är oroande i sig. Den förändrade ryska kärnvapendoktrinen, som inte längre utesluter en förstagångsanvändning, innebär dock inte i realiteten något nytt. Den kan i stället tolkas som att ordvalet har anpassats till verkligheten, menar han.
- Under det kalla kriget hade Sovjet en no first use-doktrin, säger Mohr. Men de övningsmönster som då fanns i Sovjet gav en tankeställare om doktrinen verkligen var riktig. På ett sätt är det bra att man upphört med retoriken kring detta i Ryssland. Den ryska doktrinen har alltmer antagit en sådan form som flera andra kärnvapenländer haft under lång tid. Vi kan inte generellt säga att kärnvapentröskeln har sänkts i och med den nya doktrinen, men den skulle kunna innebära en ökad benägenhet att använda kärnvapen om Ryssland är den angripna parten. Det handlar förmodligen också om avskräckning i konflikter på lägre nivåer, till exempel kriser och konflikter som Ryssland kan tänkas möta i sitt södra och sydöstra område.

Alliansfrihet inget hinder
De största säkerhetspolitiska förändringarna på senare tid hittar man inte i öst utan i väst, anser Michael Mohr.
- Sedan Försvarsberedningens senaste rapport har flera saker hänt, men mest uppseendeväckande är nog att EU:s krishanteringsförmåga har fått en betydligt tydligare form. Det rör sig om 50-60000 man som på ganska kort tid ska kunna sättas in. Vi såg början på detta i förra rapporten men utvecklingen har kommit långt sedan dess.

Mohr menar att det inte behöver finnas någon spänning mellan fortsatt svensk alliansfrihet och en ambition att delta fullt ut i EU:s krishantering. I alla fall inte om Sverige handlar utifrån ett FN-mandat, vilket måste vara huvudregeln om vi ska delta i några fredsframtvingande verksamheter.
- Med ett FN-mandat i botten så är inte Sverige ett subjekt i en sådan tänkbar konflikt. Neutralitetsoption är inte aktuell i det läget och därmed är inte vår alliansfrihet en aktuell fråga, säger Michael Mohr.

Sneglingar mot Finland
I resonemangen kring alliansfriheten hänvisas i rapporten bland annat till hur man gjort i det tillika alliansfria Finland. Med hänvisning till FN:s stadga har man där "valt att öppet konstatera att handlingsfriheten inte enbart rymmer en option att stå utanför krig, utan även att ta emot hjälp utifrån om Finland skulle bli anfallet". Försvarsberedningen menar att det dags att lyfta fram denna rättighet även för svensk del. I rapporten påpekas att man även i Sverige fram till 1960-talet pekade på möjligheten att begära hjälp utifrån om landet skulle bli angripet.
- För tydlighetens skull så anser Försvarsberedningen att denna möjlighet bör lyftas fram igen. Om vi blir angripna har vi samma rätt som Finland att be om hjälp utifrån. Det har alla länder som blir utsatta för angrepp. Men det innebär inte att man kan förlita sig på hjälp, vilket alliansfria länder är mycket klara över.

Mohr framhåller att beredningens diskussioner kring Sveriges säkerhetspolitiska doktrin har förts i enlighet med utrikesministerns inbjudan till riksdagspartierna - med fortsatt alliansfrihet som en grundläggande utgångspunkt.
- Beredningen har konstaterat att om det uppstår allvarliga situationer i vårt närområde så har vi ett antal alternativ att välja mellan, säger han. Men det är väldigt svårt på förhand att säga hur vi skulle välja. Försvarsberedningen menar att alliansfriheten ger en nödvändig handlingsfrihet. Men den är bara en av flera möjligheter.

I juni kommer Försvarsberedningen med ytterligare en rapport som är mer försvarspolitiskt inriktad. Själv tycker Mohr att den viktigaste försvarspolitiska frågan nu är att vi får ett väl fungerande system för att hantera frågor som rör samhällets säkerhet och krishantering, exempelvis hot mot infrastrukturen som inte behöver ha militär anknytning:
- Jag vill inte tona ner de militära frågorna men där är principbesluten redan fattade. Begreppet väpnat angrepp räcker inte för att ge regeringen de handlingsmöjligheter som kan behövas i olika situationer, eftersom det per definition innebär ett angrepp från en annan stat. Det är inte tillämpbart för att kunna utnyttja våra resurser fullt ut om angriparen är en annan typ av aktör.

Martin Arkel är byrådirektör vid Styrelsen för psykologiskt försvar

Departementsrådet Michael Mohr är huvudsekreterare i Försvarsberedningen, vilket innebär att han leder ett sekretariat som servar beredningen för att lösa dess uppdrag. Han har arbetat på Försvarsdepartementet sedan 1989 och har tidigare varit verksam som officer.
Försvarsberedningen är sedan 1995 ett forum för konsultationer mellan regeringen och riksdagen i långsiktiga säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Försvarsberedningen har bland annat till uppgift att fortlöpande följa den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och därvid bedöma hot och risker, såväl som det internationella säkerhets- och försvarssamarbetets utveckling. I beredningen finns representanter från samtliga riksdagspartier utom Moderaterna.
Förutom "Gränsöverskridande sårbarhet - gemensam säkerhet" kommer Försvarsberedningen med ytterligare en rapport i juni som är mer försvarspolitiskt inriktad. Där tar beredningen bland annat upp frågor rörande personal- och materielfrågor i totalförsvaret, samt en del av frågorna i Åke Pettersons sårbarhets- och säkerhetsutredning. Rapporterna bildar underlag för den kommande försvarspropositionen i september.

"Gränsöverskridande sårbarhet - gemensam säkerhet" (Ds 2001:14) kan läsas i fulltext på Försvarsdepartementets hemsida:
http://forsvar.regeringen.se/propositionermm/ds/index.htm