Världssamfundets inblandning och stöd för Belgrads strävan att hålla kvar Montenegro i Jugoslavien har lett till fördjupade motsättningar, hävdar författarna, som följde valrörelsen på nära håll. Inte heller Serbien har vunnit något på sikt, eftersom "knappast någon kommer att vilja investera i en federation vars livslängd är en fråga."

Valet den 22 april förde Montenegro till en beklaglig patt-position. Visserligen segrade "det montenegrinska blocket", självständighetssträvarna, men segern blev mycket mindre än väntat och befolkningen är nu mer delad än någonsin, eller kanske korrektare, än på mycket länge.

Sällan eller aldrig hade Montenegro dragit till sig så stort internationellt intresse. Fler än 700 journalister hade samlats i Podgorica och drygt 3.000 observatörer följde valproceduren. Journalisternas rapporter handlade mest om korruption och smuggling, som om detta skulle vara något specifikt för Montenegro. Andra spekulerade friskt om framtiden.
Valet var också anmärkningsvärt så tillvida att det internationella samfundet klart hade tagit ställning för en av sidorna och, till allas stora förvåning, den sida som vände sig mot demokratisering, ett multinationellt och multikulturellt samhälle och ytterligare öppning mot Europa och världen. Varför? Jo, därför att de, tidigare och storserbiska nationalister, var motståndare till självständighet för Montenegro. En vecka före valet hotade den s.k. "kontaktgruppen för Jugoslavien"1 klart och öppet med att allt utländskt bistånd skulle stoppas om Montenegro valde självständighet. Man ville se "ett demokratiskt Montenegro i ett demokratiskt Jugoslavien" Det olyckliga tvångsäktenskapet mellan en mus och en elefant får inte upplösas.
Det är verkligen att beklaga att journalisterna, diplomaterna och politikerna förstått så litet av den verkliga situationen. För att man skall förstå Montenegro och dess splittring måste man gå tillbaka i tiden, och det är syftet med denna artikel.

Självständighetstradition
För det första måste man uppmärksamma den starka montenegrinska självständighetstraditionen. Montenegro var den enda del av Balkan som aldrig föll under det osmanska väldet. Detta får montenegrinerna att med stolthet hävda att de aldrig dominerats av någon främmande makt (i och för sig en sanning med modifikation, då Italien och Tyskland ockuperade Montenegro under det andra världskriget). Många hävdar att denna frihetstradition bara är en historisk myt, men myt eller inte, för många montenegriner är det en historisk realitet.
För det andra måste man lägga märke till de historiska splittringar som karakteriserat Montenegro under 1900-talet. Trots att den montenegrinska armén stred på Ententens sida och räddade den serbiska armén från undergång vid dess reträtt till Korfu så ockuperade den serbiska armén Montenegro i krigsslutet. Ockupationstrupperna tillsatte ett nytt parlament, Podgoricka skupstina, som den 1 december 1918 anhöll om att Montenegro skulle få ansluta sig till "Serbers, Kroaters och Sloveners konungarike" (sedan 1929 Konungariket Jugoslavien)2 . Podgoricka skupstina dominerades av serber och proserbiska montenegriner från de norra delarna av landet. Den självständiga staten Montenegro försvann och blev en region (banovina) i den nya under namnet Zeta. Den montenegrinska ortodoxa kyrkan upplöstes, och dess egendom övertogs av den serbiska. Detta ledde till ett inbördeskrig i Montenegro åren 1919-1926 mellan "de gröna", zelenasi, förespråkare för ett självständigt Montenegro och "de vita", bijelasi, proserbiska montenegriner främst från de norra delarna av landet. Detta, enligt moderna normer lågintensiva inbördeskrig, krävde 3.000 dödsoffer.3
Nästa, minst lika djupa, splittring följde under det andra världskriget och den italiensk/tyska ockupationen. Då splittrades montenegrinerna mellan de två befrielserörelserna cetnici, en storserbisk, monarkistisk organisation och partizani, en alljugoslavisk, kommunistisk rörelse runt Josip Broz Tito. Något förenklat kan man säga att bijelasi blev cetnici och zelenasi partisaner. Partisanerna vann kriget och inbördeskriget, och Montenegro blev efter det kommunistiska maktövertagandet en av de sex delrepublikerna i den nya jugoslaviska federationen.

Milosevicanhängarnas maktövertagande
I januari 1989 störtades den dåvarande montenegrinska parti- och republikledningen av promilosevicdemonstranter inom ramarna för de s.k. "antibyråkratiska revolutionen". De, enligt egen utsago, "unga, vackra och smarta", Momir Bulatovic (president), Milo Djukanovic (premiärminister) och Svetozar Marovic, alla tre hängivna Milosevicanhängare, tog över makten. De var då såta vänner och tillhörde samma parti, det montenegrinska kommunistpartiet.
När det 1992 stod klart för det internationella samfundet att Jugoslavien var ett minne blott tillfrågade Badinterkommissionen de resterande republikerna om även dessa önskade erkännande som självständiga stater. Montenegros president Momir Bulatovic uttalade sig positivt om självständighet, men tvingades av Milosevic att arrangera en folkomröstning. 96 procent av de röstande i Montenegro svarar ja på frågan "är ni för att Montenegro som en suverän republik fortsätter att existera i ett förenat Jugoslavien, fullständigt jämställt med övriga republiker som skulle vilja vara medlemmar".4 En ny konstitution för en ny federation med två jämställda republiker antogs snabbt, den s k Zabljakkonstitutionen.5

Kommunistpartiets splittring
1995 märktes de första tecknen på en splittring inom den montenegrinska ledningen och med Belgrad. Premiärminister Djukanovic opponerade sig för första gången mot Belgrads politik och detta av ekonomiska skäl6 ; han hade insett att den av Belgrad förda politiken haft katastrofala följder för Montenegro.7 Efter detta kom Djukanovic alltmer att utvecklas till en förespråkare för en marknadsekonomisk reform och, i ett senare skede, för demokrati, ett multietniskt och multikulturellt samhälle och goda relationer till västvärlden. Momir Bulatovic fortsatte i sin tur att föra en proserbisk och extremt Milosevicvänlig politik.
Detta ledde till att det montenegrinska kommunistpartiet, till vilket både Bulatovic och Djukanovic hörde, splittrades 1996. Två nya partier bildades; det demokratiska socialistpartiet, Demokratska partija socialista, DPS, med Djukanovic i spetsen, och det socialistiska folkpartiet, Socialisticka narodna partija, SNP, med Bulatovic som ledare. DPS stod för ett demokratiskt, marknadsinriktat och multikulturellt Montenegro med nära kontakter med västvärlden. SNP och Bulatovic stod för en fast union med Serbien och ett totalt stöd för Slobodan Milosevics politik. I samband med fuskvalet i Serbien hösten 1996 ställdes sig DPS på Zajednos, oppositionens, sida medan SNP stödde Milosevic.

Försök till statskupp
I presidentvalet i november 1997 ställde Djukanovic upp mot den sittande presidenten Bulatovic och vann en knapp valseger i den andra valomgången p.g.a. albaners och muslimers röster.8 Den 14 januari 1997 arrangerade den missnöjde Bulatovic vad många ser som ett försök till statskupp eller åtminstone en stor och våldsam demonstration i Podgorica för att förhindra Djukanivics tillträde till presidentämbetet. Polisen ställde sig dock på den lagligt valde presidentens sida, men hela 80 polismän skadades av de ca 15.000 demonstranterna. Däremot skadades inte en enda demonstrant.
I parlamentsvalet våren 1998 segrade valkoalitionen "För ett bättre liv", Da zivemo bolje, DZB,9 som bestod av DPS, det socialdemokratiska partiet, Socialdemokratska partija, DSP, samt Folkpartiet, Narodna stranka, NS. Milosevic satte då konstitutionen ur spel då han vägrade att acceptera de nyvalda montenegrinska parlamentsledamöterna till det federala parlamentets överhus, det s.k. republikrådet, och i stället gav de Bulatovictrogna tidigare ledamöterna förlängt mandat. Strax därefter utnämnde han Momir Bulatovic till federal premiärminister utan att DZB gavs möjlighet att yttra sig. Montenegros svar blev att förklara att man därefter ansåg det federala parlamentets och den federala regeringens beslut som ogiltiga i Montenegro.

Kosovo-konflikten påskyndade utbrytningen
1999 blev det år då motsättningarna mellan Montenegro och Serbien ställdes på sin spets. Orsaken var konflikten i Kosovo. Montenegro hade lojalt deltagit i krigen mot Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Men nu slog man bakut. Man vägrade att acceptera det undantagstillstånd som proklamerats med anledning av NATO-angreppet, Operation Allied Force. Montenegros regering vägrade också att ställa den montenegrinska polisen10 under den federala arméns befäl och förklarade att montenegrinska värnpliktiga kunde vägra tjänstgöring i Kosovo.
I juli 1999 presenterade den montenegrinska regeringen en "plattform för omdefinition av relationerna mellan Serbien och Montenegro". Dokumentet krävde att federationen skulle förvandlas till en konfederation (jfr Sloveniens och Kroatiens krav 1991). Den serbiska regeringen ignorerade förslaget totalt. Däremot samlades klansammankomster enligt urgammal tradition i norra Montenegro och förklarade att de ej kunde acceptera ett självständigt Montenegro. Eventuellt kunde de tänka sig självständighet för delar av Montenegro, men deras delar, d.v.s. norra Montenegro, skulle i så fall bryta sig loss för att gå samman med Serbien. Dessa proserbiska montenegriner, som står SNP mycket nära, anses ha beväpnats av den federala armén.
Under hösten öppnade Montenegro sina gränser mot Kroatien och Albanien, men de stängdes mycket snabbt av den federala armén. Man införde också D-mark som legal valuta vid sidan av den jugoslaviska dinaren, antog en ny lag om medborgarskap och började upprätta egen diplomatisk representation. Montenegrinska intellektuella etablerade också en konkurrerande vetenskapsakademi, Dukljanska akademija.11

Milosevic manipulationer
År 2000 inleddes med mycket stor förvirring i Montenegro då Slobodan Milosevic i sitt nyårstal sagt att "för Montenegro är den lösning bäst som passar det montenegrinska folket. Om det montenegrinska folket anser att ett liv utanför Jugoslavien är bättre, då har man rätt till ett sådant liv". Var detta en eftergift eller ett trick?
Ja, någon eftergift var det förvisso inte. Strax därefter blockerade Serbien sina gränser mot Montenegro för all handel och Montenegro tvingades skaffa livsmedel på världsmarknaden, vilket ledde till avsevärt ökade kostnader.
En splittring introducerades också på det religiösa området då de montenegrinska myndigheterna tillät registreringen av den återskapade montenegrinska ortodoxa kyrkan, Crnogorska Pravoslavna Crkva, CPC.12 Detta inledde en hatkampanj mot CPC och den montenegrinska statsledningen från såväl den serbiskortodoxa kyrkan som SNP. Också NS, fortfarande medlem av regeringskoalitionen DZB, tog häftigt avstånd från beslutet.

Självständighetsprocessen accelererar
Den 6 juli genomdrevs en konstitutionsreform med expressfart i det federala parlamentet utan att den montenegrinska statsledningen ens erbjöds tillfälle att yttra sig om det. I Montenegro uppfattades ändringen som ett försök att försämra Montenegros status inom federationen till enbart en region i stället för en jämbördig delrepublik. Två dagar senare svarade det montenegrinska parlamentet genom att anta en "resolution om försvar av republiken Montenegros och dess medborgares rättigheter och intressen". Resolutionen klargjorde med mycket stor tydlighet att det montenegrinska parlamentet "inte accepterar författningsändringarna eller något annat beslut som tas utan vår närvaro av vår republiks legitima och legala representanter", d.v.s. att man i framtiden inte skulle acceptera några som helst federala beslut.
I enlighet med detta bojkottade DZB och dess partier också de federala valen den 24 september och erkände varken Vojislav Kostunica som federal president eller den federala regeringen bestående av montenegrinska SNP, som deltagit i valet, och det serbiska DOS efter det att Milosevic störtats den 5 oktober. I stället demonstrerade man sin självständighet genom att avskaffa den jugoslaviska dinaren som legalt betalningsmedel i Montenegro.
I slutet av 2000 presenterade två av DZB:s partier, DPS och SDP en ny, mycket mer långtgående "plattform" för förhandlingar med Serbien om Montenegros framtida status. Den nya plattformen föreslog att Serbien och Montenegro skulle erkännas som självständiga stater med varsin plats i FN och andra internationella organisationer. Sedan skulle staterna kunna gå samman i en löslig konfederation med gemensam armé, utrikesförvaltning och valuta. NS accepterade inte plattformen utan lämnade DZB-koalitionen, vilket ledde till regeringskris och beslut om nyval skulle genomföras den 22 april 2001.
Som väntat förkastade DOS den montenegrinska plattformen och presenterade en egen, vilken i sin tur förkastades av montenegrinerna.

Bitterhet och fördjupade motsättningar
Inför valet såg det mycket positivt ut för den ena av de två nya valkoalitionerna, nämligen "Seger betyder Montenegro", Pobjeda je Crne Gore, PJCG, bestående av DPS och SDP. Prognoserna talade om en stor seger och opinionsmätningarna visade också att en majoritet av Montenegros befolkning var för självständighet. Men valresultatet kom som en chock för PJCG. Visserligen segrade de men mycket knappt och utan egen majoritet i parlamentet. Den andra valkoalitionen, "Tillsammans för Jugoslavien", Zajedno za Jugoslaviju, ZZJ, fick nästan lika många mandat. PJCG fick enligt de preliminära resultaten 36, ZZJ 33, det liberala partiet, LSCG, 6 och de två albanska partierna var sitt mandat.
Inom ZZJ och i den serbiska pressen jublade man, faran för federationens upplösning tycktes vara över. Valet, som många sett som en folkomröstning före folkomröstningen (om självständighet) som självständighetsblocket utlovat till slutet av juni eller senast i början av juli, hade gett ett sådant resultat att denna folkomröstning kanske inte blir av utan Montenegro kanske tvingas till fortsatt tvångsäktenskap med Serbien. Men jublet kanske fastnar i halsen. Ingen borde glädjas åt att den obestämda situationen fortsätter, motsättningarna inom Montenegro och mellan Montenegro Serbien kommer att fördjupas och knappast någon kommer att vilja investera i en federation vars livslängd är en fråga.
Inom självständighetsblocket var man först förstummad. Sedan följde bittra ord om hur världssamfundet blandat sig i Montenegros interna angelägenheter med uttalanden om indraget ekonomiskt bistånd, om "ett demokratiskt Montenegro i ett demokratiskt Jugoslavien" och råd om förhandlingar med Belgrad. Visst, officiellt håller man god min, men bitterheten finns där, och man har inte gett upp självständighetssträvandena och man vet att man har framtiden för sig, självständigheten stöds av de välutbildade och unga.

Podgorica 2001-04-25

Azra Pecanin och Örjan Sturesjö är forskarstuderande resp. forskare vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala Universitet.

1) Representanter för USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Ryssland.
2) Montenegro var den enda stat bland segermakterna som miste sin självständighet efter kriget.
3) Detta var ett tabuämne både inom det första och det andra Jugoslavien, d.v.s. både under mellankrigstiden och den kommunistiska eran. Det är först nu som man börjat forska och skriva om händelserna 1918-1926.
4) Den främsta anledningen till den stora andelen positiva röster var förmodligen att oppositionen och den albanska minoriteten bojkottade omröstningen.
5) Jämställdheten var nog bara teoretisk. Montenegro har 655.000 invånare medan Serbien har 8-9 miljoner. Serbien var också mycket mer ekonomiskt utvecklat och rikare. Montenegro var alltid en av de fattigaste delarna av Jugoslavien, framför allt p.g.a. dess bergiga karaktär med mycket litet odlingsbar jord. Under kommunisttiden fick dock Montenegro en hel del investeringar då tidigare montenegrinska partisaner fått ett oproportionerligt stort inflytande i federala beslutsorgan. Goda exempel på detta är aluminiumkombinatet i Podgorica och järn- och stålkombinatet i Niksic. Som i alla kommuniststater lades tyngdpunkten vid tung industri. Montenegro upplevde dock en stark boom från mitten av 1960-talet fram till början av 1990-talet tack vare det stora inflödet av utländska turister till den montenegrinska "Rivieran".
6) Den jugoslaviska federationens kollaps 1991, de kostsamma krigen, de internationella ekonomiska sanktionerna, handelsförbindelsernas sammanbrott och, inte minst, den katastrofala ekonomiska politik som fördes av Belgrad (i februari 1994 en inflation av 323.000.000 procent på månadsbasis, d.v.s. 60 procent per minut) ledde till fruktansvärt stora ekonomiska problem för Montenegro, som dessutom p.g.a. krigen miste sin främsta inkomstkälla - de utländska turisterna.
7) Illasinnade tungor hävdar dock att det var helt andra ekonomiska skäl som låg bakom Djukanovics metamorfos, ett gräl med Mirjana Markovic, Slobodan Milosevics fru, om fördelningen av intäkterna från cigarettsmugglingen via Montenegro.
8) Enligt 1991 års folkräkning utgjorde montenegriner 61.8 procent av befolkningen, muslimer 14.6, serber 9.3 och albaner 6.6. Observera att folkräkningssiffrorna gällde 1991! Sedan dess har stora förändringar ägt rum; en hel del muslimer har fördrivits eller flyttat frivilligt. Vidare har en de unga välutbildade montenegriner som haft chansen lämnat landet för att söka sin lycka i väst eller för att undvika tjänstgöring armén, som varit dem främmande. Däremot har en hel del flyktingar anlänt, först från Kroatien och Bosnien-Hercegovina och sedan från Kosovo.
9) Da zivimo bolje betyder egentligen "låt oss leva bättre" men koalitionen kallas på engelska For a better life och denna beteckning tycks ha blivit standard även på svenska.
10) Den montenegrinska poliskåren uppgår till drygt 20.000 man, vilket är oerhört mycket för ett land med 655.000 invånare och innebär att var trettionde invånare tillhör polisen. Visserligen är den montenegrinska polisen inte, som den serbiska, utrustad med stridsvagnar och artilleri, men man kan misstänka att den skulle ha haft en paramilitär funktion i fall av väpnat ingripande från Serbien (jfr Kroatien 1991).
11) Dukljanska akademija nauka i umetnosti, DANU, grundades i juli 1999 som en protest mot de storserbiska tendenserna inom CANU, den officiella montenegrinska vetenskapsakademin, och dess nära kontakter med den ökända SANU, den serbiska vetenskapsakademin.
12) CPC återetablerades redan 1993 och 1995 proklamerades en autokefal montenegrinsk kyrka i Cetinje, men den tilläts inte registrering förrän 2000. Osämjan mellan representanter för de två kyrkorna eskalerar hela tiden och knytnävsslagsmål mellan präster företrädande olika kyrkor har förekommit vid ett flertal tillfällen liksom kyrkoockupationer och hungerstrejker.