Ledare:

Balanserad syn på terrorn

Medierna kan man alltid räkna med. De tycks vara sig lika hur mycket världen än förändras. Låt oss hålla oss till västvärlden efter vad som av de flesta sågs som den förfärande upptakten till något nytt. Det gick inte många dagar efter septemberdåden i New York och Washington innan en samlad reaktion av avsky bröts. Plats gavs åt de första invändningarna. Tvivlarna, som ett ögonblick hade förefallit lika chockade som alla andra, började marschera upp i gammal god stil.
Vi känner igen dem: en Richard Falk, en John Pilger och många andra, och strax bakom mentorn, Noam Chomsky. Och deras budskap: Låt oss inte sörja terrorns offer i World Trade Center mer än offren i Tredje världen för de rika ländernas framfart. Självmordsattackerna måste ses som en reaktion på USA:s och andras felslagna och brutala politik gentemot fattiga folk. Desperationens grogrund är miljoners elände. Vi får aldrig tala om det ena utan att erinra om det andra. Etcetera.
Inte oväntat hårdnade tonen omgående efter de första dagarnas amerikanska bombningar i Afghanistan: Nu jagades utfattiga bönder och nomader av bomber och kulregn. USA hade än en gång usurperat säkerhetsrådets våldsmakt utan folkrättslig fullmakt. Terrorn bekämpades med terror i stället för med underrättelsesamverkan och rättshantering. Vi fick inte låta oss duperas av amerikanernas nyhetsövertag och dras med i något ideologiskt korståg. Det var hjälp Afghanistan behöver, inte klappjakt på Usama bin Ladin, al-Qaida och talibaner. Genom att bomba permanentade amerikanerna en kamp som inte kan vinnas utan bara ger terrorn nya mål. Och så vidare.
En reaktion av detta slag utlöser motreaktioner. Varför ges kritiker och tvivlare, som vi har hört så många gånger förr, återigen stort utrymme, klagas det. Tenderar inte försök att förklara terrorn bara till bortförklaringar? Vad är det som driver massmedier att ständigt ta fram avvikarna och deras rena ofta reflexmässiga tyckande? Vill journalister i praktiken utnyttja sin självtagna rätt att granska makten till att sabotera den, kanske av yrkesmässigt inpyrd ren illvilja mot beslutsfattare?
Särskilt uppmärksammas etermediernas magasinsprogram och tidningarnas kultursidor, som av tradition intar en ifrågasättande hållning till det egna organets nyhetsmänniskor och officiella åsiktsskrivare (ledarskribenter). Just här, i ett slags reservat, återfinns ofta kritiken mot industrivärldens lösningar, mot hårdutnyttjandet av miljön, mot globaliseringen - inte sällan med udden främst riktad mot USA och en israelisk styrkepolitik som går ut över Palestinaaraberna. Ändå har det under hösten 2001 ofta visat sig vara i dessa sammanhang där man också har mött några av de mest ambitiösa analyserna. Det har varit försök att tolka terrorns bevekelsegrunder i ett mönster av såväl religiös fanatism som utbildade unga människors vägran att finna en livsform i den västliga modernismens lösningar.

Många av oss inser nog inte gärna hur svårt massmedier har att hantera stora kriser på ett sätt som tillfredsställer båda journalisternas yrkesetik och auditoriets efterfrågan på nyheter och analys. Efter varje omskakande händelseförlopp får reportrarna av forskarna veta att de inte har skött sitt jobb, att de alltför ofta har tillägnat sig den ena partens version och inte själva har kompetens att söka sanningen. Vad de, för att värja sitt fögderi, ofta tillgriper är att till varje version tillfoga en motversion. Den avvikande rösten ska svara för balansen i framställningen.
Det kan i princip aldrig heller vara fel att ge kritiker av vedertagna uppfattningar utrymme. Vi har att pröva deras argument lika väl som vi prövar det som regeringen slår fast. Hur kunde exempelvis nestorn i svensk diplomati, ambassadören Sverker Åström, komma fram till en helt annan slutsats än statsministern och utrikesministern vad det gäller den folkrättsliga grunden för USA:s bombningar i Afghanistan? Den som lyssnade hörde att han, fullt korrekt, talade om hur restriktivt Sverige dittills hade tolkat FN-stadgans artikel 51 om rätten till självförsvar. Regeringen för sin del anslöt sig i ett nytt läge till andra regeringars bedömning av att säkerhetsrådet hade tillämpat självförsvarsartikeln fullt ut mot upphovsmän till terror och mot dem som stödjer den. Regeringen visar här tillförsikt, och den har fått beröm för sin beslutsamhet. Åström däremot är orolig för vad en vidgad tolkning kan föra med sig. Men, och detta är viktigt, han har ändå konstaterat att nästan hela statssamfundet gav USA handlingsfrihet i något som därför kan utvecklas till en ny sedvanerätt.
Att ta del av skilda bedömningar ökar i bästa fall allas vår kunskap. Här erbjuder massmedierna verktyg. Dock kan de aldrig lösa sin uppgift genom att rutinmässigt plocka fram välkända avvikare och ställa åsikt mot åsikt. Den balans medierna vill åstadkomma måste i sista hand bygga på deras egen yrkesskicklighet och förmåga att vaska fram det väsentliga.

Det är på journalistens egen förmåga att skaffa sig breda och helst detaljerade kunskaper som det hänger om publiken i sin tur ska kunna tillägna sig upplysning och förklaringsdjup. Som konsument av nyheter och analyser har man rätt att ställa höga krav på tillgänglig och ansvarsfull journalistik. Den som har eterminuter och spaltcentimetrar till sitt förfogande kan här inte smita undan sitt ansvar.