Litteraturen om Finlands krig är berikad. På senare år har sins emellan olika verk utgivits på svenska. Det gäller dels den fylliga sammanställning på två nya band om Finland i krig1 som har utgetts genom stöd från Svenskt militärhistoriskt bibliotek, dels förre biblioteksrådet Harry Järvs intensiva närvaroteckning i fotosamlingen Permanent patrullverksamhet2 . Nu senast har Finlands förre president Mauno Koivisto återvänt till sina ungdomsår med boken Ung soldat.
För dem som vill ta del av förhållanden såväl i ett svunnet fattigland som under en menig soldats frontliv har Koivistos bok en given plats. Han är en av vår tids sista statsmän med personliga krigserfarenheter. Utan varje spår av sentimentalitet eller falsk heroism tar han läsaren med på vad som i praktiken var början på en unik bildnings- och klassresa. Hemmet var fattigt och, får man nog säga, emotionellt påvert, utan att det för den skull handlade om verklig nöd. Något samlat yrkesliv hade den unge Koivisto inte ännu hunnit slå in på efter folkskolan, när Finland 1939 drogs in i den stora världsbranden. Under Vinterkriget och, efter ett osäkert mellanskede, början av Fortsättningskriget (1941-1944) hade han tjänstgjort i brandförsvaret. I början av 1942 blev han, 18 år gammal, inkallad till militärtjänst. Som menig infanterist skulle han tillbringa krigstiden på fronten i öster, i Fjärrkarelen som den finska armén hade erövrat under hårda strider och med stora förluster. Nu, när Koivistos egentliga krigsskildring inleds, hade fronten stabiliserats.
Författaren har ingen överdriven respekt för det sätt på vilket kompanier och plutoner leddes under det skede som brukar kallas ställningskriget. Befälet utsatte många gånger i onödan soldaterna för stora risker. Klass- och åsiktsskillnader hade heller inte brutits ned av delande umbäranden under Vinterkriget så som många kanske har fått för sig. I efterhand, men först då, reserverar sig författaren också mot hela det oklara tänkande som låg bakom framträngandet långt österut. Som medkrigförande med Hitlertyskland hade Finland inte nöjt sig med att ta tillbaka vinterkrigsfredens förlorade mark utan även lagt sig till med områden som aldrig hade tillhört vare sig Finland eller Sverige. Men Koivisto bedömer att många finländare trodde att de skulle hälsas som befriare av fjärrkarelska bröder.
Vad författaren, den sedermera statschefen, har att säga om krigens politiska och strategiska förutsättningar har sitt intresse på grund av hans ställning i finländskt samhällsliv. Men det som gör starkast intryck är hans förmåga att nästan en mansålder efter händelserna levandegöra en ung frontsoldats tillvaro, få glädjeämnen och många vedermödor. Sin egen rädsla gör han inga försöka att dölja eller ens tona ned. Det karakteristiska för Koivisto är att han aldrig tycks ha låtit hotet om bråd död leda till handlingsförlamning.
Av skäl som författaren i dag knappast helt kan klara ut sökte han sig i början av det sista krigsåret, 1944, frivilligt till ett jägarkompani lett av den legendariske Lauri Törni. Det var inledningen till en period av rörlig stridsverksamhet för Koivisto. Kompaniet fick göra allt fler brandkårsutryckningar, när finska armén i Fjärrkarelen tvingades till reträtt sedan en sovjetisk storoffensiv lett till ett genombrott på Karelska näset. Att i detalj försöka urskilja mönstret i den fördröjnings- och senare avvärjningsstrid som fördes blir här något svårt. Desto tydligare är Koivistos invändningar mot det sätt på vilket hans kompani ibland leddes. Han anser att Törni tog onödiga personliga risker som föregångsman och därtill hade svårt att hålla sina soldater informerade om föreliggande stridsuppgifter.
Det inte minst angelägna med Koivistos skildring är att den konkreta fronttillvaron genomgående skildras underifrån. Det är en soldat utan grader och befälsroll som talar ut - om krigets ofta skrämmande vardag och om sina förmäns förmåga, den som så mycket hängde på.
Mauno Koivisto skulle komma ur kriget förvånansvärt fysiskt oskadd. Han hade satts på prov och bestått det. Nu väntade en annan krävande uppgift, som han med typisk energi och integritet tog itu med, den att vidga vyerna med studier.
Bland sina landsmän skulle Koivisto i allt högre ämbeten komma att åtnjuta en popularitet och respekt som få andra politiker. Det är således en märklig statsman som har skrivit om sitt krig. Sättet han har gjort det på väcker respekt - som så mycket annat hos denne finske rese.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Mauno Koivisto: Ung soldat - Från skolbänken till skyttegraven, Bokförlaget Atlantis, Stockholm 2001.

1 Finland i krig - 1941-1944 - Andra delen, Schildts förlags Ab, Esbo 2000; Finland i krig - 1944-1945 - Tredje delen, Schildts förlags Ab, Esbo 2001.
2 Järv, Harry: Permanent patrullverksamhet - En dagbok i bild, Scriptum, Vasa 2000.