Händelserna den 11 september förändrar den politiska och säkerhetspolitiska kartan för många länder. En gemensam fiende innebär ju ofta långtgående effekter
på internationella relationer, särskilt i ett kort tidsperspektiv och om hotbilden är tydlig. För Ryssland kan förändringarna både bli många och kanske också positiva, även om nya problem kommer att uppstå.

De ryska problemen med militant islamsk fundamentalism är många och svårbemästrade. I takt med att dess inflytande i Centralasien och Kaukasus minskat, har Ryssland fått se hur interna problem med Tjetjenien exploderat två gånger i blodiga krig samt hur auktoritära och korrupta regimer i f d Sovjetunionen fått allt större problem med islamistisk terrorism. Det ryska samhället har drabbats av omfattande terrorism, som resulterat i stora förluster i människoliv. Den ryska ledningen har varnat omvärlden för det växande terroristhotet och till och med diskuterat gemensamma operationer med andra stater mot gerillabaser i Afghanistan. Allt sedan den ryska underrättelsetjänsten SVR 1994 utsåg Afghanistan till en av de större källorna till sam- och framtida terrorism med islamistisk bakgrund har det funnits en rädsla för att även Tjetjenien skulle kunna spela en sådan roll.
Den ryska ledningen har satsat stora polisiära och militära resurser för att bekämpa terrorismen. Det senaste Tjetjenienkriget kostade runt en fjärdedel av försvarsbudgeten. Utvecklingen har också lett till att den xenofobiska läggning ryssen ofta bär i sin ränsel, har förstärkts, som så ofta med myndigheternas benägna hjälp. Tjetjener eller muslimer över huvud betraktas med allt större misstänksamhet. Myndigheterna försöker visserligen hävda att situationen i Tjetjenien nu är under kontroll, men utvecklingen motsäger tydligt detta. Flera ryska soldater dödas i genomsnitt varje dag, och de ryska truppernas brutala framfart är allmänt omvittnad. Det finns visserligen i dagarna embryot till ett ryskt initiativ för att skapa en politisk dialog, men vägen till en politisk lösning, om den över huvud existerar, är lång. Enligt Moskva är banden till bin Laden och hans nätverk al Quaeda uppenbara. Denne anses finansiera stridigheterna i Tjetjenien för att hålla nere de ryska insatserna i Centralasien, medveten om att Ryssland bara klarar en militär konflikt i taget.

Ett växande terroristhot inom OSS
Inom OSS har flera stater förutom Ryssland både bekämpat och känt ett växande hot från islamistisk terrorism. Strider med islamistiska grupperingar har pågått sedan 1992 i Tadzjikistan, och under senare år i Uzbekistan och Kirgisistan. I samtliga dessa länder finns ett påstått samband mellan lokala gerillarörelser och Usama bin Laden samt med talibanerna. I Uzbekistan verkar IMU, en fundamentalistisk rörelse som bedriver gerillakrigföring i såväl Uzbekistan som Kirgisistan. Rörelsen får näring av den hätska antimuslimska politik som förs av den auktoritäre uzbekiske presidenten Karimov, vilket bl.a. inneburit ett stort antal religiösa och politiska fångar. Betecknande för alla former av militant islam i Centralasien och Kaukasus är en koppling till kriminella aktiviteter, framför allt produktion och smuggling av droger.
I övriga OSS är det främst i norra Kaukasus och Ferganadalen som islamisk fundamentalism utgör ett problem för Ryssland.
Oron för utvecklingen har delats av gruppen "Shanghai Five" (Ryssland, Kina, Tadzjikistan, Kirgisistan, och Kazakstan), år 2000 utökad till "Shanghai Forum" sedan Uzbekistan blivit observatör. För att stötta militärt svaga regimer i gruppen avser gruppen att sätta upp en mobil insatsstyrka på ca 15 000 man, som skall specialutbildas i terroristbekämpning. De enda medlemmar som i detta sammanhang har en militär kapacitet att räkna med är Ryssland och Kina, som också driver det kollektiva säkerhetstänkandet kraftfullast.
Det är viktigt att konstatera, att Ryssland har byggt upp en beredskap för terroristbekämpning på ett helt annat sätt än vad som skett i väst. Framför allt har så skett genom krigföringen i Afghanistan, Tadzjikistan och Tjetjenien, men även genom de nätverk man skapat och övriga förberedelser för att bekämpa terrorismen. Man var således i en position att stödja västoperationer i ett tidigt skede.

Vad kan Ryssland bidra med?
Ryssland genom president Putin var tidigt ute med att beklaga USA efter terroristattacken, dock inte utan att röja en viss "vad var det vi sa"- mentalitet. Redan från början erbjöd man stöd i underrättelsefrågor och delaktighet i erfarenheterna från kriget i Afghanistan. Ryssarna gjorde där den bittra erfarenheten att man hade goda möjligheter att slå talibanerna militärt, om man bara hade lyckats skära av deras försörjningslinjer (från bl.a. USA). Detta lyckades inte, eftersom gränserna mot flera länder i området låg helt öppna. Särskilt Pakistan spelade en avgörande roll för förmedlingen av stödet utifrån. I den nuvarande situationen med avsevärt fler stängda gränser och en betydligt mer förfinad militär taktik och teknik, är möjligheterna att slå talibanerna militärt betydligt bättre.
Den andra reflexen från rysk sida var att försäkra sig om att övriga OSS-medlemmar inte gjorde några förhastade löften till USA och NATO, speciellt inte sådana som skulle medföra amerikansk militär närvaro i Centralasien. I det syftet sändes försvarsminister Ivanov och generalstabschefen Kvasjnin ut på en rundresa till Ukraina och Centralasien. De uttalanden som gjordes av dessa under och efter denna resa var närmast överdrivet självsäkra, Ivanov talade om "det otänkbara i amerikansk militär närvaro". Detta retade upp bl.a. Ukraina och Uzbekistan (som ju båda ingår i den löst sammansatta anti-Moskva orienterade gruppen GUUAM - Georgien, Ukraina, Uzbekistan, Azerbajdzjan, Moldavien) som förklarade att de inte accepterade ryska uttalanden å deras vägnar och lät förstå att de skulle fatta självständiga och för USA positiva beslut. Mot denna bakgrund och efter ett möte med Säkerhetsrådet, beslöt Putin att göra en dygd av en nödvändighet, körde över sina militära rådgivare, Ivanov och Kvasjnin och förklarade att det ryska stödet skulle bli mer omfattande och inbegripa OSS-samverkan.
Från rysk sida kommer underrättelsetjänst, search and rescue-operationer, överflygningsrättigheter samt bidrag till humanitära insatser att prioriteras. Man försöker däremot troligen undvika inblandning i rent militära operationer.

Flera fördelar för Ryssland
Ur rysk synvinkel finns ett antal tänkbara fördelar vid fortsatt stöd till USA och NATO. På det emotionella planet - inte minst viktigt för den sårade ryska självkänslan - kan man redan konstatera en framgång, Ryssland räknas åter in i den inre kretsen av tunga aktörer. Att Bush personligen skall ha informerat Putin som förste utländske statschef om att kriget mot Afghanistan skulle inledas stärkte både dennes och Rysslands anseende. Man har i Moskva också redan kunnat konstatera, att Tjetjenienfrågan nedprioriterats på den amerikansk-ryska agendan. Samma förhållande är märkbart även i relationen till andra stater. Även om man på rysk sida inte kan hoppas på total förståelse för sitt agerande i Tjetjenien, är det uppenbart att en nedtoning av kritiken och större förståelse för terroristperspektivet sker.
Från flera ryska debattörer och politiker höjs nu krav på att Ryssland skall utnyttja situationen och föreslå ett nytt kollektivt säkerhetssystem, som både skulle stöpa om NATO och involvera ett demokratiskt Ryssland i en europeisk säkerhetsstruktur. En sådan lösning skulle vara särskilt tilltalande för Moskva som gärna ser sin egen roll i Europa öka på bekostnad av USA:s. För närvarande finns dock ingenting som tyder på någon större acceptans av dessa tankegångar i väst. Däremot är det påfallande att tunga europeiska politiker, som t.ex. Blair och Schröder, stöder tanken på en närmare associering av Ryssland till NATO, möjligen genom en fransk lösning, d.v.s ett formellt medlemskap utan militära åtaganden. I det avtal som i oktober slöts mellan NATO och Ryssland ingår också ett närmare samarbete, såväl i sak som i form. Den hätska ryska kritiken av Kosovokriget och brytningen av NATO-samarbetet under detta förefaller mycket avlägsna. I dag är NATO mer av en politisk organisation som man vill föra dialog med. Någon form av strategisk allians mellan Ryssland och USA är inte heller utesluten och har faktiskt förts fram av tongivande amerikanska debattörer. Från att ha varit lågt placerat på den politiska dagordningen i Washington, finns nu ett nyvaknat intresse för ryska frågor, när Putin så tydligt friar till väst. På amerikanskt håll finns också uppenbara fördelar med att balansera ett potentiellt kinesiskt hot med närmare relationer till Ryssland.
På det politiska planet finns även gryende ryska förhoppningar om att USA skall visa sig mer tillmötesgående i NMD-frågan, eller åtminstone acceptera en lösning som kan rädda ansiktet på ryssarna/Putin. Samtidigt är man inte sen att påpeka, att terroristattacken den 11 september demonstrerar en sårbarhet, som inget antimissilförsvar kan avhjälpa. Vidare kan ryska synpunkter på NATO-utvidgningen, som sannolikt realiseras 2002 genom en inbjudan till bl.a. de baltiska staterna, möjligen få större tyngd genom antiterroristsamarbetet, men detta är mindre sannolikt. Den ryska ledningen förefaller också ha börjat absorbera tanken på en utvidgning. För detta talar Putins konstaterande i Helsingfors i oktober, att man inte gillade en anslutning av de baltiska staterna, men inte skulle ställa till något bråk om den skedde. Även från militärt håll har hörts liknande tongångar, chefen för Östersjöflottan sade nyligen, att han inte räknade med några allvarliga följdverkningar av en utvidgning.
Inom det ekonomiska området finns flera klara fördelar i ett ryskt perspektiv. Ryssland kan komma att uppfattas som en pålitligare oljeleverantör än vissa arabstater, och oljepriset lär gå upp vid en tänkbar utvidgning av konflikten. Närmandet till väst kan också medföra ökat förtroende hos utländska investerare. I mer konkreta termer kan Moskva nu uppenbarligen hoppas på ett ökat amerikanskt stöd för medlemskap i WTO. Möjligen kan även omförhandlingar av den ryska skulden på närmare 130 miljarder dollar kunna ske smidigare så att man fick en minskad skuldtjänst under de närmaste åren. Man har visserligen från ryskt håll sagt, att man nu klarar denna, men samtidigt låtit förstå att en omförhandling skulle ligga i landets intresse.
En annan positiv konsekvens skulle kunna bli att den drogsmuggling som sker från Afghanistan via Ryssland till Europa, får svårare att fungera. En stark militär närvaro från USA m fl stater längs smugglingsvägar, samt en strävan efter att beröva talibanerna denna intäktskälla skulle sannolikt bidra till detta. Ryska drogkonsumenter, vilka i dag kan räknas i miljoner, skulle då också få sin försörjning avskuren.

Vilka är riskerna?
Det är uppenbart att Putin har gjort ett mycket klart vägval. Hans tidigare dokumenterade syn att en positiv rysk framtid är beroende av goda och nära relationer till väst och framför allt Europa har nu fått en fastare form genom hans ställningstagande. Därutöver har han nyligen gjort ytterligare gester mot i första hand USA genom att stänga både en rysk militär marinbas och avlyssningsanläggning i Vietnam samt den psykologiskt långt viktigare avlyssningsstationen i Lourdes på Kuba, tydliga markeringar av att han anser det kalla kriget passerat. Ekonomiska faktorer spelar visserligen en icke obetydlig roll i detta beslut, men tidpunkten och förlusten av lyssningsposter, trots sannolikt motstånd från underrättelsetjänsterna, talar sitt tydliga språk.
Putin har dock tagit några medvetna risker i sitt ställningstagande för bistånd till västalliansen. Han har visserligen en mycket stark ställning för närvarande och stödet från befolkningen, som normalt ligger runt 70 procent, har inte minskat nämnvärt, vilket är anmärkningsvärt mot bakgrund av en relativt stark antiamerikansk stämning allt sedan Kosovokriget. Det är å andra sidan känt, att delar av försvars- och utrikesministerierna inte står bakom presidenten i de aktuella ställningstagandena och hans flagranta överkörning av centrala säkerhetsrådgivare ger sannolikt inga nya vänner i denna krets heller. Denna opposition är dock ännu varken organiserad eller särskilt uttalad. I Statsduman har kommunister och deras allierade protesterat, men med marginell påverkan på den förda politiken. Vid en långvarig konflikt eller uteblivna fördelar för Ryssland kan Putins val dock komma att vändas emot honom.
Utrikespolitiskt är Rysslands roll i detta sammanhang om inte problemfri så mindre problematisk. Relationerna till några arabländer kan komma att försvåras vid en långvarig konflikt där Ryssland involveras djupare. Detsamma kan sägas om de rysk-kinesiska förbindelserna. Kina är visserligen för antiterroristaktionerna, men är mycket uppmärksamt på den amerikanska närvaron i Central- och Sydasien. Det gemensamma rysk-kinesiska uttalandet nyligen i Shanghai om behovet av ett kort krig är belysande för denna inställning.
Riskerna i ett ryskt perspektiv är givetvis förknippade med längden och karaktären på kriget i Afghanistan. Allt talar för att ett kort krig skulle gynna ryska intressen. Den ryska motviljan mot amerikansk närvaro på sin "bakgård" kommer att bestå. Man ser naturligtvis på rysk sida en tydlig risk för att såväl Ukraina som flera centralasiatiska stater kan uppfatta en amerikansk närvaro som stöd för ökad frigörelse från Ryssland. Det har också understrukits från rysk sida att såväl Uzbekistan som Ukraina i slutänden konsulterade Ryssland inför sina respektive beslut att erbjuda USA stöd för operationer mot Afghanistan.
Rysslands intressen inom OSS kan dock möjligen respekteras av USA som en följd av ett närmare samarbete. Ryssland kommer också inom överskådlig framtid att förbli den enda större aktören som både har den militära kapaciteten och den politiska viljan att engagera sig/influera situationen i området långsiktigt. Detta talar för att Ryssland kan hantera en villkorad amerikansk närvaro i Centralasien. Med Ukraina, som redan har åtnjutit ett amerikanskt mentorskap i vissa avseenden, är situationen annorlunda. Ett stärkt NATO plus amerikansk närvaro, förenat med tacksamhet, skulle kunna påskynda ett närmande till väst med slutmålet medlemskap i NATO, även om detta idag inte är uttalat.

Vilken roll för Ryssland?
I de nya internationella konstellationer och förutsättningar som kommer att växa upp som resultat av den 11 september kan Ryssland således ha en hel del att vinna. Västorienteringen kan bekräftas, vilket torde ha positiv inverkan på den allt avgörande ekonomiska utvecklingen, och Ryssland kan gradvis inlemmas i en västlig säkerhetspolitisk gemenskap som skulle kunna leda till nya former av samarbete med NATO. Omvärldens förståelse för ryskt agerande i Tjetjenien kan komma att öka genom att Ryssland mer kommer att framstå som en barriär mot militant islam.
Å andra sidan kan Ryssland förlora ytterligare inflytande i Ukraina, medan man förmodligen kan balansera utländska intressen i Centralasien. Den ryska exporten av vapen och teknologi till "states of concern", d.v.s främst Iran, Syrien och Libyen kan komma i farozonen i ett allmänt sett hårdare antiterroristklimat. Tjetjenienkonflikten kan lätt blossa upp igen och andra potentiella terroristhot mot Ryssland likaså. Ett eventuellt fortsättningskrig mot Irak skulle ställa Ryssland inför svåra beslut. Ett närmande till väst innebär sannolikt också på sikt problem i relationerna till Kina och några arabstater. Putins balansgång blir inte lätt, eftersom han dessutom måste tänka på sin egen ställning i en ökat fientlig omgivning. Betingelserna för närmare relationer till väst torde dock knappast bli bättre än de är för tillfället och efter en längre period av frostiga relationer till USA skulle Ryssland behöva komma in i värmen och försöka visa att det förtjänar ett ökat förtroende. Ett sådant är oundvikligt för att på sikt kunna räknas in i skaran av pålitliga demokratier. Förutsatt att utvecklingen går i denna riktning kan Putin få skäl att tacka terrorismen för oväntade och positiva bieffekter.

Jan Leijonhielm är byråchef vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och projektledare för Rysslandsstudierna.

En klar majoritet, eller 57 procent, av den ryska allmänheten stöder enligt färska opinionsundersökningar, den amerikanska aktionen i Afghanistan och ca 51 procent vill att Ryssland skall bistå med underrättelsestöd. Däremot anser så få som 30 procent att bin Ladens skuld är bevisad. Övriga former av hjälp är man mer tveksam till, men nära 40 procent tycker man skall ge tillstånd för överflygningar av ryskt luftrum. Direkt rysk inblandning stöds begripligt nog av endast 7 procent. Pessimismen beträffande de amerikanska möjligheterna att gå segrande ur kampen mot terrorismen och talibanerna är utbredd - endast en tredjedel av ryssarna tror på framgång. Det existerar också en mycket utbredd oro för att operationerna i Afghanistan kan orsaka ökad instabilitet i Centralasien och så många som 80 procent tror på att även Ryssland skulle kunna drabbas av terroristattacker.