Vi har på senare år fått se hur USA effektivt satt ihop en koalition som med militärt våld uppnått primära mål. Att bygga freden har sedan överlåtits åt FN som fått "glädjen att visa upp sin totala oförmåga", hävdar författaren. Grundproblemet - hur man bygger upp stabila demokratier - är inte löst. Författaren ser risker för att detta heller inte kommer att ske i Afghanistan och varnar också för konsekvenserna av en växande anti-amerikanism.

Det brukar hävdas att demokratier inte går i krig med varandra, och det finns förvisso goda empiriska belägg för denna tes. Samtidigt har det senaste decenniet visat en påfallande lust hos just demokratier att gå i krig med icke-demokratier. Exemplen är många, från Gulfkriget till Grenada och Haiti, till Kosovo och nu senast Afghanistan.
Då länder går i krig brukar det krävas något slags försvar för eller förklaring till denna handling. Förr i tiden valde stater att utfärda högtidliga krigsförklaringar innan de kastade sig över varandra, men den tiden är sedan länge förbi. Numera krävs det att mera högtravande ideal kan visas upp.

Doktrin för intervention
I samband med den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien 1968 valde man i Moskva att formulera en särskild doktrin för de dåvarande Warszawapaktsländernas gemensamma relationer. Denna "Brezjnevdoktrin" kom att bli något av en grundbult i det sovjetiska säkerhetssystemet i Östeuropa. Den gav medlemsländerna inte bara rätt utan också skyldighet att intervenera militärt om något medlemsland skulle hotas av kontrarevolutionära krafter.
Under tiden efter det irakiska angreppet på Kuwait har västvärldens demokratier utvecklat ett slags motdoktrin, som vi här kan kalla för "Bush-Clintondoktrinen". Enligt denna doktrin har den demokratiska världen inte bara rätt utan också skyldighet att ingripa militärt, då mänskliga rättigheter och/eller andra staters suveränitet kränks av odemokratiska regimer.
Det finns förvisso en väsentlig skillnad mellan dessa båda säkerhetspolitiska doktriner. Där Brezjnevdoktrinen var en ensidig deklaration från sovjetblockets sida, som aldrig vann någon form av internationellt erkännande, har Bush-Clintondoktrinen i fall efter fall nogsamt utformats som sanktionerad av FN och grundad i en föränderlig folkrätt.
Mera intressant är dock att det också finns en väsentlig likhet, i form av att det är en stormakt som ensam axlar ansvaret för att verkställa det militära våld doktrinen är till för att motivera.
Under Brezjnevdoktrinens tid var det Sovjetunionen som projicerade makt för att stödja sina utrikespolitiska intressen, nödtorftigt kamouflerat bakom en fasad av samverkande "socialistiska broderländer". Under Bush-Clintondoktrinen är det USA som svarar för projektionen av makt, i syfte att trygga det man upplever vara vitala amerikanska intressen.

Idealism och cynism
Den kanske viktigaste anledningen till att USA har varit så framgångsrikt i att vinna uppslutning bakom sin doktrin ligger i att det efter det kalla krigets slut inte längre finns någon fungerande motpol till de amerikanska värdegrunderna: demokrati, rättsstatlighet och respekt för mänskliga rättigheter.
De stater som flagrant avviker från dessa värdegrunder, genom att exempelvis alltför brutalt förtrycka inhemska minoriteter, riskerar nu inte bara att drabbas av amerikansk vrede utan också att denna vrede kommer att få stöd av det "internationella samfundet". Det är helt enkelt inte längre gångbart att försvara förtryck eller andra våldshandlingar med att det sker i socialismens namn eller i syfte att krossa världskapitalismens diktatur.
Så långt kan ju allt tyckas vara entydigt positivt, men vi får inte glömma att bilden också inkluderar ett betydande element av cynism. Det är förvisso inte så, att "världssamfundet" genom FN har fått mandat att peka ut misshagliga regimer och att den enda kvarvarande supermakten därefter lydigt verkställer internationellt fattade beslut.

Farlig myt om FN:s roll
Den blott alltför uppenbara tågordningen säger att det först är USA som avgör om en regim är misshaglig, vilket i grunden innebär att den hotar vitala amerikanska intressen. Först därefter konsulteras FN, som konstaterar att det föreligger allvarliga hot mot internationell fred och säkerhet, alternativt allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Med detta stöd i ryggen kan sedan den amerikanska krigsmaskinen rullas ut, i all sin fasansfulla styrka.
Denna verklighet kan säkert te sig obekväm för en del, särskilt kanske för dem som vigt sitt liv åt FN, men att spinna illusioner är aldrig bra. Även om det är viktigt att i officiella sammanhang vidmakthålla myten om FN:s ledande roll, detta för att det hela skall fungera, måste dylikt hyckleri hållas borta från den seriösa diskussionen om världens säkerhet.

Vem skall bygga freden?
Insikten om att det är vitala amerikanska intressen som i grunden driver den nya världsordningen pekar på att vi nu står inför två nya typer av säkerhetspolitiska problem.
Det första gäller faran för att oavslutade "projekt" skall utformas till tickande bomber, som med tiden leder till ännu större problem. Vi har redan ett antal illustrationer av hur USA effektivt sätter samman en koalition, som med militärt våld uppnår en uppsättning primära mål, exempelvis att slänga ut den irakiska krigsmakten ur Kuwait eller att få stopp på mördandet i Bosnien eller Kosovo.
När vi sedan hamnar i fas två, som gäller återuppbyggnad och skapandet av stabila grundförutsättningar för ett demokratiskt samhällsbygge, inträder också en förskjutning av ansvaret. Från amerikanskt håll har man tydligt deklarerat att statsbyggnad inte är en uppgift som lämpar sig för den amerikanska krigsmakten. Detta överlåter man gärna åt FN, som sedan får glädjen att visa upp sin totala oförmåga.
Bosnien är ett utmärkt exempel. Efter att först ha misslyckats å det skändligaste med att hejda de vidrigaste former av massakrer på civila lät man den amerikanska krigsmakten, om än i koalition, ta ansvar för att stoppa dödandet. Därefter har man lika tydligt misslyckats med att åstadkomma en civil återuppbyggnad. Få om någon torde idag kunna betvivla att den utländska militären har kommit till Bosnien för att stanna: fem minuter efter ett tillbakadragande skulle kriget genast blossa upp igen.
Afghanistan erbjuder en kanske än tydligare varning inför framtiden. Efter det att afghanska mujaheddin, med benäget amerikanskt understöd, hade kastat ut den sovjetiska krigsmakten, lämnades landet åt sitt eget öde, som i slutänden producerade Talibanregimen. USA hade uppnått sitt primära mål, att förödmjuka Sovjetunionen, och det sekundära målet, att skapa ett stabilt Afghanistan, var det ingen som brydde sig om.
Nog ter det sig otäckt sannolikt att vi nu står inför en upprepning? När den USA-ledda koalitionen väl har gjort slut på både Talibanregimen och Usama bin Ladins privata terrorklubb, kommer andra att få ta över frågan om återuppbyggnad, och sannolikheten för att de - vilka de nu än må bli - skall lyckas ter sig inte särskilt stor.

Ersätt korrupta regimer
I grunden ligger här att vi - trots decennier av intensiv fredsforskning - ännu inte har nått fram till några särskilt djuplodande kunskaper om hur stabila och fredliga stater kan byggas upp. Vi vet hur det gick till när västvärldens demokratiska marknadsekonomier växte fram, på rättsstatens stabila grund, men att överföra dessa kunskaper på misslyckade stater i tredje världen, eller för den delen på ett postsovjetiskt Ryssland, har inte visat sig så enkelt.
De insikter som på senare tid har börjat vinna utbredning inom främst utvecklingsekonomin säger att ekonomisk underutveckling i hög grad hänger samman med korrumperade regimer, som skapar spelregler som främjar just korruption och därmed hindrar både ekonomisk tillväxt och ekonomisk rättvisa.
"Uppgiften" kan ur detta perspektiv sägas bestå i att ersätta korrupta regimer med stabila demokratier, som bedriver en marknads- och utvecklingsvänlig ekonomisk politik. Att förstå uppgiften är dock mycket långt ifrån det samma som att också se dess lösning. Kanske det helt enkelt inte finns någon färdig lösning, som kan påtvingas utifrån. Afghanistan riskerar att bli en mycket otrevlig illustration till denna tes.

Hur hållbar är alliansen?
Det andra av mina två ovan nämnda säkerhetspolitiska problem gäller den sammanhållning, i synnerhet bland demokratierna, som är nödvändig för att Bush-Clintondoktrinen skall fungera.
Under höstens kampanj mot Talibanregimen i Afghanistan har det blivit ack så tydligt hur man i Washington är noga med att få politisk uppslutning bakom sin politik, och att få rättigheter för det amerikanska stridsflyget att använda baser och att flyga över länder i regionen, men att man därutöver är lindrigt intresserad av att se andra stater ta aktiv del.
Förutom en rent symbolisk brittisk medverkan i de första dagarnas angrepp med kryssningsrobotar, och ett visst brittiskt deltagande med specialstyrkor på marken, har det varit fråga om en rent amerikansk kampanj, med en rent amerikansk ledning. Europeiska Unionens fullständiga marginalisering har fått en nästan tragikomisk belysning i form av misslyckade franska försök att truga på amerikanerna fransk militär hjälp.
Det intressanta med denna utveckling ligger i att det förmodligen finns en kritisk brytpunkt, där amerikanska vitala intressen kommer på tydlig kollisionskurs med vad övriga medlemmar i koalitionen är beredda att acceptera.
För dagen gäller detta amerikanska signaler om att även andra länder, exempelvis Sudan och Jemen, står på tur som måltavlor i kriget mot terrorn. Det är inte heller någon större hemlighet att det i amerikanska underrättelsekretsar finns en utbredd övertygelse om att även Saddam Hussein var inblandad i attackerna på USA den 11 september.

Anti-amerikanismens faror
Ponera nu att USA väljer att utvidga kriget till andra muslimska länder, där bevisföringen om medverkan i internationell terrorism genast blir mindre stabil. Att så faktiskt kommer att ske torde noga vara ganska klart. Mindre klart är hur en sådan utvidgning kommer att påverka den internationella sammanhållningen.
En första rimlig gissning är nog att det kommer att agitera ett antal andra muslimska stater, som drivs till en mera anti-amerikansk hållning och därmed bidrar till att ytterligare förvärra konflikten mellan israeler och palestinier. En andra gissning är att redan tydliga anti-amerikanska opinioner i de västliga demokratierna kommer att intensifieras och skapa allvarliga påfrestningar på främst Europeiska Unionens uppslutning bakom USA.
Den nya världsordningen ter sig mot denna bakgrund inte särskilt ljus. Vi står inför ett växande antal oavslutade expeditioner, som i sitt kölvatten lämnar misslyckade stater där benägenheten att skylla egna misslyckande på omvärlden bara växer och där grogrunden för terrorism bara blir bättre. Samtidigt riskerar växande anti-amerikanska opinioner att slå djupa kilar rakt i hjärtat på den demokratiska världen.
Skall vi inför denna dystra framtidsutsikt tvingas att hoppas på FN? Det vore i sanning förfärligt. Kanske det i stället är dags att blåsa verkligt liv i det europeiska säkerhetssamarbetet, och i den svenska NATO-diskussionen?

Stefan Hedlund är professor vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala Universitet