Vid det finska fortsättningskrigets slut 1944 krävde ryssarna bl.a. att få behålla Porkala-området fyra mil väster om Helsingfors. De drygt 7.000 invånarna tvangs utan pardon under mindre än två veckor utrymma det 380 km2 stora landområdet som även omfattade flera öar. Ryssarna intog det och byggde upp en marinbas med angivet syfte att blockera Finska viken som vid områdets sydspets bara är c:a 3 mil bred. Området utgjorde ett arrende på 50 år, men kom ändå att 1956 återlämnas till Finland då kostnaderna för basen kommit att överstiga den bedömda nyttan.

Hot mot Helsingfors
Enligt uppgifter som kommit fram i år hade dock ryssarna mer än defensiva avsikter med Porkala. Genom sin blotta närvaro blev basen ett politiskt påtryckningsmedel. Därifrån tänkte man sig att Helsingfors vid behov skulle kunna beskjutas. Finländarna hade (på ön Makilo) kvarlämnat några 305 mm kanoner. De var med en räckvidd på 43 km Nordeuropas tyngsta artilleri, och nådde lätt centrum av staden. En enda salva bedömdes t.ex. räcka för att utplåna ett helt kvarter i huvudstaden.
Det ryska kravet på Porkala hade självfallet blivit ett slag för Finland. Det kom ju ovanpå krigsskadestånden, krigsskuldrättegångarna, nedskärningen i försvaret och förlusten av Karelen vilken gjorde att 400.000 personer måste evakueras. Finlands president och ÖB Gustaf Mannerheim, som de facto betraktade Finland som ett ockuperat land, umgicks en tid uppgivet med planer på att helt enkelt flytta den finska huvudstaden från Helsingfors, utom räckhåll för Porkalas artilleri. För att undvika panik hos den sydfinska befolkningen, liksom för att inte provocera Sovjet, avstod han dock från att sätta planen i verket.

Hållhake på Finland
Nyligen återfunna hemliga dokument av den ryske Porkala-kommendanten som de båda militärhistoriska forskarna Jari Leskinen och Pekka Silvast utgivit i boken Suljettu aika ("Den stängda tiden", WSOY) visar att den finska oron dessa år var fullt berättigad. Det c:a tre mil breda Porkala-området skulle enligt kommodor Suchiasvilijs mening inte bara skydda Sovjetunionen utan även vara en politisk hållhake på, och ett militärt hot mot Finland. Det gällde "att slå de patriotiska, fascistiska och krigssinnade krafterna och ... kunna påverka i konflikter i Finland och hela Skandinavien" gjorde Suchiasvilij gällande.
Att utvecklingen med nya a-vapen- och raketsystem, allt i VSB-paktens lugnare grannsituation fr.o.m. 1948, särskilt efter Stalins död, sedan gjorde den ryska Porkala-strategin obsolet hindrar inte att frågan om Porkala-basens syften just efter krigsslutet såväl för Finland som Skandinavien rymde avsevärd sprängkraft.

Carl Johan Ljungberg är statsvetare och konsult