I skrivande stund har inget skarpt fall av mjältbrand eller annan biologisk agens rapporterats i Sverige. Samtidigt har breven med påstådda smittämnen visat att det inte krävs stora resurser för att få samhällets uppmärksamhet. Vid Styrelsen för psykologiskt försvar följer man utvecklingen med intresse.

Var och en sin egen terrorist?
Med ett rymligt samvete, lite tvättmedel och pengar till porto kan numera var och en bli sin egen terrorist. Eller i alla fall få hela Sveriges uppmärksamhet. Detta förhållande har gjort många upprörda. I debatten som följt i spåren av mjältbrandsrapporteringen hävdas från en del håll att medierna bör ta ett större ansvar för hur de rapporterar omkring påstådda hot som detta. Andra menar att mediernas stora uppmärksamhet är befogad. Nästa brev kan nämligen vara skarpt, och vilken trovärdighet skulle medierna egentligen ha om de då tonat ned risken tidigare?
Ansvariga myndigheter står här inför en likartad problematik som medierna. En nyhetshungrande omvärld vill veta vad som pågår och vad myndigheterna gör åt saken. För myndigheter med ansvar på området gäller att i informationen hitta en balans mellan risk och sannolikhet. Det gäller att hålla sig till fakta, trots att frågetecknen är många och osäkerheten stor.

Information blir som viktigast när osäkerheten är som störst
Vid Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) ägnar man sig bland annat åt att utbilda andra myndigheter i hur man förmedlar viktig information till allmänhet och medier under krisartade situationer. Ur informationssynpunkt är situationen med eventuell mjältbrand inte unik, menar Birgitta Darrell, chef för SPFs informationsberedskapsavdelning:
- Mycket av det vi ser i mjältbrandsproblematiken känner vi igen från tidigare situationer, exempelvis Y2K-problemet före årsskiftet till år 2000 och uppståndelsen kring befarad BSE-sjuka tidigare i år. En väsentlig likhet är den grundläggande osäkerheten i sakfrågorna. Experter är eniga om att det kan finnas ett hot, men samtidigt vet man inte om hotet har någon substans, säger Birgitta Darrell.
När ett påstått mjältbrandsbrev uppmärksammas, vet inte mottagaren vad det innehåller. För att bli säker måste innehållet analyseras. Men fram till att testet är klart så kräver allmänhet och medier information, helst så fort som möjligt. I denna situation blir det svårt för myndigheter och medier att undvika spekulationer, eller att säga för litet.
- Att hålla tyst från ansvarigt myndighetshåll är ofta den sämsta lösningen. Då kan ett informationsvakuum uppträda, ett tillstånd där faktagrundad information saknas men frågorna kvarstår. I detta läge får rykten och missuppfattningar lätt fotfäste. Om inte ansvariga myndigheter vill informera aktivt finns ofta andra aktörer och personer som gärna gör det. Därigenom kan en felaktig bild av problemet etableras, vilken blir mycket svår att ändra på senare, säger Birgitta Darrell.

Svårt att uttrycka sig enkelt
För myndigheterna gäller det alltså att vara både snabb och korrekt i informationen. Dessutom måste omvärlden begripa det som myndigheten säger. För att minimera risken för missförstånd måste informationen vara så tydlig och enkel som möjligt. Att begripliggöra problemområden som kan ligga mycket långt från den genomsnittlige medborgaren, som exempelvis mikrobiologi eller invecklade dataproblem, ställer höga krav på myndigheternas informatörer.
- I fallet med befarad mjältbrand har många myndigheter varit aktiva och initiativrika i sin information utåt. Ett exempel är Smittskyddsinstitutets hemsida, där besökaren enkelt hittar uttömmande information om anthrax, liksom konkreta råd om hur man bör uppträda om man tror sig fått ett misstänkt brev. Flera myndigheter har även satsat på att samordna den externa informationen, bland annat i form av gemensamma pressmeddelanden, säger Birgitta Darrell.

Hur oroliga är egentligen svenskarna?
I många medier har ett intryck förmedlats att den svenska allmänhetens oro inför mjältbrand och biologisk krigföring är stor. Men är det verkligen så? Forskningsgruppen för Samhälls- o. Informationsstudier (FSI) är en fristående forskningsinstitution som sedan 1970-talet har undersökt den svenska allmänhetens attityder till olika företeelser och händelser i samhället.
- Ett generellt mönster är att då medierna ger ökad uppmärksamhet åt en bestämd händelse så aktiveras allmänhetens attityder omkring det omskrivna. Det tar sig ofta uttryck i att fler bildar en åsikt om företeelsen i fråga, säger Joachim Timander, forskare vid FSI.

Ett tydligt exempel på detta är BSE-problematiken som tidigare i år fick stor medial uppmärksamhet. Kulmen nåddes då en gård i halländska Våxtorp misstänktes ha BSE-sjuka djur i sin besättning. Innan testerna visat negativt, belägrades gården av journalister.
På uppdrag av SPF genomförde FSI undersökningar, som visade att allmänhetens oro inför galna ko-sjukan hade ett klart samband med mediernas rapportering. När det mediala pådraget omkring befarad BSE-sjuka i Sverige var som störst, så var också allmänhetens oro stor. När sedan medierapporteringen avtog då testerna visat negativt, så sjönk allmänhetens oro inför galna ko-sjukan väsentligt.
- Detta är ett återkommande mönster och vi har därför skäl att tro att samma tendens gäller för mjältbrandsproblematiken, säger Joachim Timander.

På SPFs uppdrag undersöker FSI för närvarande allmänhetens eventuella oro inför biologisk och kemisk krigföring, men först efter årsskiftet är svaren analyserade.
- Ett hot som inte redan har fäste i det allmänna medvetande behöver massmedial rapportering för att medvetandegöras. Detta till skillnad från till exempel "krig" och "hungersnöd" vilka är tillstånd som de flesta av oss kan relatera till. När medierna lämnar hotet i fråga så avtar oftast allmänhetens oro inför det. Jag vill dock poängtera att dessa resonemang baseras på antagandet att inget fall av mjältbrand har konstaterats i Sverige. Forskning visar att hot man uppfattar som nära sig själv upplevs starkare än andra, trots att mer avlägsna hot kan vara farligare, säger Joachim Timander.

Martin Arkel är avdelningsdirektör vid SPF

Vad är psykologiskt försvar?
Förenklat är dagens svenska psykologiska försvar ett försvar mot att bli lurad genom dålig information. När kommunikationen mellan medborgare, medier och myndigheter fungerar smidigt och informationen som förmedlas är korrekt och begriplig, så har det svenska samhället goda förutsättningar att kunna motstå exempelvis infiltration och försök till fientlig propaganda. Praktiskt handlar det om att bygga förutsättningar för en snabb informationsförmedling och en sund källkritik bland samhällets viktigaste aktörer. Det psykologiska försvarets yttersta mål är att värna om medborgarnas förtroende för demokratin. Fungerar inte informationen från medier och myndigheter, så kan människor börja tvivla på själva samhällssystemet. Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) har i Sverige det högsta ansvaret för samhällets psykologiska försvar (www.psycdef.se).