Varje säkerhetspolitisk analys idag inleds med konstaterandet att den säkerhetspolitiska kartan ändrades radikalt den 11 december 2001. Förvisso är det så, men det finns också anledning att fundera på vad som inte förändrades. Rimligen är staters grundläggande mål desamma som förr, även om medlen till viss del omprövas. Hur har NATO:s utvidgning påverkats?

Terrordåden den 11 september förde USA och Ryssland samman. Amerika behöver ryskt stöd i kriget mot terrorismen. President Bush kommer kanske att betala för stödet genom att låta frågan om NATO:s fortsatta utvidgning vila. I synnerhet är vore baltiska staternas medlemskap en alltför stor utmaning för att passa in i bilden av det nya rysk-amerikanska partnerskapet.
Sådana tolkningar har hörts från många håll, såväl bland västliga kommentatorer som - i form av farhågor - i kandidatländerna. Förmodligen är det helt fel. Från NATO-håll hörs helt andra tongångar: Utvidgningsprocessen har ingalunda brutits eller avstannat, det är tvärtom troligt att vi får se ett större intag än förra gången, 1999, de baltiska staterna har goda chanser när nästa intagningsbeslut sker 2002, händelserna den 11 september har snarare ökat än minskat behovet av utvidgning. De lugnande tongångarna kombineras dock med allvarliga uppmaningar: Slå er inte till ro, sträva på med att försöka uppfylla kriterierna enligt MAP, "The Membership Action Plan", och se till att det finns stabila opinioner för ett medlemskap.
Dessutom försäkras att terrorismbekämpningen givit ytterligare ett skäl för utvidgning av alliansen: Alla krafter behöver nu enas i det nya kriget. Även små stater kan spela en viktig roll. Kandidatländerna har varit snabba att ta fasta på detta argument. Det har samtidigt försvagat ett tidigare argument mot utvidgningen, att denna skulle försvaga NATO:s kärnroll, skydd mot ett eventuell framtida ryskt hot mot Västeuropa, något som inte ter sig sannolikt.

Gardera i tid
Händelseutvecklingen efter 11 september bör också kunna bidra till att skingra en vanföreställning om NATO: att ett medlemskap innebär att man med automatik dras in i varje krig som en annan medlem drabbas av. Alliansen förklarade att artikel 5, det kollektiva försvaret ägde tillämpning, men det innebar ingalunda att soldater från alla medlemsstater nu strider i Afghanistan. Detta är inte förvånande, om man läser NATO-stadgan, som i stället ger bilden av en politisk process med stor handlingsfrihet för den enskilda staten.
Ironiskt nog är detta ett förhållande som östeuropeiska länder inte är odelat positiva till. De vill ha handfasta säkerhetsgarantier. Det är nämligen inte kampen mot terrorismen som skapar kandidatländernas motiv för medlemskap. Det är fruktan för att grannen Ryssland skall återfalla i gamla imperialistiska vanor. Estland, Lettland och Litauen ser det ryska motståndet mot utvidgning som en bekräftelse på dessa farhågor. De har svårt att tro att ryssarna verkligen fruktar att de skulle hotas från baltiskt område. I stället misstänker de att det verkliga motivet är att Ryssland skulle förlora sin handlingsfrihet att med olika medel, inklusive militära, hota eller krossa deras nationella frihet. Att sådana tankar finns i vissa ryska kretsar är ställt utom allt tvivel, vilka som hyser dem innerst inne vet ingen. Men balterna är givetvis ovilliga att spela rysk rulett med sin säkerhet; de kan inte utgå från att det nuvarande samförståndet varar för evigt.
Samförståndet mellan Ryssland och USA är heller inte problemfritt från baltisk synpunkt. Inledningsvis ovan berördes farhågorna för att medlemskapet skulle dröja. I förlängningen finns mer sinistra hot mot den nationella handlingsfriheten. Skuggan av Molotov-Ribbentroppakten 1939 vilar fortfarande över Baltikum.

Ryskt självmål
Samtidigt gör det nya stormaktssamarbetet det svårare för Ryssland att utmåla NATO-utvidgningen som ett hot. Någon propagandakampanj som den som föregick utvidgningen 1999 lär vi inte få höra och se.
Detta framstod emellertid klart redan före den 11 september. Den ryska kampanjen förra gången blev nämligen kontraproduktiv, trots att den fick ett visst genomslag på en del håll i Europa. Självömkande tal om att bli isolerad och utstött, om att väst reste nya murar anammades av välmenande personer i väst, och deras varningar uppmuntrade ryssarna att upprepa argumenten med högre röst, vilket bekräftade de välmenandes farhågor etc.
Men den amerikanska utrikesministern, Madeleine Albright, svarade brutalt att det bara var ryssarna som kunde isolera Ryssland från omvärlden och frågade: om ni nu vill ha ett gränslöst Europa, vad skall ni då med en jättelik buffertzon till?
Ett annat argument mot utvidgningen var att den skulle ge vind i seglen för reaktionära krafter i Ryssland, som skulle peka på ett ökat hot från väst. Härigenom skulle väst frammana det ryska hot som man ville gardera sig mot. Även här förstärkte ryssar och "ryssexperter" i väst varandras argumentation.
Kanske var det sistnämnda argumentet det som rågade måttet. För kandidatländerna var slutsatsen given: Om Ryssland är så instabilt att reaktionärerna kan ta makten för att vi vill skydda oss ett möjligt framtida hot, då är det verkligen av nöden att vi snabbt får beskydd. Även i väst måste ryssarnas tal om sin egen instabilitet ha känts alarmerande, i synnerhet som det ackompanjerades av sabelskrammel - antydningar om militära motåtgärder i Baltikums närhet.- torde ha fått en del utvidgningsmotståndare i väst att tänka om.
Madeleine Albright bemötte effektivt argumentet om de ryska reaktionära krafterna med att kallt konstatera att Rysslands öde avgjordes i Perm, Irkutsk och Tomsk, inte i Bryssel samt uppmanade kärvt ryssarna att utveckla sitt eget samhälles demokratiska institutioner i stället för att bekymra sig över obefintliga hot.

Amerika kräver action
En annan avgörande faktor var Bosnien-kriget. Det visade att Europa inte kunde sköta sina egna affärer utan återigen, som 1917 och 1941, behövde amerikansk hjälp. Och amerikanerna kanske inte skulle förmås att vara kvar i Europa med sikte på ett eventuellt framtida storanfall från ett återupprustat Ryssland. Ett amerikanskt engagemang krävde en uppgift att lösa nu.
Bosnien visade på en sådan uppgift - krishantering. Och en till: Att stabilisera det Öst- och Centraleuropa som just frigjorts från Sovjetimperiet. Det skedde bäst genom att inrangera nya stater i NATO. Man kunde stolt se tillbaka på Alliansens prestationer under de gångna åren, hur den inte bara avskräckt Sovjetunionen utan också hållit kontroll på medlemsstaternas utrikespolitik, i stort sett bevarat deras inbördes fred, säkrat deras demokratiska utveckling och utgjort en grund för deras ekonomiska tillväxt. Det var uppgifter som förvisso var aktuella gentemot kandidatländerna. Amerikanerna såg dem som ett fullföljande av den politik som inletts med Marshallplanen 1948 men som den gången tvingade göra halt vid järnridån.

Den uteblivna katastrofen
Så blev då första utvidgningsomgången av 1999. En del kritiker hävdade sades att de nya medlemmarna var de som minst hade behov av medlemskap. Man glömde då den symboliska betydelsen av att två av länderna Ungern och Tjeckien (då Tjeckoslovakien) fått sin frihetssträvan kvävd i blod 1956 respektive 1968 och att Polens demokratisering hejdades i tio år genom sovjetiskt hot och Jaruszelskis statskupp. Realpolitiskt var Polens medlemskap svårast att svälja för ryssarna. Samtidigt var det helt uteslutet att USA skulle lämna Polen utanför - det land som gått i spetsen för den process som ledde till Sovjetimperiets fall.
Det visade sig snart att utvidgningsmotståndarna i väst haft fel. De skräckbilder de målat upp förverkligades inte. Det blev inget nytt kallt krig, inga militära uppmarscher öster om Baltikum. De ryska protesterna blev påfallande lama.
Detta hängde samman med den skickliga diplomati som generalsekreterare Javier Solana bedrivit gentemot Moskva och att ryssarna som plåster på såren fick ett specialfördrag med NATO, som gav dem viss insyn i alliansens förehavanden. Den byggnad i NATO:s militära högkvarter, SHAPE, i Mons i Belgien, som tidigare inrymt den krishanteringsgrupp som hanterade Berlinfrågan, inrättades nu till den ryska delegationen.
NATO:s flyginsatser i Bosnien och Kosovo satte samarbetet på sparlåga. Nu tar det åter farts. Tony Blair har antytt att ett nytt samverkansorgan kommer att skapas, med möjlighet till större insyn och inflytande för Ryssland. Det kan tolkas som en signal om att det blir en större utvidgningsomgång - minst omfattande de baltiska staterna, Slovenien och Slovakien, eventuellt Rumänien och Bulgarien - och att det nya organet är avsett att lugna ryssarna.

Blir Ryssland NATO-medlem?
Mycket tyder på att Ryssland accepterat den fortsatta utvidgningen och i stället satsar på inflytande i organisationen. Viss oro finns i väst för att det kan drivas för långt, så att Alliansen tappar i kraft. Frågan om ett eventuellt ryskt medlemskap har också kommit upp. Är det en trolig utveckling - och önskvärd?
När ryska propåer om medlemskap framfördes - hur seriöst är svårt att säga - i början av 1990-talet ansåg jag att de borde ha tagits ad notam. Dels för att syna korten (var det allvarligt menat?), dels för att desarmera de föreställningar om det hotfulla NATO som odlades bl.a. av den ryska militären.
Reellt låg och ligger ett ryskt NATO-medlemskap långt bort och förutsätter vittgående förändringar i landet och dess politik. En allians hålls ihop av gemensamma värderingar, gemensamma intressen och gemensamma medel.
Rysslands historiska arv utgör ingen god grogrund för utveckling av demokrati, rättsstat och marknadsekonomi. Möjligen kan man säga att de processerna skulle kunna gå bättre inom Alliansen än utanför. Man kan också konstatera att Portugal togs in under diktaturtiden och att Turkiets fortfarande kritiseras för bristande mänskliga rättigheter. Tydligen är säkerhetspolitiska intressen den dominanta faktorn.
Vad dessa beträffar har Ryssland och NATO nu fått ett viktigt gemensamt intresse, en gemensam fiende: terrorismen. Men exempelvis finns det i Kaukasus, Centralasien och fjärran Östern divergerande, rentav konträra intressen. Och den urskillningslösa krigföringen mot Tjetjenien är inte ett medel som Alliansen skulle acceptera från en medlems sida.

Sanningens minut för Sverige
De baltiska staternas goda chanser beror bl.a. på deras goda prestationer vad gäller att uppfylla de politiska och militära kriterierna i MAP, som utgör ledstången för kandidatländerna. Vad beträffar de politiska finns dock ett litet orosmoment, som hänger samman med osäkerhet om den ryska politiken: Även om Putin i ord signalerat att Ryssland givit upp tanken att kunna förhindra baltiskt medlemskap, finns det farhågor i Baltikum att ryssarna kan försöka att med lönnliga medel provocera sådana incidenter - t.ex. oroligheter bland de ryska minoriteterna - att baltstaterna diskvalificeras. Det finns på sina håll i väst en överdriven kritik mot framför allt den lettiska minoritetspolitiken. Överdriven inte minst om man jämför med den ryska politiken att bomba ihjäl sina minoriteter i Tjetjenien. I hela Baltikum har inte en enda ryss dödats av nationella eller etniska skäl under och efter frigörelsen.
Vad de militära kriterierna beträffar kan Sverige känna sig stolt över att - efter några år av onödig tvekan - äntligen med god fart förse de baltiska staterna med krigsmateriel och utbildningsresurser. Ironiskt nog bidrar vi därmed till en utveckling som enligt många bedömare inom några få år kommer att ställa frågan om vår egen säkerhetspolitiska hemvist på sin spets.

Bo Hugemark är säkerhetspolitisk skribent