Den 656 kilometer långa gränssträckan mellan Litauen och Vitryssland är en svår gräns. Den har aldrig existerat i egentlig mening. Under Sovjettiden var det enbart en administrativ gräns, som hade dragits lite godtyckligt av Stalin efter kriget.

Och det var ingen mellanstatlig gräns som den sönderfallande Sovjetstaten accepterade i första hand. De första försöken att kontrollera denna gräns betalade litauerna med blod för. Den 31 juli 1991, strax före kuppförsöket i Moskva, mördades sju obeväpnade litauiska gränsvakter vid gränsstationen i Medininkai av sovjetiska specialstyrkor. Ett par månader tidigare mördades en gränsvakt vid gränsstationen i Krakunei.
Fram till 1997 fortsatte den litauisk-vitryska gränsen att vara en icke-gräns, utan markeringar, ytterst lätt att passera för gods- och människosmugglare. Situationen komplicerades av att gränsen passerade rakt igenom åkrar, byar och kolchoser, ibland rakt igenom gårdar, så att till exempel boningshuset låg i Vitryssland, medan korna i fårhuset tillhörde Litauen. Det löste båda länderna så småningom genom att byta små markområden med varandra.
År 1995 ratificerade Litauen och Vitryssland gränsavtalet och sedan dess har det aldrig varit några juridiska problem mellan de två länderna. Nämnas kan att gränsavtalet mellan Litauen och Ryssland (Kaliningrad), som skrevs under av den ryske presidenten år 1997, till dagens datum inte har ratificerats av den ryska Duman.
- År 1997 började vi demarkation av gränsen med Vitryssland, 32,5 meter på varje sida, berättar Audronius Beisis, den litauiske inrikesministerns rådgivare i säkerhetsfrågor, som Vårt Försvars utsände träffar i Vilnius.
- Vi har gjort vårt jobb men inte vittryssarna. Avtalet innebär också att varje sida rensar skogen fem meter på sin sida samt placerar gränsmarkeringar 2,5 meter från gränsen. Dessutom ska Litauen och Vitryssland placera neutrala gränsmarkeringar på själva gränsen - varje land på hälften av gränssträckan.
Återigen: Litauen har gjort jobbet medan Vitryssland bara placerat sina markeringar på en 120 kilometer lång sträcka och inga alls neutrala markeringar längst sin del av gränsen.
Egentligen råder det viseringsplikt mellan de båda grannländerna, men stora grupper av befolkningen i båda länderna får olika lättnader med viseringsreglerna. Dessutom får de som bor inom ett bälte på fem kilometer på var sida om gränsen passera med enbart ID-kort.

Modern utrustning
Litauiska SBGS (State Border Guard Service) har på senare år arbetat hårt med att skapa effektiv kontroll av Litauens gränser, inte minst med tanke på det stundande medlemskapet i EU och NATO. Medan gränserna mot Lettland och Polen är oproblematiska (längs den senare finns dessutom gamla gränshinder från Sovjettiden) och gränsen mot Kaliningradenklaven vållar inga större problem (det råder viseringsfrihet mellan Litauen och Kaliningradområdet), så är gränsen mot Vitryssland betydligt svårare.
- Med hjälp av pengar från bland annat EU-kommissionens finansieringsprogram Phare håller vi just på att skapa en extra infrastruktur, med ytterligare tre meter rensat område (till de existerande fem meter) där en patrulleringsväg ska byggas, säger ÖB för SBGS, Algimantas Songaila.
Fyra nya gränsstationer har nyss byggts längs landets gräns (de är nu sammanlagt 14) samt 10 kontrolltorn. Moderna fordon med bland annat mörkerspaningsutrustning ingår idag i SBGS's arsenal.
- Hela vår satsning idag sker på gränssträckorna med Vitryssland och Ryssland som inom några får år blir EU:s externa gränser, berättar Algimantas Songaila.

Färre immigranter
Försök till illegala passeringar av gränsen med Vitryssland hör till vardagen. Framför allt är det lokal befolkning som smugglar varor, eftersom prisläget är betydligt lägre i Vittryssland.
Denna svårbevakade gräns började också tidigt att bli en stor lockelse för illegala immigranter från Asien och Afrika.
- Denna ström av immigranter började 1992. År 1995-96 var den uppe i 1500 per år. De flesta försökte sedan passera gränsen med Polen, en mindre del försökte ta sig till Sverige över Östersjön, berättar Algimantas Songaila.
- Från 1998 började vårt arbete ge resultat. Det året noterades mindre än 500 illegala immigranter i Litauen medan strömmen av immigranter över Östersjön upphörde helt.
1999 var det mindre än 300 immigranter och från förra året ligger antalet på stabila 100 personer per år.
Förutom bättre gränskontroll finns det en annan orsak till den minskade immigrantströmmen genom Litauen: straffet för människosmugglare är bland de hårdaste i Europa och kan bli fängelse i upp till tio år.
Det positiva är, menar Algimantas Songaila, att Vitryssland började bättre kontrollera sin sida av gränsen och stoppa illegala immigranter från att nå Litauen.
Det som försvårar arbete med illegal invandring är att det inte finns något avtal om återlämning med vare sig Ryssland eller Vitryssland. Dessa länder tar bara emot sina egna medborgare som avvisas från Litauen.
Chefen för gränsskyddet betonar att Litauen, som har skrivit på Genèvekonventionen, uppfyller alla regler för hantering av asylsökande.
Folk som har giltiga pass och visum släpps in enligt gängse regler. De som ber om politiskt asyl skickas till ett särskilt center där de vistas medan deras asylansökan behandlas, vilket brukar ta 2-3 månader. Under tiden får de logi och mat och tillgång till fri läkarvård. För närvarande vistas cirka 100 asylsökande i centret, varav 40 afghaner och 40 tjetjener.
- Folk som nekas asyl är det naturligtvis ibland svårt att utvisa, särskilt om de inte har identitetspapper. Men vi arbetar med både utländska ambassader och internationella humanitära organisationer när det gäller hantering av asylsökande, säger Algimantas Songaila.

Flyktingvåg som uteblev
Efter 11 september och en befarad våg av flyktingar från Afghanistan stärktes under en månad gränsbevakning med hjälp av reguljära trupper. Ingen flyktingvåg uppenbarade sig dock.
- Vi har uppgifter om att det finns två miljoner illegala immigranter i Ryssland, varav 150 000 afghaner i Moskva. I Vitryssland lär det finnas 100 000 illegala immigranter, säger Algimantas Songaila.
- Vår erfarenhet tyder på att det tar 3-4 månader för flyktingar att ta sig från Centralasien till Europa. Men nu är det vinter, något som försvårar för dem och gör det lättare för oss att kontrollera gränsen. I praktiken kan vi kanske räkna med större mängd immigranter till våren.

Stalins pipa
När det gäller samarbetet med grannarna så är det oproblematiskt med Polen och Lettland och korrekt med Ryssland och Vitryssland. En viktig fråga efter Litauens EU- och Schengenanslutning blir transitreglerna till Kaliningrad. Där kräver Ryssland långtgående befogenheter, som dock, tror Algimantas Songaila, bara delvis kommer att beviljas. Dessa förhandlingar sker på EU-nivån.
Samarbetet med Sverige är utmärkt. I mitten av 90-talet fick Litauen tre patrullbåtar av Sverige, vilket stärkte bevakningen av Östersjökusten. Svenskarna finansierade också till hälften en svävare för räddningstjänst i Kurskibukten. En gång per år möts representanter från svensk och litauisk gränsbevakning.
- En annat viktig samarbetspartner är Tyskland, samt Finland, som har för oss viktiga erfarenheter av bevakning av den långa gränsen mot Ryssland, säger Algimantas Songaila.

Det finns en anekdot, som av vissa påstås vara sann, om hur den litauisk-vitryska gränsen drogs efter kriget, säger Songaila och pekar på en liten gränsutbuktning strax söder om Vilnius. Där går Litauen in i Vitryssland i form av en liten säck, med en mycket smal hals.
- Det sägs att Stalin la sin pipa på kartan just på det stället och ingen av medarbetarna vågade röra den när de ritade gränslinjen. Så de ritade runt pipan…

Tadeusz Rawa är frilansjournalist