Under året har handgripliga demonstrationer ägt rum av några av de nya säkerhetspolitiska hot, som vi har att leva med efter det kalla kriget: terrorangrepp för att orsaka största möjliga lidande, organiserat gatuvåld, vågor av flyktingar som med alla medel försöker ta sig in i rika länder, lågintensiva konflikter för att destabilisera länder. Har Sverige de rätta medlen för att möta de nya hoten?

Dessa nya hot har upprepade gånger skissats upp av olika tänkare, inte minst här i Sverige, men vi har aldrig förr sett dem ta så konkret form. Terrorangreppen i New York och Washington fick rent apokalyptiska former. Även annars sansade människor åberopade Nostradamus och tyckte sig se både Gud och Satan i brandröken från World Trade Center.
Till gruppen av organiserade våldsverkare som nynazister, mc-ligor och militanta veganer har fogats anarkistiska stenkastare, som far världen runt för att förstöra egendom och ordna sammanstötningar så snart något internationellt möte annonseras. Ett av deras mål är att provocera fram en överreaktion, så att andra, legitima demonstranter tycker sig bli brutalt behandlade av polisen och därigenom förhoppningsvis radikaliseras. Vid mötena i Göteborg och Genua lyckades de över förväntan, när trängda polismän öppnade eld.
Åtminstone fram till den 11 september var gatuvåldet på uppgång överallt i Europa vare sig det gällde globalisering, etniska motsättningar, kärnkraftsavfall, missilförsvar, strålning, jordbrukssubventioner osv. Gatans parlament gjorde sitt bästa att överrösta och påverka de valda beslutsfattarna. Det ger bra bilder; jag glömmer inte TV-bilder från förstamajkravallerna i Istanbul för något år sedan då en ung, söt flicka från en vänstergrupp i vanmäktig vrede slet sönder tulpaner i en plantering.
Båtlaster av utvandrare, som satts på drift av människosmugglare, hamnar med jämna mellanrum i Grekland, Italien, Spanien. Vilka är riktiga flyktingar som flyr undan hot, vilka är på vandring av ekonomiska skäl? Aggressiva båtflyktingar tvingade det norska lastfartyg som räddade dem att sätta kurs mot Australien, som satte in commandosoldater för att ta kontroll över båten. Fransmännen kan inte hålla kvar folk i en flyktingförläggning i Calais-trakten, kanaltunneln till England drar som en magnet.

Finns de rätta maktmedlen?
Hur kan Sverige beröras? På alla sätt! Flygplanskapningar och terrordåd kan inträffa var som helst i världen. Extremister har vistats också i Sverige och vet vilket genomslag en terroraktion skulle få i det snälla svenska samhället. När beredskapen skärps på andra håll kan det bli frestande att slå till här. Människosmugglarna söker sig till de europeiska gränser som är mjukast. Gatuvåldet uteblev inte i Malmö och Göteborg, trots att myndigheterna försökte med lämpor och dialog.
Men har de svenska myndigheterna de rätta maktmedlen? Vad har vi t.ex. att sätta in när hotet får en säkerhetspolitisk dimension, utan att ta formen av ett regelrätt militärt angrepp?
Efter kravallerna i Göteborg efterlyste både SvD:s Balkan-korrespondent Richard Swartz och Utrikespolitiska institutets chef Anders Mellbourn i debattartiklar i SvD respektive DN ett svenskt gendarmeri, som skulle ha bättre träning och utrustning än polisen att stävja orosstiftare av detta slag. Som Mellbourn påpekade är det fråga om ett nytt slags säkerhetspolitiskt hot, mot vilket vi i dagsläget inte har skydd. Det är bra att försöka skapa dialog också med de mest radikala, säger Mellbourn, men samhället måste ha verksamma maktmedel kvar när dialogen misslyckas. "Det som behövs är krishanteringsstyrkor som ska kunna avstå från desperat skottlossning men ändå utöva trovärdig avskräckning."
Detta svenska gendarmeri skulle enligt Mellbours förslag bestå av fast anställda, "yrkessoldater eller militärt utbildad polis". En extra fördel var att det skulle utgöra en rekryteringsbas för utlandstjänstgöring. Idag är det svårt att hitta tillräckligt antal poliser med militär kompetens för tjänstgöring i oroshärdar, där extremister hetsar folkgrupper mot varandra.

Militärt organiserad polis
Begreppet gendarmeri återfinns företrädesvis i Mellan- och Sydeuropa, som militärt organiserade polisstyrkor framför allt på landsbygden. Ursprungligen var uppgiften att hålla efter stråtrövare och att utsträcka lag och ordning till mindre orter, som saknade egen polis. T.ex. har Frankrike, Belgien och Österrike gendarmeri, i Italien är motsvarigheten Carabinieri och i Spanien Guardia Civil.
Kanske kan även det nordirländska RUC - Royal Ulster Constabulary - betecknas som ett gendarmeri. På vissa uppdrag bär konstaplarna automatvapen. Polisstationerna har starkt yttre skydd och de gråa jeeparna är pansrade, vilket väl behövs för en styrka som
agerar mellan våldsbenägna sekterister. Innan han blev EU-kommissionär utredde Chris Patten RUC:s roll och föreslog att den som ett led i den irländska fredsprocessen skulle byta namn och att jeeparna skulle målas i flamskyddande vitt, samtidigt som andelen katoliker - som idag är ganska litet - ökades. Det skulle ta luften ur de beskyllningar för partiskhet, som ofrånkomligen riktas mot RUC. Själv ser sig konstaplarna som en egen folkgrupp mellan katoliker och protestanter. De samverkar ofta med brittisk militär, som anlitas när väpnat skydd behövs. Erfarenheterna gör dem lämpliga för polisiära uppgifter i samband med fredsbevarande FN/NATO/EU-insatser.
I Turkiet är Jandarma en fjärde försvarsgren med ansvar för polisiära uppgifter utanför städerna. Dessutom svarar den för säkerheten i domstolarna och den yttre säkerheten i fängelserna. T.ex. utförde Jandarma stormningen i våras av de fängelser, där extrema vänstergrupper tagit kontrollen. Vissa landsvägar övervakas av Jandarma Trafik, turister kan se dem vid badstränder och naturskyddsområden. Beväpningen är militär: kpist MP5, ak G3 eller AK-47. Vanliga värnpliktiga tjänstgör i organisationen, som lägger vikt vid korrekt yttre uppträdande. Men helt fri från anklagelser om politiska manipulationer går den inte. Under året har flera ministrar fått gå på grund av korruptionsutredningar, utförda av Jandarma, utan att det riktigt kommit fram vem som "tryckte på knappen" för att sätta igång dem.
I Italien ingår tullen i en annan halvmilitär organisation, Guardia di Finanza. Närmare Sverige finns inte gendarmeri, men väl militärt organiserade gränsskydd, som i Tyskland, Finland och Estland. I tyska Bundesgrenzschutz ingår elitenheten GSG-9, som bl.a. kan sättas in vid kapningar, fritagningar och annan terrorbekämpning. I Storbritannien, som ofta dras fram som ett föredöme för civiliserat samhällsbygge, ligger motsvarande uppgifter på två rent militära elitförband, Special Air Service och dess marina motsvarighet Special Boat Squadron. I Frankrike tvekar inte myndigheterna att vid terrorhot låta militär bevaka tunnelbanor, järnvägsstationer m.m. Tanken är att väl synliga, beväpnade soldater både innebär ett trygghetsmoment för allmänheten och en avskräckning för terrorister. I en opinionsundersökning i USA, utförd av Time, ville 63% av alla tillfrågade att armén eller nationalgardet skulle ta över säkerheten vid flygplatserna, där flygbolagen hittills svarat för kontrollen efter i princip lägsta anbud.

Den svenska gråzonen
Efter Ådalen har Sverige strikt förbud mot användning av militär personal för polisuppgifter. De formuleringar i lagen, som t.ex. har hindrat militära helikoptrar att användas i spaningar efter polismördare, håller nu på att upphävas. Principen är att totalförsvarets samlade resurser ska kunna användas vid alla slags hot. Men så länge fotfolket består av värnpliktiga är restriktioner mot militär personal i polisiära roller befogade. Med nuvarande värnpliktssystem är det inte heller möjligt, eftersom värnpliktiga i princip muckar så snart de har utbildats för sin krigsuppgift. Repinkallelser är omständliga. För att få stående, färdigutbildade beredskapsförband behövs inslag av kontraktsanställd personal - yrkessoldater om man så vill - något som regeringen enligt den senaste försvarspropositionen inte vill ha.
Det gör att de nya hoten hamnar i en gråzon. Polisen ska svara för lag och ordning men kan komma till korta bl.a. i situationer, där angriparen tar till extremt våld. Men när det inte är fråga om en mellanstatlig konflikt och det inte finns trupp med lämplig utbildning så kan inte Försvarsmakten ingripa. Vad finns då? Som ett tankeexperiment kan man studera ett utbyggt svenskt gränsskydd, bestående av fast anställd personal, med uppgifter liknande det tyska gränsskyddets.
Schengenavtalet ger Sverige ett ökat ansvar för att trygga den gemensamma europeiska gränsen. Ett tänkt gränsskydd kunde ta över ansvaret för kust- och gränsbevakning. Inom landet skulle det få ansvar för terrorbekämpning, gränskontroll, flyktingmottagning och bevakning av internationella hamnar och flygplatser. Lättrörliga grupper med lämplig vapen- och spaningsutrustning och hög beredskap skulle bildas för att ingripa vid kapningar och andra gisslansituationer. Gränsskyddet skulle stå för säkerhet vid statsbesök, utföra eskortuppdrag och svara för livvaktstjänst. För att bistå polisen i kravallsituationer skulle enheter få bra skydd och effektiva icke-dödande vapen.
Detta gränsskydd skulle förstås få väsentliga uppgifter i kuppförsvar och incidentberedskap. En stor del av tjänsten för personalen i insatsenheterna skulle vara träning och vidareutbildning, gärna i samverkan med motsvarande utländska organisationer. Psykologer borde ingå i organisationen för att hjälpa ledningen i kritiska situationer.

Provocerande?
Skotten i Göteborg fick några debattörer att ropa om Ådalen. Men meningen är just att förebygga situationer där otillräckligt utbildad, utrustad och ledd personal ställs i situationer där den inte ser annan utväg än att öppna eld. Det finns numera alla möjliga science-fiction-artade icke-dödande vapen. Några har nyligen också utvärderats av den svenska polisen för att komplettera eller ersätta pistolen: pepparsprayer och elchocker. Bland kravallvapen finns förutom vattenkanoner, tårgas och gummikulor nyutvecklade stinkbomber, ljus- och ljudchocker, snabbtorkande lim osv. En specialiserad organisation skulle ha bra möjligheter att följa utvecklingen, ta vara på utländska erfarenheter och välja de lämpligaste redskapen.
I ett amerikanskt TV-reportage visades nyligen utbildningen med icke-dödande vapen i Fort Wood, där amerikanska soldater både får lära sig att använda vapnen och själva pröva på deras effekter. En överste menade att det är oförsvarligt att skicka trupp på fredsbevarande uppdrag utan tillgång till sådana vapen.
Med avsikt har jag pekat på både "hårda" och "mjuka" uppgifter för detta tänkta gränsskydd. Äldre, erfaren personal kunde stanna i organisationen i fysiskt mindre krävande tjänst. Smidiga karriärövergångar kunde ordnas till och från polisen och Försvarsmakten. Personal eller hela enheter kunde vid behov ställa upp i konfliktområden av typen Bosnien eller Kosovo, där det gäller att återuppbygga respekten för lag och ordning efter etniska strider.
Det viktigaste är dock inte att skapa en ny organisation. Frågan kan med god vilja lösas inom nuvarande organisatoriska ramar också. Kustbevakning, polisiär gränsbevakning och piketstyrkor finns ju redan, det gäller att förstärka och samordna funktionerna till ett avskräckande krisskydd.
Givna motargument från kulturvänstern är att det skulle verka provocerande och urholka demonstrationsfriheten. Givetvis måste respekt för medborgerliga fri- och rättigheter ingå som ett grundläggande moment i utbildning, policy och uppträdande. Mest provocerande är dock att vara oförberedd, medan det största hotet mot demonstrationsfriheten kommer från dem som missbrukar den.
Skulle det bli dyrt? Detta får vägas mot inte bara tänkbar materiell skadegörelse och risken att människoliv spills i onödan utan också mot de direkta säkerhetspolitiska riskerna om vi inte kan hantera de nya hot, som idag faktiskt utgör den enda konkreta hotbilden. Stora kriser och många krig i historien har börjat som fula incidenter, där rådvilla myndigheter inte haft medel att i tid begränsa skadeverkningarna och snabbt få kontroll över situationen.

Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet