I efterföljderna av de tragiska terroristangreppen mot USA i september, börjar så småningom ett antal nya och intressanta frågor dyka upp till och med i den svenska försvarsdebatten. Det gamla totalförsvarskonceptet, som tillskapades under det kalla kriget och som en del av samhällets inriktning på ett territorial-försvarsinriktat invasionsförsvar, har nu med rätta börjat ifrågasättas.

Självklart är det så, att vi inte kan ha samma ledningsstruktur när vi nu går in i ett nytt och mera utåtriktat försvarskoncept, om än tills vidare med begränsade myrsteg. Det nya konceptet bygger ju på att våra insatser för landets försvar i första hand ska ske utanför våra egna riksgränser och tillsammans med andra stater i internationella insatser. Detta ställer förstås helt andra krav på vår nationella operativa ledning, beslutsmässigt och tidsmässigt. Försvarsberedningens lilla inledning i det här avseendet kan inte anses vara annat än en antydan, men pekar kanske i alla fall på de framtida behoven.

Nytänkande försvåras
Det samordnade totalförsvaret av landets territorium har krävt en långtgående samordning mellan ett stort antal självständiga myndigheter och deras regionala utlöpare med varandra och med försvarsmakten på olika nivåer. Samordningen av landets försvar mot en invaderande fiende har skett främst i form av samverkan och avsågs på det sättet kunna fungera planmässigt och så bra sig göra låter även i en extrem situation. Mantrat "Fred, Kris och Krig" har varit kopplat till händelser på vårt eget territorium, utan större reflexioner om var framtida allvarliga kriser och krig skulle kunna inträffa och som skulle kunna påverka vårt säkerhetspolitiska läge. Modellen har också övats och prövats av generationer av totalförsvarsföreträdare, vilket idag dessvärre tycks försvåra ett nytänkande. Samtidigt är inslaget av organisationsbevarande från olika håll inte obetydligt.
Det finns skäl att inledningsvis konstatera att även ett internationellt inriktat insatsförsvar kräver en samordnad nationell ledning och ett totalförsvarstänkande; om än i ny tappning och med i vissa principiella skillnader i förhållande till dagens. Hittills har ju frågor rörande insatsstyrkor främst handlat om de militära inslagen, men vi i Sverige har nu med vårt samordnade totalförsvarskoncept ett unikt tillfälle att bidra med något därutöver.

Bygga upp samhällen
Jag tror, att alla seriösa betraktare ganska snart inser, att huvuddelen av de internationella missionerna inte enbart har behov av militära operationer. Målet är ju som regel en stabilisering och en civil uppbyggnad och då behövs många insatser inom grundläggande samhällsfunktioner av olika slag. En mera komplett insatsstyrka än dagens borde därför även innehålla civila kompetenser över en stor bredd. Allt efter missionens karaktär och målsättning kunde andra myndigheter och organisationer på nationell basis sätta in sin kompetens som komplement till de militära insatserna. Militärpolis kompletteras eller ersätts av civila poliser, fältsjukhus av civila kliniker och så vidare, efter en genomtänkt plan och i samråd med mottagarland och den internationella politiska och militära ledningen. Stöd till ett sönderslaget samhälle med sådana grundläggande stabiliserande frågor som folkbokföring, fastighetsregister och grundskolor kunde då också lämnas exempelvis av kommunala handläggare, av skolledare m.fl. alla ingående i en svensk insatsstyrka av totalförsvarsmodell.

Politisk ledning behövs
Ledningen av våra internationella insatser av olika slag har hittills främst kunnat genomföras som en bonuseffekt
av vår nationellt inriktade försvarsansträngning, och även här finns det anledning att tänka om för framtiden. Om vi i stället inrättar oss efter det nya konceptet d.v.s. en framskjuten strategi, torde kravet på en samlad nationell ledning falla ut nästan av sig själv. Självfallet skulle det behövas en sammanhållen nationell krisledning, som har förmågan att snabbt reagera och i samklang med andra internationella aktörer hantera en uppkommen hotande situation. Eftersom en sådan hantering i första hand blir av politisk natur, vore det naturligt att placera en sådan ledning i regeringskansliet. De eventuella konstitutionella problemen med detta - det får ju inte förekomma ministerstyre - borde, enligt min mening, kunna hanteras med lämplig lagstiftning, eftersom behovet till viss del kuriöst nog förutsetts av våra grundlagsfäder.
För en sådan nationell krisledning, torde det också behövas en betydligt mera samordnad och vittsyftande underrättelsetjänst, än vad vi idag kan åstadkomma. Mandaten för en underrättelsesamordning med andra staters motsvarande tjänster skulle därutöver behöva klarläggas och beslutas på normalt sätt.

Bonuseffekt för intern bruk
Svårare torde det bli med de olika myndigheternas självständiga roll under en sammanhållen nationell ledning. Nationell samordning i ett missionsområde endast i form av samverkan är något unikt svenskt och redan nu ett problem och ganska svårförståeligt för såväl mottagarland som för medaktörer. Möjligen kunde situationen förenklas, om ett antal myndigheter med ett primärt intresse i internationell verksamhet överfördes till försvarsdepartementets ansvarsområde? Detta skulle möjligen också förenkla den interna samordningen i landet, om en omfattande katastrof skulle drabba det svenska civila samhället. Situationen skulle då närmast bli den, att den nationella krisledningen snabbt ikläder sig ledningsansvaret för samhällets insats för att avhjälpa följderna av katastrofen. Vi skulle alltså få en nationell totalförsvarsinriktad insatsledning för internt bruk som en bonuseffekt av insatsförsvaret i stället för, som idag, en huvudsakligen enbart militär internationell krisledning som en bonuseffekt av totalförsvarsinriktningen.
Det gäller att ta det strategiska steget fullt ut och så att det blir tydligt för alla inblandade. Tids nog kan vi fatta nya beslut om en förändrad inriktning och åter besluta om att bygga upp ett invasionsförsvar, om den frågan åter skulle bli aktuell. Nu ska vi bygga upp ett insatsförsvar, och till detta krävs också en helt annan ledning än den gamla.

Magnus Haglund är kommendörkapten