Det var bara ett tiotal ubåtskränkningar i svenska vatten under det kalla kriget, och det kan lika gärna ha varit NATO-ubåtar som sovjetiska - frånsett U 137 förstås. Det budskapet förkunnades i många media sedan ambassadör Rolf Ekéus framlagt sin utredningsrapport. Många kommentatorer har därefter talat om ubåtshysterin, om marinofficerare som agerade utan politisk kontroll, om organisatoriska och politiska intressen av att blåsa upp hotet. Vårt Försvar beslöt att tala med en av de sjöofficerare som varit hårdast engagerade i det dagliga slitet med ubåtsjakten på den tid det begav sig, kommendör Göran Frisk, idag chef för linjen Militära Programmen på Försvarshögskolan.

Göran Frisk jagade ubåtar som chef för en patrullbåtsdivision 1984-1986 och chef för ytattackflottiljen 1990-93, tillika taktisk ledare för ubåtsjaktstyrkan. Däremellan tjänstgjorde han vid försvarsstaben och marinstaben.

- Det intryck som ges av media idag är att ubåtsrapporteringen under det kalla kriget var våldsamt överdriven. Det var bara ett tiotal kränkningar. Vad man inte låtsas om är att Ekéus också talar om ett trettiotal observationer som måste tas på allvar…
Göran Frisk: …Ja och inte heller mörkertalet! En ubåt på hemligt uppdrag gör fel om han blir upptäckt. De gånger vi observerade något bör rimligen betraktas som undantagsfall. I synnerhet i början av perioden, när vi bara reagerade på rapporter och därför troligen inte var till sjöss när ubåtsoperationerna genomfördes. Senare, när vi gick över till aktivt sökande, agerade mer oförutsägbart, blandade övningar med "skarp jakt" etc. ökade våra chanser. Men fortfarande hade inkräktaren försteg.

- Kan Du för våra läsare förklara svårigheterna när det gällde att efter en rapport om t.ex. ett periskop hitta den misstänkta ubåten?
GF: Anta att det tog några timmar att komma dit med ubåtsjaktresurser. Under den tiden hade målet kunnat röra sig åt okänt håll säg 10 distansminuter. Det innebar att vi hade en yta på c:a 1000 kvadratkilometer att genomsöka. Spaningsområdet ökade sedan med kvadraten på tidsåtgången. Och dessutom kunde ubåten variera djupgåendet, med allt vad det innebar av upptäcktsproblem i Östersjövattnet.

- Så jag antar att Du blev rätt trött på alla försmädliga och skeptiska kommentarer. Men nu sägs det att media var alldeles för okritiska, att de svalde marinens version och spädde på hysterin?
GF: Det är struntprat. Vi var väldigt öppna gentemot media, visade våra system och våra metoder. Vi sade inte något som vi inte kunde stå för. Bilden av en hysteri känner jag inte igen.

- Nationalitetsfrågan då? Att Sovjetunionen utpekades - både i Ubåtskommissionens rapport och i dagligt tal utmålas nu som ett resultat av tidsandan under det kalla kriget. Och Ekéus hävdar, att det inte finns hållbara bevis.
GF: Det var inte alls frågan om stämningar utan om strategisk logik och faktiska kunskaper. Det fanns förvisso motiv för båda sidor att operera i svenska vatten, men klart starkare för Sovjetunionen. Men vad som för mig är avgörande är att vi haft god kunskap om de sovjetiska miniubåtssystemen. Dessa fakta passar mycket väl in i våra observationer. Det är märkligt att detta inte - som påpekades i Svenska Dagbladet av Mikael Holmström - tagits upp av Ekéus. Några sådana system fanns inte på västsidan.
I och för sig var till en början vårt territorium under ytan så att säga fritt hav för vem som helst till följd av att ubåtsjaktfömågan avvecklats genom politiska beslut 1968 och 1972. Men jag har svårt att tro att västsidan skulle ha tagit risken att ha blivit tagen på bar gärning med systematiska kränkningar av svenskt territorium. Att det förekommit enskilda, kortvariga, kanske oavsiktliga intrång t.ex. av västtyska ubåtar på territorialhavet är ingen hemlighet. Men regelrätta operationer på svenskt inre vatten är en annan sak. Tankar som framförts tidigare i media att det skulle ha funnits hemliga order som garanterade NATO-ubåtar riskfri vistelse i våra vatten vid olika tillfällen är helt förflugna. Sånt kan inte hållas hemligt i vårt demokratiska försvar. Under min tid som chef för ytattackflottiljen var det jag som hade fingret på avtryckaren. En upptäckt utlöste omedelbar verkanseld eller ramningsförsök. Denna skyldighet hade även enskild fartygschef på inre vatten. Och vi opererade så självständigt och oregelbundet, att det inte fanns möjlighet att förutse var vi inte skulle befinna oss.

- Den s.k. U137-affären är ju nationalitetsbestämd, men där har Ekéus dammat av felnavigeringsteorin igen; han varken utesluter eller hävdar den.
GF: Felnavigering var det ju i sista momentet, men intill dess - knappast. Ekéus hänvisning till en sovjetisk räddningsoperation vid Bornholm - vilket skulle tyda på att ubåten rapporterat fel läge - övertygar inte. Det kan lika väl vara en "Maskirovka", en vilseledning. Vad U137 hade för uppgift vet jag inte. Det kan ha varit stöd för en miniubåtsoperation eller underrättelsetjänst mot de svenska torpedproven som pågick i Hanöbukten.

- Håller Du med det som sägs, bl.a. av Ekéus med anledning av den svenska protesten till Sovjetunionen efter Hårsfjärdsincidenten, att politikerna tappade kontrollen över ubåtsfrågan.
GF: Inte som jag upplevde det. Tvärtom, vi hade täta kontakter med och besök av politiker, bl.a. försvarsministrar och de visade både intresse och förståelse och uppmuntrade oss.

- Tror Du att vi kommer att få veta mer om vad som egentligen hände?
GF: Inte mycket. Jag tvivlar på att vi kommer att få se Sovjetunionens och Rysslands krigsdagböcker…

- … Personer som varit med då, som dem som Bo Holmström hade med i ett Reportrarna-program i TV för flera år sedan?
GF: Möjligen.

- Från svenskt politiskt håll då? Det verkar ju som om där finns eller fanns mer kunskap än som Ekéus nu vill vidgå.
GF: Det finns mycket mer i denna fråga som inte har diskuterats offentligt av såväl tekniska som taktiska skäl.

- Spelar det egentligen någon roll nu när världen förändrats vem som gjorde vad, vem som kränkte oss och hur mycket och varför? Har det inte bara intresse för historikerna?
GF: Självklart spelar det roll. Ubåtsoperationerna var en väpnad konfrontation med en stormakt under det kalla kriget. Vi kan inte utesluta framtida spänningar och konflikter i Östersjöområdet. Det är naturligtvis för en framtida säkerhetspolitik och strategi viktigt att förstå vad som hände under det kalla kriget. Miniubåtar är modern teknik med stor utvecklingspotential och mycket mångsidigt användbara. Om vi kommer att möta dem i framtiden är det bra att veta så mycket som möjligt om hur de använts hittills.

Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör

Ett litet indicium i nationalitetsfrågan
Nedanstående är ett citat ur förre danske utrikesministern Uffe Elleman-Jensens memoarer (Din egen dag er kort, 3 dugave, 1. Oplag, 2001 Forlaget Ascenhoug)
"Jeg fik ti år senere en pudsig tilføjelse til historien om u-bådene i den svenske skærgård: I forbindelse med et privat besøg i Letland blev jeg inviteret på besøg på den store flådebase, som ligger lige uden for Riga. Den var ved at blive overtaget af letterne, og kun nogle enkelte depotområder var endnu besat af den rusiske marine. Overalt lå rustne skibsvrag, og de forladte bygninger lå hen som ruiner, ribbet for alt af de bortdragende styrker, selv vinduer og døre havde de taget med. Min vært var en lettisk flådeofficer med en fortid i den sovjetiske marine. Han pegede på en af de sørgelige ruiner og sagde: Her boede besætningerne i to af de mini-ubåde, der var så meget blæst om i sin tid."

Vid pressläggningsdags kom inbjudan till presskonferens om Ola Tunanders bok Hårsfjärden. Det hemliga ubåtskriget mot Sverige
Boken rörde upp en del mediauppmärksamhet. Författarens tes är att Hårsfjärdsoperationen utfördes av NATO-ubåtar med svensk militärs goda minne och att någon - dåvarande försvarsstabschefen Bror Stefenson nämns som tänkbar konspiratör - såg till att en instängd ubåt kunde ta sig ut. Som ett tänkbart syfte nämns att underminera den nytillträdda regeringen Palmes ställning.
Boken kretsar i mycket kring det eldförbud som gällde för mineringarna vid Mälsten natten mellan 13 och 14 oktober 1982 under vilken tid en ubåt påstås ha passerat ut. Kring denna favorit i repris i svensk ubåtsdebatt, vävs ett nät av indicier. Flera av dessa betecknas av inblandade personer som helt felaktiga. Boken kommer att anmälas i kommande nummer av Vårt Försvar.
Trots alla utredningar finns det uppenbarligen stora frågetecken och utrymmer för de mest skiljaktiga tolkningar i ubåtsfrågan. Vårt Försvar har givetvis inga egna utredningsresurser men däremot tillgång till en väsentlig sådan: Våra läsares kunskaper, erfarenheter och kreativa fantasi. Välkomna med inlägg i spalter och på nät!

Redaktören