Ledare:

Kris i Försvarsmakten?

"Vi har kommit en bit på väg, men många utmaningar står framför oss". Så sammanfattade ÖB nuläget på Folk och Försvars konferens i Sälen. Försvarsministern för sin del skådade in i framtiden och sade att han inte var "orolig den dagen jag skall titta i backspegeln och försvara dagens försvarspolitik."

Två veckor senare kom en kraftfull utmaning och försvarsministern fick tillfälle att försvara den förda försvarspolitiken. Tio officerare, ledamöter i Kungl Krigsvetenskapsakademiens avdelning I (lantkrigsvetenskap), de flesta överstar och chefer för utbildningsenheter, anförda av generallöjtnanten Gustaf Welin, presenterade en kommande skrift genom en debattartikel i Dagens Nyheter. De ställer sig helt bakom den "ominriktning" av Försvarsmakten som statsmakterna beslutat men hävdar att själva övergångsfasen inte har lyckats. Det har inte blivit några pengar över till att utbilda chefer och trupp för att man skall nå de uppsatta målen. Beredskapssystemet är omodernt, inte minst sett mot nya hot. "Något radikalt behöver därför göras för att verkligen genomföra den nödvändiga reformeringen av försvaret och ge det svenska folket det försvar det behöver och betalar för."
Författarna tittar i backspegeln redan i dag, inte för att nostalgiskt se på det gamla försvaret utan för att finna orsakerna till dagsläget och pekar bl a på de stora materielköp som gjordes vid slutet av det kalla kriget och på ett dåligt beslutsunderlag till det senaste försvarsbeslutet. Det är en helt annan bild än den som försvarets högsta ledning presenterat.

Är det kris i Försvarsmakten eller är allt på god väg? Det förvisso svårt att bedöma för en utomstående. Men på en punkt är det uppenbarligen kris: i förhållandet mellan å ena sidan den högsta politiska och militära ledningen och å andra sidan chefer som har att genomföra försvarsreformens intentioner och utbilda förbanden. Man kan heller inte ifrågasätta deras beskrivning av förvirring och modlöshet i organisationen. En förtroendeklyfta som, hävdar de, beror på att den högsta ledningen inte förmått ge en vision av vad försvaret skall användas till, ej heller en genomtänkt idé om hur ominriktningen skall gå till.
Förvisso har utvecklingen under 2000-talets sista decennium gått hisnande fort. En ny världspolitisk situation, hotbildens erodering, en svindlande serie av nya beslut innebärande drastiska nedskärningar. Hoppfulla tirader om att nu skulle det äntligen bli ett försvar i balans och arbetsro. Nya svarta hål, nya nedskärningsbeslut och besparingspaket.
Det är naturligtvis en näst intill omänsklig uppgift att i denna omställningsprocess göra allt rätt, att utnyttja mänskliga, materiella och finansiella resurser optimalt och att hålla Försvarsmakt och allmänhet informerad om vad saken gäller. Desto viktigare är det att tillåta och uppmuntra en fri debatt, att vidgå alla misstag, att utnyttja de fonder av kunskap, kreativitet och god vilja som finns inom organisationen.

Försvarsministern sade i Sälen: "Jag känner mig ganska trygg med de verktyg vi har av kontrollstationer, anpassningsmetoder och alla kunniga experter inom totalförsvarets alla grenar. Till detta kommer också granskare och kritiker som tillhör en demokrati."
Det var uppenbarligen endast en läpparnas bekännelse. Utspelet möts med påtaglig irritation, problemen förnekas, och försvarsministern antyder bristande ledarskap hos förbandscheferna. Vissa av hans hejdukar ger sig på att kräva stopp i befordran för de förmätna kritikerna.
Man kan invända att kritikerna inte gillar läget. Att man får göra sin röst hörd innan beslut fattats men sedan lojalt måste följa det. "Kritik är OK men det vore betydligt bättre om den kom under förberedelserna av försvarsbesluten", sade försvarsministern till VF:s reporter. (se sid. 10 i detta nummer). Det är inget hållbart argument. Artikelförfattarna har inte vänt sig mot det beslut som fattats; de ställer uttryckligen upp på reformernas mål. Vad de gör är att slå larm när de inser att målen inte nås. Att så skulle bli fallet var kanske inte helt tydligt när beslutet fattades. För övrigt har flera av dem har tidigare varnat för vad som kan hända men upplevt att ingen lyssnat till dem. 1999 skrev arméns samtliga 52 förbands-, skol- och fochefer ett brev till ÖB i saken.
Ingen skall tro att vi nu nått vägs ände i reformeringen av försvaret, att kartan är färdigritad. Förändringar i världsläge och säkerhetspolitik, nya hot, ny teknik kommer hela tiden att kräva största flexibilitet i tänkande och planerande. Processen blir omöjlig, om ledningen inte är beredd att lyssna till dem som har möjlighet att jämföra kartan med terrängen.

Om den högsta ledningen hellre vill ha följsamma karriärsugna medelmåttor än självständigt tänkande officerare med civilkurage, då är försvaret verkligen i kris.