Ubåtsfrågan har åter kommit upp till ytan i debatten efter Rolf Ekéus utredning och Ola Tunanders bok samt Lennart Bodströms bok "Mitt i stormen". I förra Vårt Försvar nr 4/2001 intervjuades kommendör Göran Frisk om sin syn på Ekéus utredning utifrån sina erfarenheter av ubåtsjakt.
Här görs en genomgång och analys av de tre skrifterna.

I ubåtslarmens tid kunde allt hända. Debatten gick i vida cirklar. Rätt många visste säkert att Sovjetunionen bedrev krig under vattnet mot oss. En del av dem var samtidigt övertygade om att våra regeringar efter den första tidens protester ville undvika att behöva fortsätta att utmana en supermakt. Några slog fast att det i själva verket var NATO som hemsökte oss. Och en falang retade upp majoriteten genom att hävda att det mesta, om inte alltsammans, var hjärnspöken och masspsykos. Med upptäckten av minkarna i mitten av 1990-talet tyckte dock luften gå ur meningsutbytena, trots tappra försök av en ifrågasättande skara som Medborgargruppen. Men icke. Nu är vi där igen med flera nya inlägg.
Bröt Sverige mot ett supermaktsspel, där kränkningar var något som man egentligen inte skulle bråka om? Eller vann vårt land, trots bakslag i jakten och hos opinionen, respekt på att blåsa till strid mot intrång? Det är inte bara för historiker och statsvetare att fundera över. På ubåtsfrågan ges inget slut.
Till ett uppflammande i spalterna bidrog 2001 först förre utrikesministern Lennart Bodströms memoarer Mitt i stormen, som visar att han fortfarande är bitter över hur han behandlades i pressen och politiken. Han vidhåller att han bara ville slå fast regeringens bedömning att det efter Gåsefjärden 1981 och Hårsfjärden 1982 inte hade gått att nationalitetsbestämma någon kränkning. Senare på hösten berättade Ola Tunander i boken Hårsfjärden att en rad ubåtsincidenter berodde på amerikanska och brittiska intrång. Och slutligen kom av trycket ambassadören Rolf Ekéus' i november presenterade ubåtsutredning, Perspektiv på ubåtsfrågan, med påpekandet att både Sovjetunionen och NATO-länderna hade intressen att tillvarata i svenska vatten.

Prestigenamn utan forskningserfarenhet
Livligast står polemiken kring Ekéus utredning. Åsiktsbytet har snabbt på flera håll kommit att kallas för en högervänsterstrid med förre statsministern Carl Bildt i huvudrollen. De som med olika argument kritiserar Ekéus har stämplats som tidigare lierade med Bildt och/eller deltagare i en moderat kampanj. Hans försvarare beskrivs i gengäld vara gamla kritiker av Bildt.
Att en enmansutredning med begränsade kansliresurser och utan tunga expertnamn skulle göra auktoritativt slut på den svenska ubåtskrisen var nog ett fåfängt hopp. Som ledare av övervakningen av Iraks militära tillgångar och oskadliggörandet av Saddam Husseins massförstörelsevapen blev visserligen Rolf Ekéus en vårt lands internationellt mest kända diplomater. Efter några år som Sveriges ambassadör i USA kom han hem och blev, förutom att åta sig nya nationella och internationella uppdrag, ordförande för fredsforskningsinstitutet SIPRI. Ett prestigenamn, med andra ord. Men han saknar erfarenhet av forskning och traditionellt svenskt utredningsarbete. Det märks litet på stilen. Utredarens egen person kommer också fram i kommentarerna på ett sätt man inte är van vid.
Senare i år ska Ekéus delge oss sin uppfattning om svensk säkerhetspolitik efter 1969, det år då den breda neutralitetspolitikkommissionen på sin tid var beordrad att sätta en slutpunkt för granskningen av vårt lands säkerhetspolitik under det kalla kriget. När den nya rapporten kommer vore det, att döma av mottagandet av ubåtsredovisningen, nog ett misstag att tro att han skulle komma undan med mindre kritik.

Kränkningarna belagda
Pedagogiskt har Ekéus utredning sina förtjänster. Med den kronologiska uppläggningen av incidenterna alltifrån 1980 (Utö) gör boken tjänst som repetitionskurs och uppslagsbok. Han gör sin indelning med egna namn. Det är först "Den formativa perioden" till och med Hårsfjärden 1982. Nästa skede, efter 1983 års ubåtsskyddskommission, kallar utredaren "Politisk konfrontation och fortsatta kränkningar". Efter 1987 års ÖB-rapport skriver han om en "Omprövning av ubåtsfrågan", som varar fram till och med Bildts brev till Boris Jeltsin 1994 och 1995 års ubåtskommission. Viktiga passager, rapporter och skriftliga vittnesbörd redovisas utförligt.
Att diskutera huruvida ubåtskränkningar verkligen förekommit har Ekéus inte sett som sin uppgift. Den frågan anser han klarades av med ubåtskommissionen. Och att Sverige kränkts under vattnet åtminstone tio gånger och troligen ett trettiotal gånger till borde vid det här laget ses som belagt och kunna utmönstras ur varje seriös debatt. Ekéus påminner om arvet från 1970-talets första relativa avspänning, då främmande ubåtar under vattnet skulle avvisas, inte skadas. Utifrån den starten menar han att det gjordes goda ansträngningar och ett bra jobb för att hantera ubåtsproblemet, när det väl växte från 1980 och framåt. Han anser att en främmande ubåt troligen tilläts smita ut ur Hårsfjärden natten till den 14 oktober 1982, men hävdar att det berodde på militär inkompetens. Han ser inget komprometterande i utfärdade eldförbud för minsprängning. Den marina analysgruppens arbete inger respekt, men här finner Ekéus att en rimlighetsbedömning saknades. Gruppen borde ha varit försedd med utrikes- och säkerhetspolitisk expertis, lyder den borne diplomatens domslut.

Betygsättning av statsministrar
Starkare kritik riktas mot ubåtsskyddskommissionen, ledd av Sven Andersson och med Carl Bildt som viktig ledamot. Den gjorde enligt Ekéus fel genom att välja ut och satsa på ett av flera möjliga scenarier. Utifrån detta byggde den längs en indiciekedja upp den anklagelse mot Sovjetunionen som ledde till att statsminister Palme skickade en not till Moskva. Det här är något som utredaren har funnit intellektuellt tveksamt. Hans underkännande av bevisföringen och utpekandet av Sovjetunionen sammanfaller med ubåtskommissionens 1995. Men man noterar att han därtill kritiserar dåvarande överbefälhavaren Lennart Ljung för att ha gett vilseledande besked om att signalspaning pekade mot Sovjetunionen. Det skulle dröja flera år innan Försvarets radioanstalt, FRA, klargjorde att någon sådan klargörande spaning inte fanns.
Flera kritiker reagerar mot att Ekéus som tjänsteman också har betygsatt landets statsministrar. Han hade dock till uppgift att inte bara redovisa och utvärdera hur Försvarsmakten och andra myndigheter hade hanterat konstaterade kränkningar och indikationer på kränkningar sedan början av 1980-talet. Utredningsuppdraget omfattade även regeringen. I stort sett är han nöjd med samverkan mellan regeringen och Försvarsmakten, men finner likväl den förstnämnda väl passiv. Därmed är vi inne på Ekéus' två politiska bedömningar. Hans kritik av omständigheterna kring Bildts brev till Boris Jeltsin 1994 med anklagelser om ubåtskränkningar har, kanske egendomligt nog, väckt föga debatt. Intresset har i stället kommit att riktas mot 1982/83 och utredarens uppfattning att Palme gjorde fel genom att tillsätta den parlamentariska ubåtsskyddskommissionen. Det ska ha lett till att denne själv tappade kontrollen över ärendet. Därmed skulle statsministern ha uraktlåtit sina konstitutionella åtaganden, rent av abdikerat från sitt ansvar enligt regeringsformen.

Hade Palme inget val?
En utbredd uppfattning är att Palme efter det offentliga fiaskot med ubåtsjakten i Hårsfjärden inte hade något val än att se till att saken blev föremål för en bred utredning. Vad som hände från hösten 1982 till våren 1983 hör ändå till gåtorna i svensk efterkrigspolitik. Hur kom det sig att statsministerns partivän, Sven Andersson, tydligen inte höll honom det minsta informerad om att kommissionen var i färd med att utpeka Sovjetunionen som den skyldiga parten? Varför försökte Palme inte själv informera sig? Ett tillfälle till dialog borde ha kommit när kommissionen i februari 1983 - två månader innan den var färdig - föreslog regeringen att IKFN-bestämmelserna skulle skärpas så att eld kunde öppnas mot inkräktare inomskärs utan föregående varning. Och nog kunde man inom regeringskansliet - innan det var för sent - ha engagerat sig i hur Försvarsmakten hanterade vad som uppfattades som ett hot mot Sverige.
Ja, var det då verkligen för sent i och med att kommissionen presenterade sin anklagelseakt? Lennart Bodström berättar att han förgäves föreslog Palme att skjuta upp regeringens reaktion åtminstone några dagar. Kanske kunde det ha varit möjligt för regeringen själv att i något slags mening ytterligare pröva ärendet inför den utrikespolitiska hanteringen, medan uppmärksamheten ute i landet kunde ha svalnat litet. Ekéus är ju mycket nöjd med att Ingvar Carlsson överprövade ÖB:s rapport 1987. Den gången valde regeringen efter en egen utredning att inte följa ÖB i utpekandet av Sovjetunionen som skyldig till nya kränkningar. Det är ändå en betydande skillnad mellan att gå emot en parlamentarisk utredning, alternativt fortsätta granskningen själv, och att lägga en militär rapport med hemliga data till handlingarna.
Vad vore då syftet med den förespråkade politiska rörelsefriheten? Det låter onekligen som om Ekéus rekommenderar ett sätt för lilla Sverige att oavsett sakläget undvika utmaningar av stora Sovjetunionen. Alldeles oviktigt är inte huruvida Palme själv i stort sett trodde på kommissionens slutsats eller inte. I det senare fallet skulle han ha anklagat Sovjetunionen mot bättre vetande. Hos Bodström får man dock intrycket att statsministern inte ifrågasatte supermaktens skuld. Han lär också muntligt ha använt betydligt hårdare språk mot ambassadören Pankin än vad som stod i den diplomatiska noten till Moskva. Här finns underlag för fortsatt debatt.

Kålsuparteori?
Den andra omgående omstridda punkten i enmansutredningen gäller dess fynd i dokumenten om en sovjetisk sökoperation öster om Bornholm, sedan U 137 hade satt sig på grund i Gåsefjärden. Det skulle då kunna tyda på att sovjetmarinen inte visste var dess ubåt befann sig, med andra ord att inträngningen inte var avsiktlig. Ekéus drar dock inte den slutsatsen rakt ut, och efter publiceringen av rapporten har han och hans experter bemött kritik med att uttrycka sig försiktigare än i den tryckta texten om rörelserna öster om Bornholm.
Den nya utredningen betonar mer än sina föregångare det spända storpolitiska läget, även kring Östersjön, under det så kallade andra kalla kriget efter sovjetinmarschen i Afghanistan 1979. Ekéus tycker att man tidigare alltför mycket har sett ubåtsverksamheten i ett bilateralt sken, som ett sovjetiskt hot riktat mot Sverige i krigsförberedande syfte. Hans konstaterande att både NATO och Warszawapakten kan ha haft intresse av att utforska vår skärgård och pröva svensk försvarsförmåga verkar ändå väl teoretiskt. För kritiker har resonemanget kommit att likna kålsuparteorin, kanske mer än vad utredaren insåg; han har ju inte på länge varit särskilt indragen i den svenska debatten. Är det till sist endast frågan om ett slags logisk slutsats: eftersom inte alla konstaterade intrång har befunnits vara sovjetiska skulle något eller några av dem kunna vara västliga? Efter slutförandet av sitt första uppdrag har Ekéus ändå synts vara tydligare i sin uppfattning att mycket nog trots allt talar för att konstaterade kränkningar måste läggas Sovjetunionen till last.

Värnlöst offer?
Utan direkt politiskt ansvar för hur vår ubåtsjakt organiserades och fördes befann sig utrikesministern 1982-1985, Lennart Bodström. Mitt i stormen ger en intressant bild av hur han hamnade i konflikter på UD, jagade läckor och aldrig övervann motsättningar till sin andreman, Pierre Schori. Ubåtsfrågan berörs i fyra av arton kapitel, men enligt Bodströms egen utsago har somliga läst boken just för dessas skull. Det är lätt att se varför. Författaren hamnade i den värsta kris som har drabbat en svensk utrikesminister under efterkrigstiden. De borgerliga partierna fick ogenomtänkt till stånd ett misstroendevotum mot honom i riksdagen efter en famös middag på Dagens Nyheter i januari 1985.
Ännu mer än femton år senare är Bodström starkt upprörd över vad han vill kalla DN-affären. Han åberopar en uppsats av Lars Olof Lampers på statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Den slår fast "med stor sannolikhet att Bodström inte förnekat förekomsten av kränkningar utan endast förekomsten av bevis på att dessa skulle vara ryska". Det skulle därmed vara en slutgiltig dementi av vad majoriteten reportrar vid middagen mindes och delvis i samförstånd skrev. Men i sitt ursinne nöjer sig inte Bodström med detta utan tillskriver flera av journalisterna politiska motiv och lågsinnad strävan att åstadkomma affärer. Bodström är över huvud taget frikostig med rykten om motståndare och vedersakare såsom tillhörande "Bildts nätverk". I boken framstår han som ett rätt värnlöst offer för medvetna misstolkningar av vad han sagt. Vad som inte framgår är i vilken grad han faktiskt gav möjligheter till hugg på sig genom (kanske studentikost) ironiska och ibland giftiga kommentarer kring de svenska ubåtsmödorna.
Senare har Bodström anslutit sig till Medborgargruppen, som med utförlig argumentation i boken Ubåtsfrågan 1999 underkände det mesta av ubåtsjakten. Gruppen var bland annat övertygad om att U 137 inte befann sig på något spionföretag, och man avvisade uppgifterna bottenspår och miniubåtar i Hårsfjärden.

Imponerande faktamängd ...
Desto mer övertygad om förekomsten av tämligen storskalig främmande ubåtsframfart där är forskningsprofessorn Ola Tunander. Men i boken Hårsfjärden. Det hemliga ubåtskriget mot Sverige anser han sig veta att ubåtarna var västliga. Tesen lär få vidare spridning än de andra här aktuella ubåtstexterna. Tunanders minst sagt spekulativa arbete ges nämligen under innevarande år ut av Frank Cass Publishers. Det är skrivet på engelska under originaltiteln The Secret War Against Sweden. Deception and Political Control.
Författarens påståenden bygger på en bred och imponerande detaljerad undersökning. Den visar att Tunander har satt sig in i ubåtsmaterialet som kanske ingen svensk utanför Försvarsmakten. Bland annat har han lusläst de militära förbandens och stabernas krigsdagböcker och där funnit mycket värt att gräva upp. Frågan är då inte minst vilket bevisvärde man kan tillmäta dessa anteckningar. Krigsdagböcker är en ojämn företeelse, ibland skrivna i direkt samband med vidtagna åtgärder och därmed trovärdiga, ibland tillkomna i efterhand, pliktskyldigt och understundom försedda med värderingar som inte nödvändigtvis pekar mot sanningen.

... och ostyrkta slutsatser
Hos Tunander får man likafullt leta efter tecken på osäkerhet och öppenhet för andra tolkningar än de egna. Förekomsten av en gulgrön vattenfläck vid minstationen Mälsten, något som låter som hammarslag under vatten, en möjligen stympad bandinspelning, allt tolkar författaren som belägg för att en NATO-ubåt skadades innan den gavs chansen att smita undan jakten på Hårsfjärden. Till stöd för sina teser åberopar han en rad samtal med utländska experter, dock i allmänhet utan att identifiera sina sagesmän. Andra forskare lär inte kunna vare sig verifiera eller falsifiera flertalet uppgifter i Tunanders bok. Därmed kan få tycka att förlaget Norstedts har släppt fram en vetenskapligt övertygande och hållbar analys.

Regelrätt konspirationsroman
Hur som helst bör det sägas att Tunander skriver med bravur och karaktäristiskt gott humör. Problemet är till en del att han gör som så många andra polemiker och braständare. Han öppnar ofta försiktigt, återkommer till samma fråga i allt fastare form för att till sist förkunna det nyss antagna som ett etablerat faktum.
Vad vi har framför oss är en regelrätt konspirationsroman. Sjabblet och misslyckandet under ubåtsjakten i Hårsfjärden tillskrivs inte inkompetens hos den militära ledningen. Inga ingripanden förklaras som utslag av chefers misstro, under i princip fred, mot ledningsförhållanden avsedda för krig och mot minsystemen. Vad Tunander vill leda i bevis är att höga militärer, med då nytillsatte försvarsstabschefen Bror Stefenson i spetsen, under jakten ingrep med eldförbud och annat för att rädda en NATO-ubåt eller flera från att sänkas. Namngivna officerare skulle ha varit fullt medvetna om vad NATO hade för sig men bakom ryggen på ÖB opererat för att dölja västliga intrång. Vad Tunander anklagar dem för är rimligtvis inget annat än landsförräderi. Och det yttersta syftet? Det skulle ha varit att undergräva regeringen Palme. Resonemanget ligger i linje med privatspanares funderingar om att Olof Palme skulle röjas ur vägen innan han öppnade ett nytt kapitel i Sveriges relationer med Sovjetunionen.
Så knyts då i förlängningen våra två största gåtor under 1980-talet samman - ubåtarna och mordet på statsministern. Det är nog lite för mycket för de flesta i svensk säkerhetsdebatt att ge sig i kast med.

Olof Santesson har varit Dagens
Nyheters utrikesredaktör

Lennart Bodström: Mitt i stormen, Hjalmarson & Högberg, Stockholm 2001. ISBN 91-89080-76-9.

Ola Tunander: Hårsfjärden. Det hemliga ubåtskriget mot Sverige, Norstedts, Stockholm 2001. ISBN 91-1-301038-7.

Perspektiv på ubåtsfrågan. Hanteringen av ubåtsfrågan politiskt och militärt, SOU 2001: 85, Norstedts. ISBN 91-38-21548-9. ISSN 0375-250X.