När det gäller den svenska utrikespolitiken är det bara att tacka och ta emot för den som alltid menat att Sverige rätta plats är bland de västerländska demokratierna.

På kort tid har Göran Persson och hans regering gjort rent hus med neutralism och kålsuperi och förskaffat Palestinasjalarna till den bakre garderoben. Föredömligt snabbt solidariserade sig statsministern med USA efter angreppet mot vårt gemensamma västerländska öppna och fria samhälle den 11 september. Stödet till Baltikum har varit otvetydigt när det gäller att slå vakt om dessa länders rätt till eget säkerhetspolitiskt vägval, oavsett vad ryssarna kan tycka.
Därför måste man vara snäll när man läser utrikesminister Anna Lindhs tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Där står allt vad man kan önska: beslutsamhet att möta terroristhotet gemensamt, stöd till Estland, Lettland och Litauen i deras strävan att bli medlemmar i både EU och NATO, stöd för det amerikanska engagemanget för säkerheten i norra Europa osv.
Men det kliar i fingrarna, när man läser vad Anna Lindh har att säga om den svenska säkerhetspolitiken. "Den militära alliansfriheten ... ger oss största möjliga handlingsfrihet. Som alliansfria fattar vi i varje läge själva beslut om vad som bäst gagnar Sveriges intressen, inklusive möjligheten att förklara oss neutrala i händelse av väpnad konflikt..."
Men när ska Sverige vara neutralt? Några rader längre ner utesluter utrikesministern våra partners i EU: "det är ... svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt i händelse av ett angrepp på något av de länder som är, eller som kort står inför att bli, medlemmar i unionen." Av talet i övrigt är det tydligt att hon med de sista orden menar Baltikum och Polen.
Skälet till att vi ska fortsätta att vara militärt alliansfria är alltså - enligt uteslutningsmetoden - att vi behöver handlingsfrihet att förklara oss neutrala vid ett angrepp på Norge, som ju inte är med i EU.
Redan i förra årets Folk och Försvarstal fick vårt västra grannland en indirekt känga av Anna Lindh. Hon sade då att den militära alliansfriheten var en tillgång som gav oss möjlighet att "med kraft och trovärdighet vara pådrivande i nedrustningsfrågor" och att Sveriges trovärdighet i nedrustningsfrågor "till och med ökat genom medlemskapet (i EU)". Med liknande slutledning innebar det att Norge genom sitt NATO-medlemskap saknade kraft och trovärdighet, men skulle kunna vinna det genom att gå med i EU.
Snytingar två år i rad. Vad har utrikesministern mot Norge?

Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet