I Afghanistan har vi sett hur en supermakt strider. Kampen mot talibanerna respektive al-Qaida utkämpades både från luften och på marken. Men operation Enduring Freedom blev inte ett krig där amerikanerna utnyttjade mer än bråkdelen av sina markstridsförband, åtminstone inte före de strider som utbröt i början av mars i år. Utvecklingen av modern krigföringsförmåga har tagit sig nya former, som regeringar och bedömare världen över behöver dra slutsatser av. Att den snabbt har lett till intern debatt inom USA:s säkerhetspolitiska etablissemang är uppenbart.

Först då lydnadsförhållandena. Mer än kanske någon gång tidigare har vi fått supermaktens konstitutionella ordning illustrerad. Orderkedjan i USA går från presidenten, som landets överbefälhavare, via den civile försvarsministern ned till den militäre befälhavare som har att leda själva striden. Ett system som vi saknar motsvarighet till i Sverige.

Rumsfelds krig
Hur ledning utåt utövas, framför allt i förhållande till massmedierna, har kommit att anses allt viktigare, med tanke på en regerings behov att ha opinionen med sig. Under Kuwaitkriget såg världen dock inte mycket av den dåvarande försvarsministern Richard Cheney - i dag vicepresident och i början allmänt betraktad som den nya Bushadministrationens starke man. I Washington 1990/1991 var det general Colin Powell som intog en ledande roll i sin egenskap av ordförande för Joint Chiefs of Staff, de förenade stabscheferna (för armén, flottan, flyget och marinkåren). Det var lätt att uppfatta honom som förman åt Norman Schwarzkopf, befälhavare för den stora USA-ledda styrkan mot Iraks Saddam Hussein. Powell tycktes verkligen vara det som han hos oss ofta felaktigt kallas - USA:s ÖB.
I Afghanistan var det de första månaderna av amerikansk krigföring desto tydligare hur chefskapet utnyttjades. Med snart sagt dagliga framträdanden vid presskonferenser i Pentagon underströk försvarsminister Donald Rumsfeld sitt faktiska ledarskap. Det skedde till den grad att många började tala om "Rumsfelds krig". Den nye ordföranden för Joint Chiefs of Staff, generalen Richard Myers, stod oftast bara vid hans sida som presidentens och administrationens främste militäre rådgivare.

Kritik från självkorade experter
Försvarsmaktens operationer leddes från första stund av befälhavaren för Central Command, Tommy Franks, som således hade samma uppgift och befogenheter som Schwarzkopf tio år tidigare. Nytt denna gång var att underrättelseorganisationen CIA aktivt deltog i krigföringen. På rent militärt håll var det i alla fall Franks som lade upp operationerna, och hans stab bestämde målen för de amerikanska flyganfallen. Endast vid något enstaka tillfälle under dagliga samråd motsatte sig Pentagon bombningsbeslut av hänsyn till risken för civila skador.
I dessa de hittills mest hemliga militära operationerna i USA:s historia dröjde det innan ens amerikanska massmedier insåg vilken nyckelroll en okänd general, från början artillerist, hade. Franks sökte ingalunda rampljuset som Schwarzkopf hade gjort. Efter någon månads strider, innan framgångarna kom och talibanerna drevs bort, hördes också kritik mot Franks. Medierna citerade självkorade anonyma experter som ansåg att Frank saknade fantasi och djärvhet som härförare. Några beklagade att han hade hunnit ersätta sin föregångare, den färgstarke marinkårsgeneralen Anthony Zinni. Denne ansågs ha handlag med muslimer, och mycket riktigt har han fått pröva lyckan som president Bushs representant i krisen Israel-PLO.

Problematisk fjärrstyrning
Även sedan amerikanerna och deras bundsförvanter i Norra Alliansen hade fått övertaget i Afghanistan påpekade några kritiker att Franks hade blivit kvar i sitt högkvarter i Tampa, Florida, i stället för att som Schwarzkopf ta befälet på krigsskådeplatsen. Säkert var det klokt av Franks att inte dra in med stort stabsfölje i Afghanistans närhet, exempelvis i Saudiarabien, med tanke på vilka antiamerikanska stämningar en sådan massiv närvaro kunde utlösa. Helt problemfri kan dock inte Franks fjärrstyrning ha varit. Bland annat hävdades det att hans stab flera gånger ingrep och i sista stund stoppade planerade insatser mot identifierade mål. Särskilt riktades kritik mot den kommendör i flottan som var generalens juridiske rådgivare (JAG för dem av er som på söndagskvällarna har sett TV 3:s "På heder och samvete"). Ett faktum, måhända inte utan samband med kritiken och de praktiska problemen, är dock att strax före jul generallöjtnanten Paul Mikolashek skickades till en framskjuten ledningsplats på militärbasen Camp Doha i Kuwait City.

Hög precision
Vad det gäller den amerikanska krigföringen i stort så har massmedierna tämligen detaljerat beskrivit hur agerandet tagit nya tekniska språng. Under Kuwaitkriget var endast en mindre del av fällda bomber avancerade, "pricksäkra" vapen. I Afghanistan förhåller det sig precis tvärtom. Den övervägande delen bomber och missiler har varit precisionsstyrda. Små amerikanska förband landsatta på marken har medverkat till att styra in vapnen mot upptäckta mål. Antalet civila offer har på detta sätt kunnat hållas någorlunda nere, även om vi inte får blunda för de lidanden som har drabbat värnlösa människor. En vecka i oktober fanns i hela stridsområdet endast Team 555 om tiotalet soldater plus ytterligare en enhet. I samspelet med CAOC Combined Air Operations Center i Prince Sultan Air Base utanför Riyad i Saudiarabien skapade man sina egna regler, ROE (Rules of Engagement). Oklokt nog försökte Pentagon länge förneka "felskjutningar".
Ett särskilt allvarligt problem är att en myckenhet oexploderad ammunition, särskilt från amerikanska klusterbomber, har förvärrat läget för dem som försöker röja Afghanistan från minor, dessa spår av decenniers krig i det arma landet.

Behövs armén?
För första gången har USA också använt förarlösa flygplan inte bara för underrättelser och spaning utan för direkta vapeninsatser. Det tycks ha varit CIA som tog initiativet till att sätta in plan av typen UCAV (Unmanned Combat Aerial Vehicle), kända som "Predators", i strid. Systemet hade dessförinnan knappt hunnit börja utprövas. Från hangarfartygsgrupper och framskjutna baser, som Diego Garcia i Indiska Oceanen, behärskade i övrigt amerikanskt flyg totalt luftrummet. Inga bärbara missiler har tydligen utgjort något hot mot USA-flyget. Stamkrigare har fått amerikansk utrustning luftvägen, bland annat sadlar för beridna anti-talibaner.
Totalt uppges USA ha utnyttjat mindre än två tjog bombplan i kriget mot al-Qaida. Det räckte således med jämförelsevis begränsade flyginsatser i kombination med Norra Alliansens av amerikanerna snabbt rustade trupper för att knäcka talibansk motståndskraft och driva al-Qaida på flykten. Många drar slutsatsen att det är så här USA hoppas föra 2000-talets krig - med flyg och avståndsvapen - medan andra får stå för de eventuellt behövliga stora markinsatserna. Diskussionen har just börjat i USA: till vad behövs dagens tio armédivisioner, varav huvuddelen alltjämt stridsvagnstunga? Företrädare för armén stördes också av att, medan stridshandlingar förekom rätt allmänt, det framför allt var marinsoldater som vid sidan av små specialförband landsattes i Afghanistan, som om armén inte hade egna resurser för den nya tidens krigföring.

Tämligen små styrkor
Special Forces liksom CIA:s små fältgrupper utnyttjades främst för stöd åt Norra Alliansen, för spaning och för inpekning mot flygets mål. Små elitförbands ökade roll har uppenbart kommit för att stanna. Även mindre länder får här försöka att hänga med. Symtomatiskt var att Sverige skickade insatsövade officerare ur SSG (Särskilda Skyddsgruppen) som bidrag till den internationella fredsstyrka som har etablerats i Afghanistan.
Vad har då USA tillgripit av "traditionella" reguljära förband? Om vi tar läget kring julen 2001, utgjordes huvuddelen av den amerikanska marktruppen i Afghanistan av marinsoldater i en styrka på knappt brigadstorlek. Brigadgeneralen James N Nattis ledde då vad som kallades "Task Force 58" (samma namn som ett berömt amerikanskt hangarfartygsförband i striderna mot japanerna i Stilla havet mot slutet av andra världskriget). Styrkan bestod av två bataljonsstridsgrupper, 15. och 26. Marine Expeditionary Unit, rörliga och utrustade med lätta fordon och understödsvapen. Delar av styrkan deltog i begränsade strider, men den hade givetvis inte till uppgift att ensam slutföra kriget mot talibanerna och Usama Bin Ladin. Efter jul återgick förbanden till sina fartyg, och det har antytts att de därefter bland annat har hållits i beredskap för en tänkbar antiterroristinsats i Somalia.
I Kandahar och basen Bagram avlöstes marinförbanden av enheter ur 101. luftburna (Air Assault) divisionen, och senare även 10. bergsdivisionen. Båda deltog med förband i marsstriderna. I februari fanns det enligt officiella uppgifter 4 000 amerikanska soldater i Afghanistan och ytterligare några tusen fördelade på Pakistan, Uzbekistan och Kirgizistan. Ett nytt inslag var att 100-talet man ur specialstyrkorna samt cirka 500 andra amerikanska soldater i januari anlände till Filippinerna för övningar, utbildningsstöd - och jakt på gerillarörelser som anses sympatisera med al-Qaida.

Flera krig på egen hand?
Den totala seger mot terrorister som Bushadministrationen säger sig eftersträva har uppenbarligen långt ifrån nåtts. På en lista omfattande tjugotvå utpekade nyckelfigurer i al-Qaida saknades i början av februari uppgifter om vart sexton av dem hade tagit vägen. Sedan dess har ytterligare några överlämnat sig. Ödet för talibanernas ledare mulla Omar var också okänt, fast hela hans maktbas föreföll att ha krossats.
Att framgång mot det talibanska skräckväldet vunnits med flyg och en så pass begränsad markinsats har ingett somliga amerikanska bedömare hoppet om en snar och snarast smärtfri uppföljning mot Saddam Hussein. Striderna i mars månad manar kanske till viss försiktighet med slutsatserna. Somliga har varnat för att ett krig mot den irakiske diktatorn och hans gardestrupper vore något helt annat än striderna i Afghanistan. Till dessa försiktiga bedömare hör Colin Powell, i dag amerikansk utrikesminister och en av arkitekterna bakom den vida alliansen mot terrorns krafter.
Men en sak verkar tydlig. Amerikanerna vill föra själva kriget på egen hand. De har dåliga erfarenheter av behovet att samarbeta inom NATO när det gällde Kosovo. Vid ett möte i månadsskiftet januari/februari mellan amerikanska och europeiska säkerhetsexperter märktes också tydliga skillnader. Européerna har inte bara reagerat med bestörtning på den inledande behandlingen av fångar tagna under striderna i Afghanistan. Den gamla världen oroar sig för vad amerikanerna ska göra härnäst, men själva tycks dess företrädare ha de mest vaga idéer om hur man borde gå vidare. Kring Bushs utpekande av Irak, Iran och Nordkorea i "ondskans axel" växlas skarpa ord över Atlanten.
En del skiljer alltjämt Europa och USA åt, inte bara stridstekniskt.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör