Clive Jones:
Öga för öga leder till blindhet
Bild

Hur skall terrorismen bekämpas? Det israeliska exemplet visar på en misslyckad metod, hävdar författaren.

Enligt den israeliska tidningen Ha´aretz har representanter från Pentagon haft överläggningar med försvarsdepartementet i Tel Aviv kring "sådana erfarenheter från Libanon och de ockuperade områdena som kan vara av nytta i det pågående, av USA ledda kriget mot terrorn". Diskussionerna förefaller vara ett tyst erkännande av Israels förmåga att eliminera de grupper och individer som bedömts vara ett hot mot staten Israels nationella säkerhet. Sedan Intifadans utbrott för lite mer än ett år sen har statligt sanktionerade avrättningar - andra skulle säga mord - resulterat i snart ett hundra palestiniers död. Metoderna har sträckt sig från raketer från stridshelikoptrar mot bilar och bostäder till sprängladdningar gömda i mobiltelefoner och bilstolar och användningen av prickskyttar. Det är få i Israel som offentligt tar avstånd från detta dödande, eftersom det är relativt lätt att försvara som en preventiv åtgärd. Fasorna från självmordsbombningarna i Tel Aviv, Haifa, Jerusalem och andra städer ger inte utrymme i debatten för moraliska skrupler.

Spegelbildsföreställningar
Ändå verkar Israel sakna en uppfattning om de politiska följderna av sina militära insatser. Efter varje ny omgång av nästan rituell blodsutgjutelse reciterar de israeliska talesmännen det gamla mantrat om att "lära palestinierna en läxa" eller "tala om för Arafat att han måste kontrollera terroristerna". Implicit i sådana budskap finns föreställningen att palestiniernas smärttröskel är någorlunda densamma som israelernas egen. Sådana spegelbildsföreställningar styrde exempelvis Israels försök att handskas med Hizbollah i södra Libanon mellan 1985 och 2000. Men massbombardemangen stärkte i stället stödet för organisationen, till den grad att den israeliska armén tvangs till ett ärelöst uttåg ur södra Libanon i maj 2000.
Metoderna används nu på nytt med dödlig effekt på Betlehems och Ramallahs gator. De motiveras politiskt med behovet att motstå "terrorism", en beteckning som omöjliggör varje detaljerad och underbyggd kritik av de politiska sammanhang som leder till de våldsamma motsättningarna. De militära insatserna mot de palestinska insurgenterna har varit axiomatiska under fyrtio år, utan hänsyn till deras verkan på de politiska mål som uppställts av den civila ledningen. På grund av det vitt spridda föraktet för PLO bland de israeliska judarna har klokskapen i arméns sätt att fungera mot palestinierna aldrig debatterats. Israels aktioner har sålunda kommit att omfatta både attacker mot organisationernas ledare (regime targeting), flygattacker, omfattande artilleribeskjutning, begränsade markanfall och invasioner i full skala.

Det kalla krigets handböcker
Tron att en utplåning av en motståndares nyckelpersoner leder till en inre förlamning av hans organisation kom ursprungligen från det kalla krigets handböcker. Den israeliska flygattacken mot PLO:s högkvarter i Tunis 1 oktober 1985 som svar på mordet på tre israeler på Cypern, liksom mordet den 16 april 1988 på Abu Jihad som Israel betraktade som hjärnan bakom Intifadan, vittnar om hur ineffektivt detta slags tänkande hos den politiska och militära eliten i Israel varit.
Något försök att i stället vinna insurgenternas själar har inte varit aktuellt utom möjligen när det gällde de maronitiska kristna i Libanon, men den traditionella alliansen med maroniterna gjorde att Israel förbisåg hur mycket dessa gått tillbaka i relativ betydelse. En möjlighet kunde ha erbjudit sig med shiamuslimerna, som i många fall hade en positiv inställning till den israeliska armén, men det gyllene tillfället gick israelerna ur händerna. Ockupationens excesser ledde i stället till att shiamuslimerna radikaliserades under påverkan av den iranska revolutionen. Den israeliska säkerhetstjänsten var så upptagen med att bekämpa "det terroristiska hotet" att den inte upptäckte framväxten av Hizbollah som en politisk rörelse, eller dess långsiktiga politiska agenda. Som en israelisk underrättelseofficer uttryckte det: "Det är möjligt att vi använde mikroskopet för mycket och teleskopet för lite."

Libanon provfält för ledarlikvidering
En vanlig metod var arrestering på obestämd tid utan rättegång och bortförande av dem som misstänktes för stöd åt Hizbollah. Amnesty rapporterade i juli 1977 om misshandel och tortyr av fångar i al-Khiyamfängelset i södra Libanon. Men eftersom inget krigstillstånd rådde föll fångarna inte under Genèvekonventionen. Israel hänvisade för övrigt till den libanesiska armén som formellt ansvarig för fängelset, trots Israels uppenbara ansvar som ockupationsmakt i den av Israel utropade "säkerhetszonen".
Fångarna hölls i stor utsträckning som förhandlingsobjekt för att få loss tillfångatagna israeliska militärer, t.ex. den nedskjutne navigatören Ron Arad 1986. När israelerna drog sig tillbaka från södra Libanon släppte Israel 12 libaneser, men shejk Abdul Karim Obeid och Mustafa Dirani, som kidnappats 11 respektive 6 år tidigare hölls - och hålles - fortfarande kvar. Resultatet blev att Hizbollah gick in och grep tre israeliska soldater innanför gränsen till Israel.
Libanon fick också bli provfält för mera spektakulära "ledarangrepp". Den 16 februari 1992 använde den israeliska armén stridshelikoptrar för att döda den andlige ledaren för Hizbollah shejk Abbas Musami, i tron att hans död skulle tillförsäkra Israel hegemoni över "säkerhetszonen". Därmed gick israelerna över Rubicon. Intill dess hade Hizbollah, trots kraven på Jerusalem som huvudstad, avstått från raketattacker mot själva Israel. Svaret nu blev en salva missiler mot bosättningar i Galiléen. Skadorna blev begränsade, men den israeliska vedergällningen omfattade över 3 000 granater på 24 timmar mot två libanesiska byar strax norr om säkerhetszonen. De som misstänktes ge husrum åt Hizbollahaktivister fick sina hem förstörda, en metod som varit vanlig också i Gaza och på Västbanken.

Ingenting lärt
Mordet på Musami ledde till ökad i stället för minskad spänning längs nordgränsen - dessutom till bombningen av den israeliska ambassaden i Buenos Aires som krävde 28 dödsoffer. Men tre år senare gjorde israelerna ett nästan identiskt angrepp på den palestinske befälhavaren Rida Yasin med en helikopterraket utanför Tyrus, återigen utanför "säkerhetszonen". Mordet följdes av ett närmast rituellt artilleribombardemang från Hizbollah mot norra Israel i vilket en civil dödades och femton sårades
Men ingenting tyder på att Tel Aviv lärt sig något rörande metodens effektivitet Med hjälp av en bomb i en mobiltelefon dödades i januari 1996 Hamasaktivisten Yahia Ayyash, ryktbar som "ingenjören" för sin förmåga att tillverka bomber. Priset blev högt: under februari och mars 1996 översvämmades Israel av självmordsbombare som förorsakade 65 dödsoffer och hundratals skadade. Arafats säkerhetstjänst åtog sig att arrestera över 1 000 kända islamiska aktivister, men attackerna underminerade både Osloavtalet och premiärminster Peres auktoritet.
Under efterträdaren Netanyahu försökte säkerhetsorganisationen Mossad på öppen gata i Amman sätta en giftspruta i halsen på Hamasaktivisten Khaled Meshal. Denna gång slutade det hela i en fars - försöket misslyckades, kung Hussein blev rasande, Netanyahu fick skaffa fram ett motgift, publicera en offentlig ursäkt, frige den fängslade ledaren för Hamas i Gaza, osv

Den onda cirkeln förvärras
Den 27 augusti 2001 gick Israel över ännu en gräns. Mustafa Zibri som var en av PLOs grundare och ledare för PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse) dödades bara 500 meter från Arafats kontor.
PFLP svarade med att döda den israeliske turistministern Rehavam Zeevi den 19 oktober på ett hotell i östra Jerusalem. Den 23 november 2001 sköts ledaren för Hamas' militära gren Izz ad-Din al-Qassam från en israelisk helikopter vilket i sin tur ledde till att israeliska Jihad och al-Fatah för första gången gick samman i en aktion.
Så fortsätter det, dag efter dag. Den israeliske journalisten Yossi Melman har sammanfattat förloppet mycket insiktsfullt: "Tillslagen har till uppgift att lugna en vredgad och besviken allmänhet, trumma upp stöd för regeringen, möta behovet av hämnd och höja den vacklande nationella moralen. I verkligheten förvärrar likvidationerna endast den onda cirkeln av våld."
Genom att kräva "öga för öga" har de israeliska ledarna gjort sig själva blinda för det politiska sammanhang som skapar våldet. Om amerikanerna nu försöker lära av sina israeliska kolleger hur man möter terrorism, låt oss hoppas att det inte blir den kollektiva närsynthet som varit förbunden med "likvideringen av ledare" som kommer att prägla Washingtons kamp mot den internationella terrorismen.

 

Översättning Rolf Rembe

Clive Jones är forskare och lärare i internationell politik vid universitetet i Leeds och specialist på Mellersta Östern.

 
 
 (Krigs)fångarna
USA:s fånghantering har väckt oro. En del bilder i samband med transporten av tagna motståndare och deras framkomst till Guantanamobasen tedde sig stötande, i varje fall i Europa. Huvor, ögonbindlar, handfängsel och fotbojor, burar - var det ett rimligt sätt att hantera dessa människor? De hade tagits i strid. President George W Bush har ju själv sagt att det pågår krig mot terroristerna. Då måste man väl följa den internationella rättens bud om krigsfångar?
Folkrätten, uttryckt i den 3:e Genèvekonventionen och 1977 års tillägg (det senare inte ratificerat av USA), ställer förvisso krav på hur krigsfångar ska behandlas. Vid fångförhör behöver de inte upplysa om mer än namn, nummer och grad. Enligt konventionen mot tortyr får de inte heller deporteras eller kränkas.
Rör det då sig om krigsfångar? En hel del krav ställs också på de kombattanter som ska skyddas av folkrätten. De måste föra strid i enlighet med krigets lagar och sedvänjor. De ska stå under befäl av en person som ansvarar för sina underlydande. De ska bära uniform med en distinkt symbol som kan urskiljas på håll. De måste bära sina vapen öppet.
Utifrån dessa krav inser man att det strikt rättsligt kan vara svårt att exempelvis hävda att partisaner och gerillakrigare ska räknas som krigsfångar. En annan sak är att en krigförande stat ändå kan välja att behandla dem enligt gällande konvention som regelrätta krigsfångar för att skydda sina egna soldater mot repressalier.
Uppfyller då alla talibaner alla uppräknade krav? Knappast. Och al-Qaidas folk? Ingalunda, ty de står för motsatsen till folkrättsligt godtagbar krigföring. Uppenbart vill amerikanerna också ha full rörelsefrihet att genomföra pressande förhör med uppspårade medlemmar av en terroristorganisation utan att ta hänsyn till deras status. Inte minst därför kallar de dem för "illegala kombattanter".
Från USA har framhållits att flera av fångarna, åtminstone först, uppträdde hotfullt mot väktarna och därför måste fängslas etcetera. Avsikten tycks också vara att de, så snart det anses möjligt, ska återföras till sina hemländer.
Det har varit oklart om USA ändå tänkt följa internationell rätt? Men när så är fallet gäller rimligtvis folkrättsregeln att en "kompetent tribunal" måste avgöra en fånges status; väl att märka individuellt, fall för fall. Här syftas på en etablerad domstol med fulla juridiska garantier.
En viktig sidofråga är här hur säkert inrättandet av militärtribunaler i USA, som Bush sin terroristbekämpning har talat om i, står i överensstämmelse med den så kallade Posse Comitatus med - från klassisk amerikansk utgångspunkt - restriktioner för militär medverkan i rättsskipningen.
O. S.