Finland och Sverige går numera hand i hand i säkerhetspolitiken. Hur fort går marschen och vart? Består samanhållningen? Det är frågor som föranledde Svenska Atlantkommitténs seminarium 4 december 2001.

Ett nytt Europa fogas samman. I en omvälvning utan like är tunga kontinentala krafter i rörelse. De har redan lämnat bakom sig allt som hörde det kalla kriget och supermakternas terrorbalans till. För andra som har svårt att hänga med saknar de tålamod. Hur två små länder i världsdelens norra utkant försöker anpassa sig väcker därmed ingen större internationell uppmärksamhet. För oss som direkt berörs är det likafullt en ödesfråga att rätt forma fästet för fortsatt välfärd och trygghet. Vi får själva ta de avgörande stegen.
Neutraliteten är borta, alliansfriheten består. Det är dagsnoteringen som förenar Finland och Sverige. Vad en av dem gör berör den andre. Geografin och historien bestämmer att det finns en sådan relation mellan de två grannländerna. Hur nära är då kontakterna? Vilken konkret betydelse för de båda har utrikespolitiska val och ställningstaganden, särskilt i ljuset av händelserna den 11 september 2001 och det nya kriget mot terrorismen? Det var frågeställningarna vid Svenska Atlantkommitténs seminarium i Försvarshögskolans samlingssal i Stockholm den 4 december 2001.

Stor anslutning
Rubriken "Sambandet mellan Finlands och Sveriges säkerhetspolitik" var uppenbart lockande för det svenska säkerhetspolitiska etablissemanget. Enligt deltagarlistan var det drygt 160 personer som tog chansen att ta pulsen på länderna i förhållandet till NATO, nu när det förefaller allt troligare att Estland, Lettland och Litauen är på väg in i pakten.
Tonen anslogs av Svenska Atlantkommitténs ordförande Bo Hugemark. Att historien visar på ett speciellt förhållande Finland-Sverige var utgångspunkten. Det illustrerade han med frågan om militär samverkan under mellankrigstiden, då man i Stockholm ville hålla finländarna borta från randstatssamarbete med Polen och bräckliga baltiska stater med tanke på misstänksamheten i Sovjetunionen. Hugemark talade om planer. Det var kanske i praktiken inte frågan om mer än svenska generalstabsstudier, sådana tycks faktiskt ha förekommit även vad det gäller Baltikum och rent av Danmark! Vi vet ju hur det gick, och när Finland hade utkämpat två krig mot Sovjetunionen rådde ett nytt utgångsläge. Omsorgen om det nordiska mönstret - den så kallade balansen - blev en viktig del av svensk säkerhetspolitik.

1812 års politik
I stället för det planerade dragplåstret, den store Max Jakobson, som hade tvingats lämna återbud, ställde
Finlands ambassadör i Stockholm, Heikki Talvitie, upp. Han drog en lans för sin tes om "1812 års politik i Sverige i dag" som den alltjämt gällande konstanten i svensk säkerhetspolitik. I en bok som utkommer nästa år ska han ytterligare utveckla sina tankar om betydelsen av att marskalk Bernadotte, den blivande Karl XIV Johan, redan som vald svensk tronföljare gav upp tanken på återta det tre år tidigare förlorade Finland. Målet var i stället att ha goda förbindelser med Ryssland och samtidigt se till att jätten i öster balanserades av någon annan stormakt. Vid ett tidigare seminarium har den främste svenske Finlandskännaren, Krister Wahlbäck, kallat 1812 års politik ett djärvt risktagande men invänt att den ändå tog slut 1919-1920. Någon villighet att erkänna en sovjetisk intressesfär omfattande det självständiga Finland har svenska regeringar minst av allt visat.

Ryska hotet inte helt utmönstrat
Efter Talvitie utvecklade redaktör Olli Kivinen från Helsingin Sanomat, med tidningsmannens självtagna rätt, hur ett inträde i NATO är den logiska följden av våra länders strävan att medverka i det euro-atlantiska fredsbygget. En kanske utbredd uppfattning i Finland om Sveriges ställning illustrerade han med att kalla vårt land en tre fjärdedels medlem av NATO sedan fyrtio år. Att Sverige hade en återförsäkringspolitik västerut i händelse av ett sovjetiskt angrepp, utan automatiskt verkande garantier om stöd och utan övad samverkan, är en distinktion som går många förbi (uppenbart även i vårt eget land). Kanske typiskt talade en finländare i auditoriet om hur regeringen i Finland på en fråga hade hållit öppet för ett jakande svar ifall USA i kampen mot terrorismen ville ha överflygningsrättigheter. I Sverige hade däremot frågan inte behövt ställas, sade han - som om det var klart att USA inte behövde ta hänsyn till svensk alliansfrihet. Granninsikterna om vår linje kunde kanske vara större, liksom vi kanske missar finländska nyanser.
Vilken trygghet ger då EU? Det är inte sant att unionen ger skydd på det militära området, sade Kivinen. Ganska karaktäristiskt finländskt vittnade han om oro för att samverkan med NATO här ska ge Ryssland viss insyn. Vi vet ingenting om vad som händer med Ryssland om tio år. Och Finland har inget försvar mot taktiska missiler. Inlägget belyste hur man i Finland inte alls har gått lika långt som hos oss i att utmönstra Ryssland som ett hot. I ett efterföljande replikskifte noterade Talvitie att finländarna inte vill stå ensamma. Det var något annat med svenskarna och ensamheten. "Dom trivs", som någon iakttagare hade uttryckt det. Tilläggas kan att detta var före det svenska ordförandeskapet. Men vi ligger rätt skyddade av Östersjön. Finland har sin långa östgräns och behåller, så länge budgeten medger det, en stor armé av reservister. Skillnaden kom exempelvis fram vid ett seminarium på Sveaborg i somras, även om en slutsats blev att våra länder aldrig har varit så nära varandra i säkerhetsfrågor som för närvarande.1

Fortsatt småstadsegoism eller solidaritet
Under rubriken "Ryssland, det nya NATO och Sverige-Finland" ville ambassadör Krister Wahlbäck helst dela upp NATO-debatten på två nivåer. Den ena gäller organisationens konflikthantering och den andra det gemensamma försvaret av territoriet mot angrepp eller hot om angrepp.
Talaren uttryckte sig visserligen påfallande optimistiskt om Rysslands väg under Vladimir Putin. Som svar på en fråga fann han det dock troligt att dennes nya linje inte omfattas av alla. I säkerhetspolitiken kan man heller inte bortse från risken att Ryssland för en tid skulle kunna falla tillbaka i maktspråk.
I en småstatsegoistisk tradition skulle Sverige då kunna vilja överlåta åt andra att försvara freden. Det gick i en förgången tid, då man i väst hade haft ringa nytta av ett Sverige indraget i andra världskriget eller det kalla kriget. Nu är villkoren helt andra, slog Wahlbäck fast. Ett svenskt bidrag (till stöd för en utsatt Östersjöstat) kunde betyda mycket för snabb framgång. Att inte leva upp till solidaritetens krav kunde få förödande följder för vår ställning och vårt inflytande. Svenska folket skulle knappast godta att var och en är sig själv närmast. På den andra nivån, konflikthanteringen, är det mycket enklare. Ingen bestrider här att vi delar ansvaret med andra.
Från föreningslivet vet människor att de endast kan vinna inflytande genom att gå med i en organisation, sade talaren. NATO kommer aldrig att släppa fördragets artikel 5 om säkerhetsgarantier. Men argumenten för ökat inflytande över besluten har blivit starkare. Wahlbäck tyckte att ryska invändningar mot NATO:s utvidgning framförs i tämligen pliktskyldiga ordalag. Ett samarbete USA-Ryssland av annan kvalitet än före 11 september stärks av det gemensamt upplevda hotet från extrem islamisk fundamentalism. Först om något år vet vi hur stora förändringarna av ramvillkoren är. Blir bilden av det nya NATO med dess betydelse för stabilitet och säkerhet i Europa mer dominerande? Skapas ett dilemma mellan önskan om inflytande och alltför stor risktagning?
Den politiska realiteten är enligt Wahlbäck att ett klart flertal av svenska folket alltjämt anser att alliansfriheten har tjänat landet väl. Och han citerade krigsårens utrikesminister Christian Günther: "Man vänder inte ett gammalt regalskepp på en femöring."

Obetydligt inflytande för utanförstående
Att Finland och Sverige i säkerhetspolitiken samarbetar djupt och professionellt var ett klart besked från dr Pauli Järvenpää, försvarsråd vid Finlands NATO-delegation, redan i rubriken "Ett speciellt förhållande: finsk-svenskt samarbete vid NATO". Som medlem av Finlands NATO-delegation fann han det konstigt med de starka känslorna mot NATO i våra två länder, som han tyckte byggde på attityder från det kalla kriget. Allt är förvisso inte rosigt för icke fullvärdiga medlemmar. När det gäller inflytandet över besluten fanns det "bara smulor" över till oss utanförstående, något som talaren jämförde med "taxation without representation".

Samarbete om territoriellt försvar
I nästa inlägg, om "Nordkalotten gemensamt - det militärstrategiska sambandet mellan Finland och Sverige", ställde sig f.d. ÖB Bengt Gustafsson frågande till huruvida den gamla sortens krig verkligen är döda. Militära operationer kommer att styras av såväl geostrategiska förhållanden som teknikförändringar. Kontrollen över territoriet spelar en roll även i framtida krig. Framtiden kräver ett territoriellt försvar. Nordens folk är små och behöver här samarbeta. Gustafsson uttryckte även oro för demokratierna. "Äter de sig själva?", undrade han inför exemplen på att somliga inte accepterar den representativa demokratin och att hänsynslöst våld förekommer vid demonstrationer.

"Egentligen inget val"
Det avslutande anförandet rymde åtskilligt krut under den neutrala rubriken "Finland och Sverige efter den 11 september 2001". Dr Tomas Ries från Finlands försvarshögskola ironiserade över hur man i Finland sedan 1995 har hållit fast vid den militära alliansfriheten med samma formulering: "under rådande förhållanden". Saken är bara den att dessa förhållanden fullständigt har förändrats. EU har fått en egen säkerhetspolitik, och sedan 11 september gäller den också om kampen mot terrorn. Relationerna NATO-Ryssland har gått upp och ned, och är just nu goda. Från att ha varit en "gnällig fattiglapp" har Ryssland åter hamnat i rampljuset. NATO har blivit politiskt viktigare men militärt mindre betydelsefullt. Efter erfarenheterna från Kosovokriget vill USA undvika att bedriva militära operationer genom NATO, då alla nitton medlemsländer har velat vara med om att bestämma.
Dagen efter seminariet kunde man på denna punkt betecknande nog läsa en brett upplagd artikel i International Herald Tribune på temat "Är NATO relevant?".2 Visserligen patrullerar fem av de till alliansen tilldelade stridsledningsflygplanen AWACS sedan händelserna i september 2001 i amerikanskt luftrum, men det är mycket riktigt därför att amerikanerna ville frigöra egna plan, de enda de ville ha med i kriget i Afghanistan. Francois Heisbourg, ordföranden för Internationella Institutet för Strategiska Studier i London och i en analys av den 11 september författare till boken Hyperterrorisme: la Nouvelle Guerre, anser att den gamla försvarsorganisationen "i sanning är död".
Hur som helst var det enligt Tomas Ries mycket svårt att stå utanför NATO. Azerbajdzjan och Armenien må göra det men inte vi. Genom EU dras vi med i NATO:s beslut, eller så isoleras vi inom unionen. "Egentligen har vi inget val", sade talaren. Här ansåg han att hans eget land sedan 2000 har gått åt fel håll, men han tyckte att Sverige "hade skjutit fart" när det gällde att stödja NATO:s utvidgning till Baltikum. Sanningen är förstås den att även Sverige först sent valde denna linje; dessförinnan önskade regeringen att balterna skulle nöja sig med att komma med i EU. Hur som helst beklagade Ries att Finland som enda land hade stött Rysslands motvilja mot utvidgningen. I sin reaktion på den 11 september hade Sverige varit mycket klart medan Finland gled "tillbaka in i skuggorna".
Där står vi i alla fall i båda länderna. Inne i västlägret demokratiskt, ekonomiskt, vad det gäller rättssäkerheten, samhällsutvecklingen och utrikespolitiken; isolerade i försvarspolitiken. Det kan enligt Ries inte gå i längden. Och att hans redovisning uppskattades starkt var inte att ta miste på. En frågeställare talade om en "lysande analys".

Sverige knappast i förväg
Hur blev det då med sambandet Finland-Sverige? Den avslutande paneldebatten kunde i sig ses som ett bidrag till att utvidga en nordisk dimension. Bo Hugemark trodde att Sverige behövs i Finland och att Sveriges sak förhoppningsvis också var Finlands. Kanske ska vi inte dra för stora växlar på det ömsesidiga beroendet, men vid Atlantkommitténs seminarium var det i alla fall inga på finländsk sida som direkt markerade att andra länder var viktigare för dem än Sverige. Krister Wahlbäck bedömde att det fanns vissa farhågor för att Sverige skulle göra något utan att informera Finland, som man i Helsingfors tyckte var fallet med den svenska ansökan om medlemskap i EU 1990. Skulle vi då kunna gå före in i NATO? Det tydde i alla fall inget vid seminariet på.

Olof Santesson har varit Dagens
Nyheters utrikesredaktör

1 Tomas Ries, Axel Hagelstam (red):
Sweden and Finland: Security Perceptions and Defence Policy, Department of Strategic and Defence Studies, Series 2 Nr 13, National Defence College, Helsingfors 2001.
2 John Vinocour: "Is NATO 'Relevant' in the Era of U.S. Power", International Herald Tribune, 6 december 2001.

Dokumentation av seminariet finns på: www.svenska-atlant.org